“Svart ängel” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Svart ängel (eng. Untamed)
Serie: Nattens hus #4 (eng. House of Night #4)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 392
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.97
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Livet suger verkligen! Förra veckan hade Zoey tre pojkvänner, ett gäng väldigt goda vänner och ett rent samvete. Nu har hon bara en katt kvar!
På plussidan finns att den iskalla Afrodite har börjat tina upp, att Stevie Rae är tillbaka (på sätt och vis) och att det börjar en ny elev på skolan, James Stark.
Men riktigt stora saker är på gång: skolans rektor, Neferet, träffar en ny man som passar henne perfekt. Han är inte bara gränslöst vacker, han är också gränslöst ond. Och hans barn är riktiga monster. Se upp, Zoey!

Mina tankar: Alltså, efter en liten dipp som var tredje boken, så tycker jag faktiskt att serien skärpte till sig en del i Svart ängel. Kanske är det den här som jag tycker mest om, för när jag tänker på serien så är det en del händelser från denna boken som dyker upp i minnet.

Det introduceras ett par nya karaktärer, och jag älskar dem båda två! Först ut är James Stark, en mystisk nybörjarvampyr som blev förflyttad från ett annat Nattens hus. Han har en speciell förmåga som jag tycker är rätt cool. Det är att han skjuter pilbåge, han är sjukt träffsäker, vilket inte alltid är så bra… Åhå, mystiskt. Den andra nya personen som jag också älskar är syster Mary Angela, en kick-ass nunna. Hon påminner väldigt mycket om Zoeys mormor, väldigt klok och ickedömande, snäll och hjälpsam för till dem som behöver det.
Jag gillade handlingen i den här, det var så mycket mer än bara Zoeys killproblem i Utvald. Här började Afrodite se kryptiska syner och en började förstå att en urgammal ondska var på väg. Tycker idén med korphärmarna var spännande, jag gillar av någon anledning varelser som är dels människor och dels djur, eller bara blandningar av olika djur.

Så ja, denna var helt klart ett lyft från tredje boken, som var ganska tjatig och gnällig. Denna var riktigt spännande och jag ser fram emot att läsa den femte snart. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Sveket” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Sveket (eng. Betrayed)
Serie: Nattens hus #2 (eng. House of Night #2)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 361
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.95
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Äntligen känns det som om Zoey har hittat sin rätta plats. I Nattens hus passar hon in! Den mäktiga Neferet är hennes mentor, någon som verkligen stöttar Zoey och som hon kan lita på när det är svårt. Hon har också fått vänner, pojkvän (eller två egentligen, men Heath är ju människa, inte en alldeles bra kombination), och själva Nyx, nattens gudinna, har visat att Zoey är en person med förmågor utöver det vanliga (även för en vampyr). 
Men så händer det som inte får hända i den sköra relationen mellan vampyrer och människor: Mänskliga tonåringar hittas döda och mycket tyder på att det är vampyrer som ligger bakom morden. 

Mina tankar: Jag blev lite förvånad över en grej som visade sig hända redan i den här boken, jag hade för mig att det kom långt senare i serien. Spoiler: [Det med att Neferet visar sig vara ond och ha något att göra med de odöda döingarna.] Men jag är glad att det hände såpass tidigt, för på grund av att jag vet åt vilket håll just detta utvecklar sig så kunde jag inte låta bli att störa mig på det som fasiken i första boken. 

Jag älskar verkligen att Zoey och hennes vänner är sådana nördar. De har Sagan om Ringen- och Star Wars-maraton, i vanliga samtal har de referenser till sina älskade serier och liknande. Och jag uppskattar det verkligen, för jag och mina vänner är exakt likadana. Därför blir jag lite trött när det alltid ska ursäktas, liksom när det kommer upp en referens från Harry Potter eller whatever, så kommer det alltid en parentes “Ja, jag är en tönt” eller liknande. Jag menar, jag fattar om andra personer i boken kommenterar det, men att Zoey själv tänker om sig själv som en tönt? Nej, stå upp för den du är istället! 

Hur som haver, gillar att den här boken blev blodigare än Vampyrens märke. Den var spännande och det blev snabbt mörkare än första delen, som var ganska puttenuttig och lättsam. Visst, den lättsamma tonen fortsätter även i den här (och genom de andra böckerna med, om jag minns rätt), men jag uppskattar att det blev mer tyngd och att Zoey inte är så himla oskyldig som hon kanske verkar vara. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Vampyrens märke” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Vampyrens märke (eng. Marked)
Serie: Nattens hus #1 (House of Night #1) 
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Översättare: Catharina Andersson
Sidantal: 343
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.78
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Hostattackerna är det första tecknet på att Zoey håller på att bli något annat än en vanlig high school-tjej. Det andra tecknet är att en död kille står och väntar vid hennes skåp i skolan. Hans uppgift är att spåra upp blivande vampyrer och märka dem med månskäran som är tecknet för att man är vampyr. När det finns på ens panna måste man genast lämna sitt vanliga liv, sina vänner och sin familj, och ta sig till ett Nattens hus om man ska ha en chans att överleva förändringen.

Mina tankar: Det är en kul grej det där med att Nattens hus har skrivits av en mor och dotter, tillsammans. För det är mycket det jag tycker om med Vampyrens märke, att språket är så ungdomligt. Det kan nästan bli lite babbligt stundtals, men jag tycker bara det charmigt. Tempot i boken är väldigt högt. Men det är ingen dålig sak, för det bli inte på något sätt stressat eller så. Det är bara väldigt pang på hela tiden. Det gör den också väldigt lättläst, sidorna bara flyger förbi.

Det är ganska stereotypa karaktärer; vi har bitch-gänget med barbie-tjejer som styr skolan, vi har den sjukt snygga killen, sportkillen och de nördiga men snälla bästa vännerna. MEN, trots det så gillar jag dem. Vännerna är så sjukt smarta och roliga, det finns mer än yta hos den snygga killen och chef-bitchen är kanske inte riktigt den hon ser ut att vara, ändå? Lärarna är coola och Mormor Redbird är bara helt fantastisk.

Förutom att den är så lätt att läsa så gillar jag också idén med vampyrerna. Att de inte behöver dö för att bli vampyrer, utan att det är en biologiskt förändring som sker i deras kropp och att de dessutom kan dö innan förvandlingen är fullbordad. Så bara för att de blivit märkta och kommit till skolan är inte allt frid och fröjd. Gillar också grejen med att vissa har kontakt med något av de fem elementen. Just den idén är dock kanske lite mer intressant och välarbetad i serien Vampire Academy, men jag tycker ändå om det.

Den här serien har fått ganska mycket kritik, kan se varför men det känns ändå lite oförtjänt. Tycker den är bättre än Twilight på många sätt (oops, kanske drog en dödsdom över mig nu…). Ge den en chans om ni gillar lättlästa, roliga och riktiga bladvändare till böcker.

Böckerna i serien: 
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“The Piper’s Son” av Melina Marchetta

Titel: The Piper’s Son
Författare: Melina Marchetta
Sidantal: 336
Utgivningsår: 2010
Goodreads-snitt: 4.06
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Two years after his favorite uncle was blown to bits in a London Tube station, Tom has hit rock bottom. He’s quit school and turned his back on his music and everyone that once mattered to him, including the girl he can’t forget. Living with his single, pregnat aunt, working at the Union pub with his former friends, and reckoning with his grieving, alcoholic father, Tom’s in no shape to mend what’s broken. But what if no one else is, either?

Mina tankar: Melina Marchetta har verkligen en fantastisk förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, familjeförhållanden och relationer. Hon lyckas få dem att bli helt vanliga, men ändå att de sticker ut så mycket från sidorna att de kryper in i själen på en. Den här boken är inget undantag.

I början tyckte jag att den var lite svår att komma in i. Eftersom den är en fristående fortsättning på Saving Francesca så föreställde jag mig på något sätt att det skulle vara samma bok. Men det var det så klart inte, och trots att det fanns många karaktärer som jag kände igen, så fanns det även en hel del nya. Och det var dem jag tyckte var lite svårt att hålla reda på i början, den nämndes uncle’s hit och dad’s dit. På grund av detta var jag lite orolig i början att jag inte skulle känna samma kärlek för den här boken som jag gjort för Jellicoe Road och Saving Francesca. Men ju mer jag lärde känna karaktärerna desto mer fäste jag mig vid dem. Och kärleken? Ja, den kände jag.

Den mest fantastiska karaktären i hela boken är, enligt mig, Georgie. Hon är Toms moster som vid 42 års ålder blev gravid med sitt ex och sörjer sin lillebror som dog alldeles för tidigt. Så himla messed up, så snäll, rolig och smart. Men trots alla sina egna problem har hon energi nog att bry sig om Tom och låta honom bo hos henne.

Även om den här boken hade kunnat stå på sina egna ben (blad?), så älskade jag verkligen att Francesca var med på ett litet hörn. Jag tyckte ju så mycket om henne i den föregående boken och saknade henne lite, så det var riktigt fint att se vad det blivit av henne.

En annan sak jag verkligen gillade var mejlen mellan Tom och Tara. Så himla smarta, roliga och klipska de är båda två.

Citat och sånt:

  • But grieving people are selfish. The won’t let you confort them and they say you don’t understand and they make you feel useless when all your life you’ve been functional to them.
  • Even five minutes of your time can make someone’s day,
Andra böcker av Melina Marchetta: 

“Dödssynden” av Harper Lee

Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Författare: Harper Lee
Översättare: Jadwiga P. Westrup
Utgivningsår: 2013 (1960)
Sidantal: 285
Goodreads-snitt: 4.23
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, där ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad på våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

Mina tankar: Den boken hittade jag i det lilla perrongbiblioteket som jag har bloggat om här. Blev jätteglad eftersom jag velat läsa den hur länge som helst. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite tråkigt att jag inte läst den den på engelska, för den var verkligen bra och det var inte så svårt språk som jag trodde att det kunde vara.

Till att börja med så tycker jag att den var skriven på ett så fint sätt. En får läsa om händelserna genom ögonen på en 9-årig flicka. Vilket kändes väldigt annorlunda eftersom det inte är en barnbok, utan handlar om tunga ämnen som våldtäkt och rasism. Jag gillade det, för det gjorde att saker belystes på ett helt annat sätt än vad de annars gör.

Första hälften av boken är mest en barndomsskildring. Det var så mysigt, för jag kände igen mig i så mycket, som hur de sprang mellan gårdarna under sena sommarkvällar och lekte. Under andra hälften av boken började de allvarliga sakerna hända och det blev riktigt spännande.

Tyvärr kände jag inte riktigt den där käftsmällen som utlovades. Jag menar, visst – Atticus var kick-ass, och anklagelsen var ju hemsk. Men jag känner lite att det kanske var en större käftsmäll under den tiden den skrevs. Den är ju dock fortfarande relevant, och trots att den inte var riktigt lika vass i slutet som jag förväntade mig, så var den riktigt bra. Rekommenderar den till alla.

Citat och sånt:

  • Han kanske kunde gjort mig litet illa, medgav Atticus, men du ska få se, min pojke, du kommer att förstå folk litet bättre när du blir äldre. En mobb består alltid av människor, hur det än är. Mr Cunningham var en del av en mobb igår, men han var ändå en man. Varenda mobb i vartenda sydstatssamhälle består alltid av människor, förstår du – fast det hedrar dem inte särskilt, eller hur?” s. 161
  • “… Nej, Jem, jag tror bara det finns en sorts människor. Människor.” s. 231

“Isöhäxan” av Henrik Larsson

Serie: Blodsarvet #2
Sidantal: 534
Utgivningsår: 2009
Goodreads-snitt: 3,97
Mitt betyg: 4

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Erik Krigarhjärta befinner sig på de snötäckta Isöarna tillsammans med skuggväktaren Tolke och shamankvinnan Silda. Han söker bundsförvanter i kriget mot kung Sven Svartnacke och är fast besluten att återvända med sin moders folk, men planerna vänds dock upp och ner när sällskapet hamnar i klorna på en människoätande häxa.

Samtidigt tågar Vanja och Loke mot Vita Landet tillsammans med upprorshären. Den väldiga Nordländska huvudstaden verkar ointaglig, och manskapets stridsmoral är sänkt i botten. Erik har varit borta så länge att han tros vara död, och i skuggorna ruvar såväl gamla som nya fiender.

Mina tankar: Det finns en hel del saker jag tyckte om med den här boken, och en sak som jag hade lite problem med. Men jag börjar med det jag tyckte om.

Jag gillade att en äntligen fick lära känna Isöborna. Det var några riktigt härliga personligheter där, som Rosta till exempel. Isöborna var alla ena riktigt hårda typer, antar att det är en förutsättning för att klara av att leva i det klimatet, men som den enda kvinnan var Rosta utan tvekan det tuffaste av dem alla. Hon var den som tog i mest när det gällde, hon var alltid den som var snabbast på att plundra döda kroppar och hon hade alltid någon vass kommentar på lager.

Hela grejen med Häxan var också så himla bra tycker jag. Trots benämningen häxa, så var det en man vars namn egentligen var Styrbjörn Lång. Han hade en riktigt intressant historia bakom sig.

Skuggväktarbandet mellan Erik och Tolke är en av mina favoritgrejer med den här serien. Att vara skuggväktare betyder att en gör vad som helst för den andras säkerhet, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att en är en vän. Jag tyckte om det redan i första boken, men i den här boken blev det mycket mer tydligt vad det egentligen innebär.

Det som drar ner betyget lite är att jag upplevde att det kunde bli lite långtråkigt där på Isöarna emellanåt. När boken väl kom till Vanjas POV så blev det riktigt intressant, men då kunde jag ju inte låta bli att undra hur det gick för Erik istället. Så jag tror att det hade varit en fördel om deras POVs hade blandats lite mer. Så att de hade några kapitel i rad, i stället för halva boken var.

Men i det stora hela så var den riktigt bra, en värdig uppföljare till Krigarhjärta.

Citat och sånt: 

  • Jag måste bevisa för dem vem jag är. Annars tror jag de hänger oss.
    Det tror jag inte”, sade han. “Det finns inga träd här.” – s. 87
  • Trots allt som hade hänt mellan oss tre hade vi börjat finna någon sorts underlig trygghet i varandras sällskap. När man vet att man inte kan lita på en människa, så kan hon aldrig såra en. Det var en lärdom jag hade lärt mig den hårda vägen.” – s.107

Böckerna i serien: 
1. Krigarhjärta
2. Isöhäxan
3. Profetens tid

“Seraphina” av Rachel Hartman

Serie: Seraphina #1
Sidantal: 467
Utgivningsår: 2012
Goodreadssnitt: 4,03
Mitt betyg: 4,5

Köp den: AdlibrisCDON Bokus

Handling: Four dacades of peace have done little to ease the mistrust between humans and dragons in the kingdom of Goredd. Folding themselves into human shapa, dragons attend as court as ambassadors, and lend their rational, mathematical minds to universities as scholars and teachers. As the treaty’s anniversary draws nears, however, tensions are high.

Seraphina Dombegh has reason to fear both sides. As an unusually gifted musician, she joins the court just as a member of the royal family is murded – in suspiciously draconian fashion. Seraphina is drawn into the investigation, partnering with the captain of the Queen’s Guard, the dangerously perceptive Prince Lucian Kiggs. While they begin to uncover hints of a sinister plot to destroy the peace, Seraphina struggles to protect her own secret, the secret behind her musicial gift, one so terrible that its discovery could mean her very life.

Mina tankar: Jag har tidigare bara läst böcker där drakar framställs som djur, ofta smarta och känsliga, men fortfarande djur. Även om de i Seraphina inte var som djur, så var de verkligen inte förmänskligade heller. De var smarta och sluga, de ställde upp som lärare för människor och de kunde verkligen sin filosofi. De kunde lätt misstas för människor, men det var ändå något med dem som gjorde att de var olika. Det var verkligen helt unika drakar och det var riktigt intressant att läsa om dem.

Jag gillade verkligen karaktärerna i den här boken. Seraphina kunde vara sådär härligt tjurig (vad är det med mig och tjuriga karaktärer?), men hon var också lojal, smart och visste vad hon ville. Lucian Kiggs var så charmig och smart och jag älskade hans humor. Princess Glisselda, så olika alla andra vid hovet, väldigt öppensinnad och beredd att ändra sina värderingar om saker och ting. Och så får vi inte glömma Orma, han var perfekt. Stel och egentligen ingen hitt, men på något sätt lyckades han vara rolig hela tiden, även fast han inte menade det. Utöver huvudkaraktärerna fanns det många väldigt intressanta bikaraktärer. Det fanns liksom inte bara där i skuggorna, utan alla bidrog till handlingen på något sätt.

Seraphina hade sin lilla hemlighet om vem hon egentligen var. Jag vet inte varför, men jag blev inte särskilt förvånad över svaret. På något sätt kändes det ganska självklart, och inte alls så chockande som det var meningen att det skulle vara. Trots det tyckte jag väldigt mycket om det, för när en väl fick veta om hennes hemlighet så tillkom det en massa spännande saker och jag har en känsla av att just den biten kommer vara extra intressant i nästa bok.

För att vara en ungdomsbok så var den faktiskt ganska svårläst. Det fanns en hel del ord som jag fick kolla upp i en ordbok under tiden, och det har jag inte behövt göra på länge. Dessutom fanns det många nya ord som hörde till den världen, alltså namn på saker och ting. Det fanns ett register längst bak i boken, vilket jag inte upptäckte förrän jag läst hälften av boken. ^^ Men när jag väl vande mig vid det så uppskattade jag det, för det gav ännu lite mer liv åt berättelsen på något sätt.

Andra boken, Shodow Scale, kommer ut i mars nästa år. Jag tror den kan bli riktigt bra!

Citat och sånt: 

  • “[…] ‘I-I value your continued existence.’
    I could not speak; he had pierced me to my very heart.
  • There is blindness in sight, and folly in cleverness. Be patient: even the brightest fire burns itself out.
  • We were all monsters and bastards, and we were all beautiful.
  • Sometimes the truth has difficulty breaching the city walls of our beliefs. A lie, dressed in the correct livery, passes through more easily.
  • I’m attracting small children, shoo it away won’t you?

“Fantastic Beasts and Where to Find Them” av J.K. Rowling

Titel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Författare: J.K. Rowling
Sidantal: 123
Utgivningsår: 2001 (denna upplaga; 2009)

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: A copy of Fantastic Beasts and Where to Find Them resides on almost every wizarding household in the country. Now, for a limited period only, Muggles too have the chance to discover where the Quintaped lives, what the Puffskein eats, and why it is best not to leave milk out for a Knarl.

Mina tankar: Den här boken var så rolig att läsa. Jag har alltid tyckt att det är intressant med alla de olika varelserna och älskar de bitarna i böckerna när de var på bland annat lektioner i skötsel och vård av magiska djur. Tyckte också om inledningen i boken, med historian och “debatten” kring vart man ska dra gränsen mellan beast och being.

Jag tycker dock att det ibland kunde vara lite snål med information om vissa varelser. Det finns till exempel mer information om vissa av dem i bokserien, som inte fanns med alls i den här. Dessutom saknades det avsnitt om Thestraler, Dementorer och Boggarter.

Hur som helst så var det en väldigt fin bok och den väckte Harry Potter-nostalgin hos mig (som i och för sig aldrig är så svårväckt, men ändå). Den får även lite plus i kanten för alla nerklottrade kommentarer från Harry och Ron. Så himla roligt när de har skrivit ner små pikar riktade mot Hagrid hela tiden. ^^

Betyg: Den får 4/5 av mig, den var fin och så men inte riktigt lika fyllig som den skulle kunna vara.

Andra extraböcker till Harry Potter: 
The Tales of Beedle the Bard
Quiddith Through the Ages

“The Unbecoming of Mara Dyer” av Michelle Hodkin

Titel: The Unbecoming of Mara Dyer
Serie: Mara Dyer #1
Författare: Michelle Hodkin
Sidantal: 452
Utgivningsår: 2012

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Mara Dyer doesn’t think life can get any stranger than waking up in a hospital with no memory of how she got there. It can. 

She believes there must be more to the accident she can’t remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed. There is.

She doesn’t believe that after everything she’s been through, she can fall in love. She’s wrong.

Mina tankar: Jag har sett denna figurera på en hel del bokbloggar och även booktube, jag tyckte med en gång att den verkade väldigt intressant, mycket på grund av att många tyckte den var så läskig.

Till att börja med så var Maras syner/vanföreställningar väldigt smygande och ganska diskreta. Men det växte snabbt och hon fick svårt att skilja på vad som var verkligt och vad som inte var det. Jag tycker dock att den biten av boken kunde ha östs på med lite mer händelser för jag kände aldrig riktigt att jag själv freakade ur och kände liksom att jag verkligen brydde mig om det var saker var verkliga eller inte. Enda gången var faktiskt när [Maras lillebror blev kidnappad], det hela kändes väldigt skumt och jag undrade vad som hände och misstankarna flög runt i huvudet på mig. Men utöver det så kände jag hela tiden att jag kunde genomskåda det liksom.

Den visade sig dessutom vara paranormal. Alltså, jag förstod väl att den var det egentligen. Men det visade sig vara något mer än bara posttraumatisk stress, och jag vet inte riktigt, jag är egentligen inte så mycket för paranormal. Hade nästan föredragit om det hade varit mer PTS och mindre paranormal, för de bitarna av boken som jag tyckte var bäst för oftast när hon fick tillbaka minnesfragment från olyckan. Jag tycker dock att det var en bra koppling mellan PTS och paranormal-elementen, liksom att allt skylls på PTS från början, men det bara går mer och mer utför efter det.

Jag fastnade aldrig riktigt för Mara. Vet inte riktigt varför, det är väl bara så ibland. Däremot så tyckte jag väldigt mycket om hennes bröder. Lillebrorsan var så himla söt och rolig, och Adam verkar ju vara den perfekta storebrodern. Noah tyckte jag verkligen om i början, jag gillar ju nästan alltid the bad boys, heh. MEN, när han visade sig vara någon helt annat än vad man först trodde och till exempel började knyta Maras skosnören åt henne… Nej usch, då tappade han mig. Det var bara så löjligt, haha! ^^ En person jag tyckte väldigt mycket om var Jamie. Jag önskar verkligen att han fick mer plats i boken, för han var väldigt rolig och annorlunda. En sådan som jag själv skulle vilja ha som vän.

Nåja. Trots att jag hade några problem med boken så tycker jag att den var bra. Den blev aldrig tråkig och det hände någonting hela tiden. Och OMG that cliffhanger! Jag är verkligen taggad på att läsa fortsättningen. 

Betyg: 4/5 får den av mig.

Böckerna i serien: 
The Unbecoming of Mara Dyer
The Evolution of Mara Dyer
The Retribution of Mara Dyer (ej utkommen)

“Stardust” av Neil Gaiman

Titel: Stardust
Serie:
Författare: Neil Gaiman
Sidantal: 248

Köp den: CDONBokus

Handling: Tristran Thorn promised to bring back a fallen star. So he sets out on a journey to fulfill the request of his beloved, hautingly beautiful, Victoria Forester – and stumbles into the enchanted realm that lies beyond the wall of his English country town.

Mina tankar: Nu har jag äntligen läst min första Neil Gaiman-bok! Wehå, det var väl på tiden?! 😀 Jag kan säga att jag verkligen fastnade för hans skrivsätt. Det var väldigt enkelt och fint. Avskalat på något vis, men ändå med målande beskrivningar. Det är liksom inga långa, svävande formuleringar utan han får fram det han vill ha sagt på ett enkelt sätt och det känns avslappnande att läsa.

Det är en väldigt fin historia och början är bara så mysig så jag fick känslan av att jag satt och läste en gammal saga. Ni vet, “det var en gång…”, och så beskrivs en helt ny värld upp för en. Det är ingen komplicerad handling, men ändå med mycket spänning och annorlunda idéer. Mysig helt enkelt.

Stardust finns ju också på film, som jag verkligen älskar och har sett flera gånger. Det var kanske lite dumt av mig att välja den som min första Gaiman-bok, för det är svårt att inte jämföra med filmen. Det vanligaste är väl att en föredrar boken framför filmatiseringen, men i detta fall står jag och väger mellan dem båda och vet inte riktigt vad jag ska tänka. Kan hända att jag hade gillat boken mer om jag läste den innan jag såg filmen, vem vet? Men jag tycker att filmen är så mycket mer detaljerad. Till exempel så hade det där flygande piratskeppet en större roll i filmen än i boken, och kampen i slutet var i filmen mycket mer utdragen. På de punkterna föredrar jag filmen framför boken.

Däremot fanns det några grejer som jag gillade mer med boken än filmen, till exempel slutet. I båda versionerna är det lyckligt, på sina egna vis. Filmslutet är väldigt sött, underbart, snyftvarning och familjefilmsvänligt. Där föredrar jag faktiskt boken. Det var bitterljuvt på något sätt, och mer realistiskt (om en nu kan använda sig av det ordet vid fantasy ^^).

Hur som helst, jag blev inte besviken, vilket jag var lite rädd för. Boken är faktiskt väldigt bra. Hade bara svårt att inte jämföra eftersom jag älskar filmen. Det enda jag egentligen har att påpeka är att den var lite kortfattad. Den kunde lätt ha varit 100 sidor längre.

Citat: 

  • “Anyone who believe what at cat tells him, deserves all he gets.” 
  • “You have to believe. Otherwise, it will never happen.”

Betyg: Den får 4/5 av mig.