Du, bara – Anna Ahlund

Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Antal sidor: 344
Utgiven: 2016
Goodreds-snitt: 3,93
Köp den: Adlibris ♥ Bokus

 

Mina tankar: Jag hade lite svårt att sammanfatta alla mina känslor för den här boken, även i mitt eget huvud. Tycker absolut mest positivt om den, men hade svårt för vissa delar och älskade den inte pang bom som alla andra verkade göra när den kom ut och blev hela bokbloggvärldens älskling. Tråkigt att säga, men jag tror att den största orsaken till det är Frank. Det känns som att det är meningen att man ska tycka om honom, men jag kände aldrig riktigt att jag gjorde det. 

I början tyckte jag helt okej bra om Frank, men sen började jag känna att han betedde sig ganska taskigt mot John. Jag köpte inte helt hans anledning att vilja hålla avstånd. Alltså, jag kan väl inte döma, egentligen. Hur man reagerar i relationer är ju helt individuellt. Men jag tyckte att han betedde sig väldigt överdrivet (hela den grejen när han på riktigt SPRANG från restaurangen för att han såg sin gamla kärlek, anyone?) och tyckte så synd om John som hela tiden var den som lämnade allt så fort Frank tyckte det var okej att ses. Jag blev bara så arg på honom! Han sa att han blivit behandlad dåligt, men så behandlade han John precis likadant.

Ångesten däremot, det är en sak jag verkligen tyckte att Ahlund lyckades bra med. Det är så himla bra skildrat! Och my god, det finns mycket ångest i den här boken. De där ständiga överanalyserna John gör, läser gamla sms och tolkar in tonen, räknar på vem som startar konversationerna och avslutar dem. Det här grubblande fram och tillbaka känns väldigt genomtänkt och äkta. Och ångesten över att vara den som vill mest i en relation/skulle-kunna-bli-relation. Fick så ont i hjärtat av att John alltid var den som bara släppte allt han höll på med så fort Frank var redo att träffas, alltid var den som var redo för nästa steg.

En annan sak jag verkligen tyckte var så himla, himla bra med den här boken var att de fick ligga! Inte bara en gång, utan att de låg flera gånger. Alltså, det kändes så realistiskt och så här som verkligheten är. Tror att det är viktigt för unga som är i samma ålder som John och Frank att få läsa om alla delar av livet. Död skildras ju så himla ofta; brutalt, rått och ofta onödigt. Men sex? Nej det ska bara viskas om, det ska bara hintas om att de i slutet av den här scenen faktiskt kommer att ligga.

OCH på tal om liggeriet! Kommer lite spoiler här, markera texten för att läsa: [Älskade delen med att John och Ellie var varandras debutligg! Blev rädd först för att det skulle bli en stor grej och massa drama kring det, men det var verkligen så himla fint. Det var bara en grej de gjorde, de tyckte det var smidigt för att de var bästa vänner och de var klara med att de inte hade såna känslor för varandra utan det var bara sex och en engångsgrej. Älskar att de kunde ha en sån avslappnad syn på sex, och inte förstora upp det.]

Det blev någon sväng fram och tillbaka för mycket från Franks sida, och jag tappade intresset lite. Dessutom tyckte jag inte riktigt att jag egentligen någonsin fick lära känna personerna på djupet. Särskilt John kändes ganska anonym i sin egen personlighet, så mycket handlade bara om Frank genom hans ögon. Men med det sagt så tyckte jag överlag väldigt bra om den här boken. Den känns viktigt, så jag kommer absolut kunna rekommendera den till andra. 🙂

(M)ornitologen av Johanna Thydell

Titel: (M)ornitologen
Författare: Johanna Thydell
Antal sidor: 222
Utgiven: 2016
Goodreads-snitt: 3,39

Köp den: Adlibris  Bokus

Handling: Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över. 

En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.

 ~~~

Jag tyckte mycket om tonen i texten. Det ligger en ilska inbakad i allt, riktad mot mamman som försvann. Samtidigt så är den verkligen himla rolig stundtals, även i hur den här ilskan tar sig uttryck. Ständiga små käftsmällar och kommentarer. En sak som jag tyckte om lite extra var att det i texten fanns med fotnoter som var utformade som små tidningsrubriker där en “alternativ” händelse blir refererad. Typ om hon tyckte att något var väldigt pinsamt så står det i fotnoten något om exempelvis ett försvinnande och att det var till följd av den här pinsamma händelsen.

Jag tycker absolut om upplägget för boken, det känns annorlunda och lite knäppt på ett roligt sätt. Jag menar, att åka och fågelskåda på sin mamma som försvann när en var liten hör definitivt inte till vanligheterna. Och jag förstår verkligen att konfrontation inte fungerar för all, men jag kan tycka att boken kunde ha gått in lite djupare på relationen och mammans känslor. Nu tog det liksom en stund sista dagen då de i princip tvingades till konfrontation, men ändå så blev det inte så djupt. Jag accepterar helt att mammans förklaring inte måste vara tillfredsställande (finns det ens någon tillfredsställande förklaring till att lämna sitt barn?), men jag tycker att när de väl pratade om det så kunde de gått in lite djupare på det än de gjorde.

Gillar ändå att den inte slutade sockersött. Det lämnades lite öppet men ändå med en känsla av förändring i luften. Även om det inte blev exakt som hon trodde, vad hon nu än hade förväntat sig, så lämnade hon ändå inte med samma känsla som när hon kom. Det kändes realistiskt.

The Walking Dead, vol. 1 och 2 av Robert Kirkman

Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Köp vol 1: Adlibris – CDON – Bokus
Köp vol 2: AdlibrisCDONBokus

Handling: Första volymen börjar med att Rick Grimes vaknar upp i sjukhus efter att ha legat i koma, han är helt ensam. När han tar sig därifrån möter han levande döda överallt. Hans familj är försvunnen och han börjar på en riskfylld resa mot Atlanta där han hoppas kunna hitta dem.




Mina tankar: Så. Jag hade inte alls planerat att läsa de här seriealbumen, speciellt inte nu när tv-serien har börjat igen. Älskar tv-serien och ville inte blanda ihop det egentligen. Men så råkade jag få syn på nästan hela serien i en hylla på ett bibliotek jag jobbade på, och kunde inte hålla fingrarna i styr så jag lånade hem de tre första.

Jag hade hört att albumen skulle skilja sig väldigt mycket från tv-serien, när det gäller både story och karaktärer. I början tyckte jag dock det var nästan exakt som tv-serien, men redan i mitten och definitivt i slutet av första volymen så började det bli skillnader i händelseutveckling och vilka karaktärer som gör vad. Men för en gång skull tyckte jag faktiskt inte att det gjorde något och hoppas nästan att det ska fortsätta åt det hållet. Dels för att det skulle bli så himla repetitivt att läsa en story jag redan sett i detta ganska förkortade format, och dels för att – om jag ska vara helt ärlig – faktiskt tycker om tv-serien mer, och vill inte få den förstörd för mig genom att råka läsa någon framtida spoiler. Om de skiljer sig mycket åt så kan jag lättare se dem som “två olika berättelser”. Låter det rimligt? JAA-DÅ!

Det jag gillar med så mycket med tv-serien är inte nödvändigtvis att det måste vara zombier med – det kunde egentligen ha varit vad som helst – utan det är att jag gillar att se hur olika människor reagerar på krissituationer, när livet vänds upp och ner, vad som händer då och hur de hanterar det. Hur de knyter nya starka band till främlingar som de aldrig hade träffat annars, hur vissa utnyttjar situationen till sin fördel och hur andra bara vill överleva. Det tar fram både det bästa och det värsta i människor.

Just den här aspekten med hantering av krissituationer saknade jag lite i första volymen. Visst, det märktes att folk var chockade, de gick från att inte förstå vad som hände till att förlora människor och lära sig att försvara sig själva. Men jag tycker inte att det speglades så mycket hur de egentligen kände. I andra volymen blev det däremot mycket bättre på den punkten! Utan att spoila kan jag nog säga att de fick nya bekantskaper och de hade delade åsikter om hur zombierna skulle hanteras. Det blev mycket djupare plötsligt, och det kom ställdes frågor om huruvida det är rätt att döda zombierna eller inte. För alltså, egentligen: de vet ju ingenting om dem. Det skulle kunna vara en sjukdom som går att bota.

Och så lite ytligt sådär, men jag hade verkligen tyckte om det mycket mer om det hade varit i färg! Nu har jag vant mig vid gråskalan, men i början tyckte jag att jag behövde titta så himla noga på varje ruta för att se vad som hände. Lite färg hade gjort det hela mycket roligare, alltså.

Så från en lite tveksam start till en mycket bättre fortsättning är jag faktiskt lite försiktigt optimistiskt till volym tre.

Tankeläsaren av Kristin Cashore

Del i serie: De Utvalda #1 (orig. The Graceling Realm #1)
Författare: Kristin Cashore
Sidantal: 480
Utgivningsår: 2011 (orig. 2008) 
Goodreads-snitt: 4.10

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: Katsa var bara åtta år gammal när hon dödade en man för första gången. Tio år senare tvingas Katsa fortfarande hota och döda människor åt kungen. För hon är en av de sju kungadömenas särlingar – född med en särskild gåva som kungen har rätt att utnyttja. 

Katsa är slagkämpen som ingen kan besegra. Allt förändras när hon möter prins Po – han är mystisk, svårslagen i strid och har ögon som ser rakt igenom henne… Han förstår henne som ingen annan, men vad döljer han? En farofylld färd tar sin början och Katsa får uppleva sådant hon inte trodde var möjligt. Bottenlös ondska, trofast vänskap och en kärlek så stark att den skrämmer henne… 

Mina tankar: Det finns några saker med den här boken som jag tycker om. Den största orsaken är huvudpersonen, Katsa. Hon är en intressant karaktär och jag älskar att hon är en lite normbrytande tjej som respekterar sig själv och inte böjer sig för någon annan. Jag blev så glad vid ett tillfälle i boken när en tjej var farligt nära att utsättas för en våldtäkt och det problematiserades. Katsa reagerade emot det och som tur var tog det slut där, men Katsa funderade ändå vidare och bekymrade sig över att det kanske var slut för just den här tjejen och just det här tillfället, men att det alltid skulle komma andra tjejer och nya tillfällen. 

Tankeläsaren var väldigt enkelt skriven och berättad. Lite för enkelt, om jag ska vara helt ärlig. Inte bara i språket, det kan jag för all del stå ut med. Men det var bärande saker i storyn, till exempel mysteriet kring Katsas gåva. Helt plötsligt efter ett helt liv av att tro sig känna till allt om den kom hon på att det var något helt annat än vad hon alltid trott. Författaren nöjde sig liksom inte med att hinta om det och låta läsaren förstå och pussla ihop bitarna själv utan det förklarades mycket och det blev så övertydligt. 

Det var också lite tråkigt att fienden som de skulle bekämpa då var ren ondska personifierad, typ. Alltså nej, jag tycker inte det är kul längre med en kung som är sjukt ond och måste stoppas till varje pris. Det är så mycket mer intressant och komplicerat om det finns gott och ont på båda sidor, så att en som läsare får identifiera sig med delar av alla (eller i alla fall några) karaktärer. Men nu blev det liksom så att det var färdigt vem som var ond och vem som var god, och det är helt enkelt inte så kul att läsa om. 

Trots det var den absolut inte dålig, utan den var tvärt om riktigt medryckande och jag blev engagerad i Katsa och Po och deras uppdrag. Tråkigt att Katsa inte är huvudperson i de andra böckerna, eftersom det var mycket hon som gjorde att jag ville läsa vidare i Tankeläsaren. Men jag är ändå nyfiken på hur berättelsen fortsätter i uppföljarna så jag kommer absolut att läsa vidare. 

Böckerna i serien: 
1. Tankeläsaren
2. Monstrets dotter
3. Hemligheternas rike

Saga, Volume 3-4 av Brian K. Vaughan och Fiona Staples

Jag bestämde mig för att slå ihop en inlägg med recensionerna på Volume 3 och 4. Det känns som det skulle ha blivit ett ganska korta inlägg om jag hade skrivit dem separat, eftersom jag läste dem direkt efter varandra och därför inte riktigt kommer ihåg vad som hände i vilken. Här finns mina recensioner på Volume 1 och Volume 2.

Utgivningsår: 2014
Sidantal: 144
Mitt betyg: 3 av 5
Köp den: AdlibrisCDONBokus

Denna var förmodligen den jag tyckt minst om hittills i serien. Den var faktiskt lite långtråkig och det var inte förrän i slutet som jag kände att: “wow, shit jag måste bläddra snabbare!” Det är inte det att jag tyckte den var speciellt dålig, jag menar jag älskar fortfarande storyn och karaktärerna är underbara, men den kändes inte alls på samma nivå som de två föregående. Inte alls lika skruvat och fartfyllt.

Utgivningsår: 2014 
Sidantal: 152  
Mitt betyg: 5 av 5 stjärnor!  
Köp den: AdlibrisCDONBokus
Här tycker jag serien lyftes något otroligt igen! Det är många förändringar, Alana och Marko har det lite knackigt i sin relation, vilket är förståeligt men jag blir ändå irriterad över hur omoget de hanterar det. Tyckte däremot det gjorde mycket för storyn på ett annat plan än förut, för det var intressant att lära känna dem som de är utan varandra. Älskade idén med föreställningarna som Alana var med i också. 

“A Game of Thrones: The Graphic Novel, Vol. 1” av George R. R. Martin

Titel: A Game of Thrones: The Graphic Novel, Vol. 1 
Författare: George R. R. Martin
Illustratörer: Daniel Abraham och Tommy Patterson 
Sidantal: 240
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 4.51
Mitt betyg: 3.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Mina tankar: Till att börja med blev jag riktigt positivt överraskad över hur fin den var. Det märks verkligen att de har lagt mycket jobb på illustrationerna, både formgivningen och färgerna. Det var kul att de har fått med detaljer som inte kommit med i Tv-serien, som till exempel Daenerys lila ögon, och Tyrions brun/gröna. 

Jag gillar dessutom att det var så mycket bakgrundsdetaljer. Det var inte bara fokus på karaktärerna och det som var viktigt i scenen utan det fanns en hel del illustrationer av omgivningarna och inredningsdetaljer, utan att det blev rörigt på något sätt. 

Däremot om en ska ta upp själva handlingen så känns den tyvärr allt för tunn. För det mesta är det bara nyckelscenerna i alla kapitel som är med och det gav ett lite stressat intryck. Den kändes helt enkelt väldigt kortfattad, lite som en sammanfattning av boken bara. Dessutom tycker jag att den är lite hoppig vid karaktärsskiftena, eftersom det inte fanns några tydliga avslut som visade att det går vidare till nästa person. 

Måste bara ta upp en annan grej jag ändå uppskattade i slutet. Det är att de hade med extramaterial som visade skisser och gick igenom hur och vad de jobbat med i skapandet av boken. Det var riktigt intressant och fick mig faktiskt vid några tillfällen att gå tillbaka till vissa scener för att titta på bilderna igen. 

         Smakprov: 

“Jonathan Strange och Mr Norrell” av Susanna Clarke

Titel: Jonathan Strange och Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Översättare: Jimmy Hofsö
Sidantal: 772
Utgivningsår: 2005 
Goodreads-snitt: 3.75
Mitt betyg: 3.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus 

Handling: I gamla tiders England var den störste magikern av alla the Raven King, ett människobarn som växte upp bland älvor. Nu är det början av 1800-talet och engelsmännen tror inte längre på gamla legender. Då uppenbarar sig den mystiske Mr Norrell och nyheten om magins återkomst sprider sig. Han övertalas att hjälpa regeringen i kriget mot Napoleon och åker till London. Där möter han den unge, begåvade Jonathan Strange och tillsammans ger dig sig ut i kriget. Men snart hotar Stranges strävan att återuppväcka gammal magi att förgöra inte bara vänskapen med Mr Norrell, utan också allt som han håller kärt. 

Mina tankar: Det som jag först blev lockad av går snabbt att beskriva så här: magiker som hjälper till i ett vanligt mänskligt krig i England under 1800-talet. Aahh, you had me at hello, liksom. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram, för mig. Det var egentligen inte tjockleken som gjorde det, jag har inga problem med tegelstenar, det var snarare att den var så fruktansvärt seeeeg och torrt skriven. Den utspelade sig under ganska lång tid, typ tio år. Det i kombination med att det verkligen inte var mycket action gjorde att det ibland kändes som att det knappt hände någonting alls. 

Och ändå var det något som drev mig till att vilja läsa vidare. Mer än min vanliga envishet för att avsluta allt jag påbörjat. Jag har tänkt, och jag tror faktiskt det är magin som gjorde det. De magiska grejerna som hände med några människor var så himla skumma, så jag ville helt enkelt veta hur det skulle sluta för dem. 

Magin då alltså, den var väldigt diffus. På ett sätt verkade det väldigt enkelt, för de praktiserande magikerna var det bara att läsa en formel ur en bok och så hände saker. Men samtidigt så var det som att de aldrig blev fullärda och de var liksom bara två stycken stora magiker i England. Det verkade liksom inte finnas några klara “regler” för hur magin fungerade. I början av boken kunde i princip vem som helst kalla sig magiker, men det enda de egentligen kunde skryta med var att de var belästa inom ämnet. Det var bara mossiga gamla gubbar som isolerade sig på sina dammiga privata bibliotek. Tills Mr Norrell dök upp och bevisade att en faktiskt kan vara en praktiserande magiker. 

Och gubbar! Vi måste prata om gubbar! (Tydligen.) För det var fullt av dem, överallt. Gaaah, det jag vill ha sagt är att den här boken bara var så fruktansvärt gubbig. Jag hade väl inte förväntat mig något annat egentligen med tanke på att den utspelar sig under 1800-talet och kvinnor var väl mest som små prydnader på den tiden, men ÄNDÅ! Fick lite panik ibland för att den var så… ja, gubbig helt enkelt. De få kvinnorna som fanns med var bara bikaraktärer, förutom en som hade en liten roll (mest på grund av vad som hände henne på grund av en magiker). Jag tycker dock det var hennes del som var den mest intressanta. 

Värt att nämnas är också hur himla mycket jobb författaren har gjort med bakgrundsinformation. Bara det är är värt en applåd, faktiskt! Oh my. All of them fotnoter. Några sträckte sig över en sida och över på nästa, så en fick bläddra tillbaka för att fortsätta i själva berättelsen, haha. Såg kanske inte riktigt meningen med alla, men vissa var väldigt intressanta. 

Ja, alltså. Jag hade verkligen en del problem med den här boken. Men ändå kan jag inte riktigt släppa den. Det var trots allt någonting med den jag tyckte om, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det var. 

Citat och sånt: 

  • “Kan en magiker döda en man medelst magi?” frågade lord Wellington Strange.
    Strange såg fundersam ut. Det var som om han inte gillade att få frågan. “En magiker kan nog göra det”, medgav han, “men en gentleman skulle aldrig ta sig för något sådant.”
    s. 306
  • En upptäcktsresande kan inte stanna hemma och studera kartor som andra har ritat. En magiker kan inte öka på sina kunskaper enbart genom att läsa sådant som andra har skrivit. Det står fullständigt klart att jag och Norrell förr eller senare måste bege oss bortom böckernas värld!” s. 396

“Berättelser från Engelsfors”

Titel: Berättelser från Engelsfors
Serie: Engelsfors #2.5 (seriealbum) 
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Illustratörer: Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neiderstam
Sidantal: 112
Utgivningsår: 2013
Goodreads-snitt: 3.54
Mitt betyg: 3.0
Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem – i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld. Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen – Nyckeln


Mina tankar: Jag gillar verkligen upplägget i den här. Det börjar med att Mona Månstråle ska spå för en ur sina kort, och varje kort hon drar berättar historien om en person i serien. Mona Månstråle, alltså. Så himla störig kvinna, men samtidigt helt fantastisk. Hon är spännande helt enkelt. 

Tycker tecknarstilen var bra också. De fick fram personligheterna på ett väldigt bra sätt. Om vi tar till exempel Ida och Vanessa, som verkar ganska lika till utseendet, så ser en ändå skillnad på dem för Ida har den lite elaka glimten i ögonen. 

Handlingen då. Ärligt talat tyckte jag inte den tillförde jättemycket till storyn, tyvärr. Vissa av historierna var ju sådana som en ändå får reda på i böckerna, men att det nu berättades i förstaperson-perspektiv från när det hände. Det var ju roligt att läsa det och se bilderna också så klart. Men alltså, är det bara jag som är ovan vid serieformatet, eller är den alldeles för kort? Många saker hade kunnat gås igenom så mycket mer noggrant. Det kändes lite stressat ibland. 

Hur som helst så är det roligt att ha läst den, och den får ett stort plus för Mona Månstråle! ^^

Böckerna i serien: 
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Utvald” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Utvald (eng. Chosen)
Serie: Nattens hus #3 (eng. House of Night #3)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 315
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.90
Mitt betyg: 3.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Zoeys värld är helt uppochner! Mellan henne och hennes mentor och tidigare idol råder ett iskallt, mentalt krig. Neferet vet att Zoey skulle kunna avslöja hennes stora hemlighet för de andra vampyrerna. Men för att verkligen lyckas måste Zoey ha mer fakta – vad är meningen med allt konstigt som plötsligt händer? 
Neferet manipulerar skickligt Zoeys vänner för att vända sig emot henne. Den enda Zoey kan vända sig till är lustigt nog hennes ärkefiende (också känd som “Haggan från helvetet”). 
Och så är det det här med Stevie Rae! Vad är hon egentligen? En vampyrzombie? Eller en riktigt ofräsch, känslokall fullblodsvampyr som inte bryr sig ett skit om hur man uppför sig i den moderna människo-vampyrvärlden, bara hon får dricka rejält med människoblod? 

Mina tankar: Det märks tydligt att det blir mörkare och mörkare i varje bok. I den här var Zoey ganska låst i en position och kunde för sina vänners säkerhet inte berätta något för dem. Spoiler: [Däremot fattar jag inte varför hon inte berättade för dem om Neferet i slutet? För då hade ju Loren berättat om Stevie Rae för henne, och Neferet visste att de andra visste.]

Jag tyckte verkligen om Zoey i de första två böckerna, hon var handlingskraftig och förmögen till att klara av saker själv. Men i den här boken upplevde jag henne mest bara tjatig och gnällig. Visst, hon hade sina orsaker, för alla goda ting är inte tre (höhö, undviker spoiler). Men seriöst, har hon ingen självbevarelsedrift överhuvudtaget..? Alltså, jag gillar att hon inte är något helgon på det viset, men så som hon gnällde tycker jag hon kunde ha gjort lite mer åt det än hon gjorde. 

Tycker den mest intressanta karaktären faktiskt är Afrodite och gillar verkligen hur hon och Zoey dras allt närmare varandra. Tycker hon är hur cool som helst som fortsätter att bara vara sig själv (fast kanske lite snällare) även utan sina vänner. Tycker också det har blivit en intressant utveckling med Stevie Rae. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Divergent” av Veronica Roth

Titel: Divergent
Serie: Divergent #1
Författare: Veronica Roth
Sidantal: 487
Utgivningsår: 2011

Köp den: AdlidbrisCDONBokus

Handling: Samhället är uppdelat i fem falanger, alla dedikerade till en speciell egenskap; Candor (de ärliga), Abnegation (de osjälviska), Dauntless (de modiga), Amity (de fridfulla), och Erudite (de intelligenta). På en speciell dag varje år måste alla 16-åringar välja vilken falang de ska höra till och spendera sina liv i. För Beatrice Prior står valet mellan hennes familj eller vem hon egentligen är, hon kan inte få båda.

Mina tankar: Kan börja med att säga att jag hade rätt höga förväntningar på den här. De flesta verkar tycka att det är så himla bra och det bästa som hänt efter Hunger Games typ. Jag kan tyvärr inte ställa mig till den jublande skaran, tycker det var långt ifrån så bra som det skulle kunna vara och inte alls i närheten av HG.

Jag tycker att idén var väldigt intressant, med ett samhälle som är uppdelat efter egenskaper. Det lät väldigt spännande och jag var nyfiken på att se hur världen var uppbyggd och hur de alla bidrog med sina delar till samhället. Tyvärr tycker jag att hela framställningen var alldeles för enkel på något sätt. Det finns till exempel så mycket mer till mod än att slåss och möta faror, det finns så mycket mer som gör en intelligent än att ha ett läshuvud och kunna tillverka saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara min tanke här, men jag tycker att alla falanger var lite väl ensidiga för att det ska vara helt realistiskt. Bara för att en grupp människor klumpas ihop efter en egenskap de har så är de ju inte likadana för det. Jag menar, en kan vara intelligent utan att kunna tillverka saker och en kan vara modig utan att vilja/vara bra på att slåss.

Dessutom tycker jag att det fattades en hel del förklaringar och bakgrundshistoria. Inte för att jag hade svårt att hänga med eller så, men det hade varit intressant att få ta del av varför samhället från början delats upp på detta sätt och mer om varför det är så nedrans farligt att vara Divergent. Jag förstår liksom, men det var så mycket viskningar och hush-hush runt ämnet så jag hade förväntat mig lite… MER. Jag har även lite problem med att den är lite lättvindig ibland. Först händer en hemsk grej, Tris är ledsen/arg/upprörd, men sen kommer någon och skämtar och sen blev det inte mer med det. Det föll liksom lite platt på något sätt, bara.

Jag förstår varför folk gillar den. Det är ett väldigt intressant koncept och den var stundtals väldigt spännande. Jag funderade aldrig på att sluta läsa den för jag ville så klart veta vad som skulle hända, dessutom påbörjade jag Insurgent direkt efter att jag läst ut den här. Men mycket mer än så blev det inte tyvärr.

Citat: 

  • What good is a prepared body if you have a scattered mind?” s.139
  • But becoming fearless isn’t the point. That’s impossible. It’s learning how to control your fears, and how to be free from it, that’s the point.” s. 239

Betyg: Den får nog bara en 3a, tyvärr. Det är egentligen inget dåligt betyg, men jag VILL ju kunna ge den högre och tycka om den lika mycket som alla andra verkar göra! ^^ 
Böckerna i serien: 
1. Divergent
3. Allegiant