The Walking Dead, vol. 1 och 2 av Robert Kirkman

Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Köp vol 1: Adlibris – CDON – Bokus
Köp vol 2: AdlibrisCDONBokus

Handling: Första volymen börjar med att Rick Grimes vaknar upp i sjukhus efter att ha legat i koma, han är helt ensam. När han tar sig därifrån möter han levande döda överallt. Hans familj är försvunnen och han börjar på en riskfylld resa mot Atlanta där han hoppas kunna hitta dem.




Mina tankar: Så. Jag hade inte alls planerat att läsa de här seriealbumen, speciellt inte nu när tv-serien har börjat igen. Älskar tv-serien och ville inte blanda ihop det egentligen. Men så råkade jag få syn på nästan hela serien i en hylla på ett bibliotek jag jobbade på, och kunde inte hålla fingrarna i styr så jag lånade hem de tre första.

Jag hade hört att albumen skulle skilja sig väldigt mycket från tv-serien, när det gäller både story och karaktärer. I början tyckte jag dock det var nästan exakt som tv-serien, men redan i mitten och definitivt i slutet av första volymen så började det bli skillnader i händelseutveckling och vilka karaktärer som gör vad. Men för en gång skull tyckte jag faktiskt inte att det gjorde något och hoppas nästan att det ska fortsätta åt det hållet. Dels för att det skulle bli så himla repetitivt att läsa en story jag redan sett i detta ganska förkortade format, och dels för att – om jag ska vara helt ärlig – faktiskt tycker om tv-serien mer, och vill inte få den förstörd för mig genom att råka läsa någon framtida spoiler. Om de skiljer sig mycket åt så kan jag lättare se dem som “två olika berättelser”. Låter det rimligt? JAA-DÅ!

Det jag gillar med så mycket med tv-serien är inte nödvändigtvis att det måste vara zombier med – det kunde egentligen ha varit vad som helst – utan det är att jag gillar att se hur olika människor reagerar på krissituationer, när livet vänds upp och ner, vad som händer då och hur de hanterar det. Hur de knyter nya starka band till främlingar som de aldrig hade träffat annars, hur vissa utnyttjar situationen till sin fördel och hur andra bara vill överleva. Det tar fram både det bästa och det värsta i människor.

Just den här aspekten med hantering av krissituationer saknade jag lite i första volymen. Visst, det märktes att folk var chockade, de gick från att inte förstå vad som hände till att förlora människor och lära sig att försvara sig själva. Men jag tycker inte att det speglades så mycket hur de egentligen kände. I andra volymen blev det däremot mycket bättre på den punkten! Utan att spoila kan jag nog säga att de fick nya bekantskaper och de hade delade åsikter om hur zombierna skulle hanteras. Det blev mycket djupare plötsligt, och det kom ställdes frågor om huruvida det är rätt att döda zombierna eller inte. För alltså, egentligen: de vet ju ingenting om dem. Det skulle kunna vara en sjukdom som går att bota.

Och så lite ytligt sådär, men jag hade verkligen tyckte om det mycket mer om det hade varit i färg! Nu har jag vant mig vid gråskalan, men i början tyckte jag att jag behövde titta så himla noga på varje ruta för att se vad som hände. Lite färg hade gjort det hela mycket roligare, alltså.

Så från en lite tveksam start till en mycket bättre fortsättning är jag faktiskt lite försiktigt optimistiskt till volym tre.

“Trollkarlen från Oz” av L. Frank Baum

Titel: Trollkarlen från Oz
Originaltitel: The Wonderful Wizard of Oz
Författare: L. Frank Baum
Illustratör: Robert Ingpen

Översättare: Christina Westman
Sidantal: 192
Utgivningsår: 2011 (orig. 1900) 
Goodreads-snitt: 3.96
Mitt betyg: 2.5

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus



Handling: När Dorothy omtöcknad ser sig omkring i det nya landet hon kommit till, är hon rädd att hon aldrig ska få se sina kära, tant Em och farbror Henry, igen. Med sin lilla hund Toto beger hon sig ut på vägen av gula tegelstenar mot Smaragdstaden för att be den store trollkarlen Oz om hjälp att komma hem. På vägen träffar hon Fågelskrämman, Plåtman och Fega Lejonet. 

Mina tankar: Jag vet inte hur det är möjligt, men jag visste verkligen ingenting om den här berättelsen innan jag läste den. Har inte sett den som film, teater, eller fått läst för mig när jag var liten. Det enda jag hade en vag aning om var att det skulle finnas en plåtman med i berättelsen, men inget annat. Så med det sagt säger jag förlåt i förväg om jag säger något jättekonstigt som en borde veta men inte har fattat. And also, det blir nog en ganska spoilerig recension, för jag har en känsla av att alla andra redan är bekanta med berättelsen. 

För att vara ärlig tyckte jag början var skittråkig. De bara gick och gick och gick. Hittade nya vänner på vägen, och sen gick de lite mer. Egentligen hade det väl kanske inte gjort så mycket om det bara hade funnits lite mer beskrivningar av jag vet inte, omgivningen? Deras tankar? I Sagan om Ringen går de ju också bara under stora delar av böckerna, men det är ändå aldrig tråkigt. Men okej, det är en barnbok, så jag fattar att den inte svävade ut så himla mycket därför. 

Detta gjorde att jag tyckte den var otroligt seg att ta sig igenom, trots att det inte var alls mycket text. Jag tror faktiskt inte jag hade lyckats ta mig igenom den om det inte hade varit för illustrationerna, de vägde upp helhetsintrycket väldigt mycket. Det är samma person som illustrerat Den hemliga trädgården (som jag älskade!) och tydligen många fler klassiker. Det skulle vara kul att kolla in dem också. 

Det jag ändå tyckte om med boken är det fantasifulla med Plåtman, Fågelskrämman och Fega Lejonet. Den har ju en fin moral, med hela den där grejen om vad som är viktigast – hjärta, hjärna eller mod? Och att ingen av dem trodde sig ha det de ville ha, men när det uppstod situationer där egenskaperna behövdes så hade de ändå det som krävdes, utan att de visste om det. Jag gillade också att Dorothy var en såpass stark karaktär och att hon hela vägen visste vad hon ville och fick det gjort. Jag var rädd att hon mot slutet skulle komma fram till att hon ville stanna. 

Att jag bara gav den en tvåa i betyg innebär absolut inte att det var en dålig bok, den var bara inte så fantastisk som jag trodde att den skulle vara med tanke på att det är en klassiker. Jag gillade ju alltså de viktiga bitarna av berättelsen, det är bara det att det inte räckte för att få mig att hålla intresset uppe. Hur som helst så är jag glad att jag äntligen har läst den, det känns ändå som en viktig berättelse att känna till eftersom det finns referenser från den typ överallt. 

Smakprov av illustrationerna: 

Citat och sånt: 

  • ” ‘Men jag kommer ändå att be om hjärna istället för hjärta’, sa Fågelskrämman. ‘För en dumbom skulle inte veta vad han skulle göra med ett hjärta ifall han hade ett.’
    ‘Jag tar hjärtat’, svarade Plåtman. ‘För man blir inte lycklig av en hjärna, och lycka är det bästa ting i världen.’ ” s. 51

“Insurgent” av Veronica Roth

Titel: Insurgent
Serie: Divergent #2
Författare: Veronica Roth
Sidantal: 529
Utgivningsår: 2012

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Tris has survives a brutal attack on her former home and family. But she has paid a terrible price. Wracked by grief and guilt, she becomes ever more reckless as she struggles to accept her new future.

Yet if Tris wants to uncover the truth about her world, she must be stronger than ever… because more shocking choises and sacrifices lie ahed.

Mina tankar: Åh. Jag har väntat alldeles för länge med att skriva något om den här. Men jag tycker det var lite svårt att formulera några vettiga tankar, eftersom jag dels inte tyckte Divergent var någon superbok, och dels läste Insurgent under min lilla lässvacka. Hade jag läst den mer intensivt och inte bara lite då och då så hade jag nog kommit in i den bättre. Men jag ska skriva ner det jag kommer ihåg att jag kände om den i alla fall.

Läsningen gick lite segt under de första 150-200 sidorna. Men jag hade ju ingen lust att läsa någonting då så jag ska inte döma den efter det. När jag väl kom in i boken framåt mitten någonstans så gick det lite lättare.

Jag störde mig verkligen på ett val som Tris gjorde, men det ledde ändå till att den delen av boken blev så himla spännande. Ni som läst kanske vet vad jag menar; [då Tris blev tillfångatagen och Jeanine gjorde tester på henne]. Även om jag liksom satt och morrade åt Tris för hon var så himla dum ibland, så kan jag inte låta bli att tycka om henne. Hon känns verklig på något sätt, just på grund av sina brister. Till exempel det där med att hon suger på att hantera konflikter. Jag ville bara slå till både henne och Four flera gånger, haha. Men samtidigt så är det lite det jag gillar med dem, alla kan inte hantera konflikter på ett logiskt sätt och de reagerar så som många gör i verkligheten.

Från att ha varit ganska ointresserad och förvirrad under största delen av boken så blev jag plötsligt väldigt alert i slutet. Där fick man äntligen förklaringar till saker jag undrade över i Divergent, vilket var skönt även om det tog lite för lång tid att komma dit. Och omg, that cliffhanger! Nu när jag skriver om det så blir jag faktiskt riktigt peppad på att läsa Allegiant. Det är ju bra, för jag vill verkligen veta hur det slutar.

Citat/stycken:
I hear my heartbeat, fast and strong. Soon, where that steady rhythm was, there will be nothing. And then rising from within me is a single thought:
I don’t want to die.” – s. 383

‘Got that gun?’ Peter says to Tobias.
‘No,’ says Tobias, ‘I figured I would shoot the bullets out of my nostrils, so I left it upstairs.’” – s. 390

Betyg: Den får 2/5 av mig.

Böckerna i serien: 
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

“Världskrig Z” av Max Brooks

Titel: Världskrig Z (World War Z)
Serie:
Författare: Max Brooks
Sidantal: 417

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: För bara tio år sedan var Zombiekriget nära att utplåna mänskligheten. En namnlös författare, driven av behovet att bevara de överlevandes erfarenheter från de apokalyptiska åren, bestämmer sig för att resa över USA och världen – till städer som en gång myllrat av upp till trettio miljoner invånare, såväl som till jordens mest avlägsna och ogästvänliga hörn.

Mina tankar: Den här boken har ett ganska intressant upplägg. Jaget i berättelsen är inte den person man lär känna, utan det är en person som åker runt i hela världen och intervjuar folk som på ett eller annat sätt var aktiva i Zombiekriget.

Jag gillade egentligen upplägget, det ger utrymme för många olika infallsvinklar. Allt från diverse arméfolk till en blind japansk snubbe som ensam slaktar en massa zombies, till en småbarnsfamilj som flyr ut i bushen. Variation, som sagt. Jag tycker dock att det på det sättet blir lite rörigt. De flesta personers intervjuer var inte mer än några sidor och jag känner inte att jag hann sätta mig in i dem tillräckligt snabbt innan det gick vidare till nästa. Det var några få som stack ut som jag personligen fann intressanta och då ville jag såklart att deras kapitel skulle vara längre. Så jag har lite hat-/kärleksförhållande till upplägget.

En sak som tål att diskuteras är balansen mellan kvinnor och män. Gissar ni att boken till största del behandlar männens upplevelser och minnen av kriget, då har ni gissat rätt. Jag kan såhär på rak arm komma ihåg tre kvinnor, det var inte många fler än så. Och kom då ihåg att boken är över 400 sidor lång och en person tog upp mellan 3-10 sidor. Zombievisruset var så vitt utspritt i hela världen så man kan ju tycka att alla som kunde göra något skulle få delta aktivt.

För övrigt så uppskattar jag mycket att boken hade fotnoter. Det var så mycket termer och förkortningar för vapen och andra grejer som jag inte hade förstått annars, så utan fotnoter hade det varit lite jobbigt att läsa vissa kapitel.

Spoiler! Markera texten inom [ ] för att läsa.

  • [I slutet var det en kvinna som var gravid med sitt åttonde barn sedan kriget slutade. Det var lite av en uppgift för henne att föda så många barn som möjligt till världen för att mänskligheten inte skulle dö ut. Ja, jag kan förstå grundtanken med det. Klart mänskligheten inte vill dö ut och enda sättet är att det föds mer barn. MEN, med tanke på hur lite kvinnorna syntes i den här boken i alla andra sammanhang så kan jag inte låta bli att bli lite förolämpad. Som om att det enda kvinnor duger till är att föda barn… Pfft!]


Betyg: Alltså. Den var bra, intressant och annorlunda, men det finns alldeles för mycket som jag stör mig på för att jag ska ge den högre än 2,5/5

“Ögat över månskäran” av Libba Bray

Titel: Ögat över månskäran (A Great and Terrible Beauty)
Serie: Gemma Doyle #1
Författare: Libba Bray
Sidantal: 418

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Gemma är inte som andra flickor. Flickor med förfinade manér som talar först när de blir talade till och som vet sin plats. Nej, sextonåriga Gemma passar inte riktigt in i ett viktorianskt England med normer som lär unga kvinnor att avstå från att leva ett självständigt liv. Men efter hennes mors tragiska och dramatiska död i Indien, hamnar Gemma så småningom på Spence, ett internat för fina och belevade flickor …


Ögat över månskäran är en palett av prasslande kjolar, åtsittande korsetter och stränga konventioner i den viktorianska eran. Här finns mystiska skuggor i mörkret, dolda nattliga möten, magiska systraskap, men också hemliga brödraskap från fjärran länder och skrämmande övernaturliga krafter som obönhörligt styr Gemmas öde. 

Mina tankar: Den här boken har jag velat läsa hur länge som helst. Jag tror inte jag har läst något som utspelar sig under det viktorianska England innan, men det har alltid varit något med det som lockat mig. Kombinationen av denna tidsperiod, en internatskola och lite magi lät ju helt underbart. Tyvärr måste jag ändå säga att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. 

Det är en hel drös ytliga tjejer och allmänt sunkig kvinnosyn här. Jag blev så himla irriterad hela tiden, suckade och himlade med ögonen över rivaliteten mellan tjejerna och att deras tankar bestod av tre saker; vackra klänningar, skvaller och att gifta sig rikt. Det är ju inte förvånande alls egentligen med tanke på hur samhället såg ut på den tiden, så det är inget jag kan klanka ner på boken för. Men jag hade nog ändå förväntat mig lite mindre av den varan och lite mer av Gemmas kämpaglöd. Det finns en del saker som hon, och senare även Felicity, säger som får mitt lilla feministhjärta att hurra. Eller, det kanske inte är mycket, men i den kontexten så sticker det i alla fall ut och jag blir lite lycklig över att de i alla fall rycker lite i sina koppel. 

Trots att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar så var den väldigt spännande. Den var dessutom lättläst så sidorna bara flög förbi. Och någonstans mot mitten och slutet så började jag tycka mer om den än vad jag gjorde i början. Det blev mörkare och man fick som läsare en liten försmak för vad som komma skulle. Jag blev nyfiken och ville läsa fortsättningen.


Minnesvärda citat: 

  • Alla vi flickor är bara speglar för dem, vi finns till enbart för att låta dem se de bilder av sig själva de vill visa upp. Flickor är kärls vars ursprungliga innehåll av självkänsla, önskningar och åsikter ska sköljas bort och ersättas med ljummen, älskvärd foglighet.” – s. 318

Betyg: Jag ger den 2/5. 

Klicka här för att komma till alla som är helt okej. 
Böckerna i serien: 
1. Ögat över månskäran