Ready Player One – Ernest Cline

Titel: Ready Player One
Författare: Ernest Cline
Antal sidor: 372
Utgiven: 2011
Goodreads-snitt: 4.31

Köp den: Adlibris ♥ Bokus

Handling: In the year 2044, reality is an ugly place. The only time teenage Wade Watts really feels alive is when he’s jacked into the virtual utopia known as the OASIS. Wade’s devoted his life to studying the puzzles hidden within this world’s digital confines, puzzles that are based on their creator’s obsession with the pop culture of decades past and that promise massive power and fortune to whoever can unlock them. When Wade stumbles upon the first clue, he finds himself beset by players willing to kill to take this ultimate prize. The race is on, and if Wade’s going to survive, he’ll have to win—and confront the real world he’s always been so desperate to escape.

~~~

Recension: Den här boken var helt olik något jag läst tidigare. Visst har jag hört konceptet virtuell verklighet, men det är inget jag har läst så mycket om, så för mig var den här boken väldigt spännande.

Allt, verkligen allt, är så otroligt nördigt, men samtidigt känner jag mig inte dum för att jag inte känner till spelen som har stor roll i handlingen. Självklart får man säkert ut mycket, mycket mer av den här boken om man spelat spelen, sett serierna och lyssnat på musiken som Halliday var besatt av och därmed gjorde till ledtrådar i OASIS. Eller om man levde under 80-talet, som han hade en stor vurm för. Men jag måste säga att de här delarna var otroligt välskrivna, att till och med jag som inte ens hade hört om många av spelen hade sjukt kul när jag läste den här boken. Herr Cline har verkligen inte legat på latsidan när han skrev Ready Player One, han har inte bara stoppat in spelen/musiken/filmerna i handlingen och varit klar med det. Nej, han har gjort om dem, så att de ska passa den här boken som ändå utspelar sig år 2044. Någon gång fick Wade till exempel vara huvudrollen i en film, där en poängräknare tickade uppåt när han levererade replikerna i rätt ordning och gav extra poäng för rätt betoning och tonläge.

Även om livet i OASIS var intressant så tyckte jag det var riktigt spännande också när livet “utanför”, i verkligheten, skildrades. På många sätt känns det som att Ready Player One utspelade sig väldigt mycket längre ifrån oss än 2044, men vissa delar kan jag helt klart tänka mig skulle kunna hända. Miljökatastrofen de lever i, med oljan som tar slut och vad det innebär för oss, känns ju ändå ganksa rimligt. Men mest gillade jag nog att de tagit med överbefolkningen, vilket inte riktigt brukar finnas med när en snackar framtid. Det är mest avancerad teknik och väder som löper amok. Men i början av boken får vi följa Wade då han lever i en husvagnspark, där alldeles för många husvagnar är staplade på varandra. Och ofta bor flera familjer i en och samma husvagn.

Egentligen tycker jag nog att Wade är en lite tråkig person att följa, han har vigt sitt liv åt OASIS. Han ägnar sina dagar åt att göra research på Halliday och sätta sig in i hans favoritfilmer och -spel. Det gör inte jättemycket dock, eftersom allt runt omkring känns så nytt och spännande. Däremot tyckte jag väldigt mycket om Art3mis, en av Wades OASIS-vänner som också är ute efter den stora vinster. Hon kändes mystisk och smart. I mitten eller framåt slutet vävs det in ett par bra poänger (även om det kanske kändes lite tvunget…) om att inte alla på internet är den de utger sig för att vara.

Kan verkligen rekommendera Ready Player One, riktigt spännande! 🙂

Björnstad av Fredrik Backman


Titel: Björnstad
Författare: Fredrik Backman
Antal sidor: 470
Utgiven: 2016
Goodreads-snitt: 4,32

Köp den: Adlibris  Bokus


Handling: Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt. Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

~~~    

Nu var det ett tag sedan Björnstad kom ut och jag läste den. Men jag tänker fortfarande på den. Det var helt enkelt svårt att försöka sammanfatta mina känslor för den här boken som mycket väl kan ha varit den viktigaste under hela förra året. Men nu när uppföljaren har kommit så tänkte jag försöka plita ner lite av mina tankar innan jag kommer för långt i den.

OBS, innehåller spoilers. Har du inte läst den, SPRING IVÄG OCH GÖR DET NU. Bara gör det. Och kom sen tillbaka hit och diskutera med mig. Okej?

I mina anteckningar från när jag bara var i början av läsningen och inte visste vad som skulle hända så hade jag skrivit såhär: “Det finns en kort version. Backman får mig att vilja läsa om hockey. Läs det här igen; Backman får mig att vilja läsa om hockey. Så.

Alltså. Hockeyn kan användas som förevändning för att komma åt ett samhällsproblem, en spelplan för att greppa något djupare. Trots det så skriver han så passionerat om hockey att till och med jag, och det betyder en hel del eftersom jag annars skiter högaktningsfullt i största delen av sport, bryr mig. Jag tycker det blir intressant. Jag blir glad, arg, ledsen och hoppas med de här karaktärerna.

Men som vi alla vet vid det här laget så händer det en grej. En tjej blir våldtagen av hockeylagets stjärna. Och det sliter det lilla samhället Björnstad i bitar. Hockeyn är det enda de har och om deras lag blir hotat att splittras så är det slutet på deras kollektiva självbild. De måste rannsaka sig själva och det är ju jobbigt. Men vi vet ju det, det är alltid så här. Vi lever i en värld där inget nej är tillräckligt tydligt, där killar inte uppfostras till att inte våldta utan tjejer istället bara uppmanas att vara försiktiga när de går ut. Där folk som blivit våldtagna ofta väljer att inte anmäla för att processen efteråt är så långdragen och ofta full med ifrågasättanden, “sa du verkligen nej?”. En process som dessutom väldigt sällan leder till straff för gärningsmannen.

Björnstad visar vad en våldtäkt gör med ett samhälle där folk tar förövarens parti för att det är enklast och bekvämt för dem själva. För att de inte behöver ändra på sig då. Det känns verkligen som att Backman har sett igenom allt, vidden av våldtäktskulturen. Det känns som han skriver sanningen. Men det är tyvärr inte bara en hemsk händelse i en bok, det händer idag, hela tiden, över allt.

Även om Björnstad inte erbjuder en lösning, så är det en så otroligt viktig bok som belyser problemet och känslorna runt omkring på djupet. Vi får följa nästan alla karaktärer, från lagmedlemmar, tjejen som blev utsatt, föräldrar, syskon, tränare, ägaren av den lokala baren. Alla har något att bidra, för vi är alla en del av samhället. Och vi är alla en del av problemet. Alla måste säga nej när den enskilda personen inte orkar längre. Vi måste alla hålla ihop.

Björnstad är bara en så himla viktigt bok, jag kan inte säga det nog. Alla måste läsa den. Tipsa dina kompisar, din mormor och din pappa. Tipsa dina hockeytränare och den lokala Ica-butikspersonalen. För fasiken, skicka ett exemplar till domstolarna!

Nordiska Gudar av Johan Egerkrans

Titel: Nordiska Gudar
Författare: Johan Egerkrans
Antal sidor: 180
Utgiven: 2016
Goodreads-snitt: 4,44

Köp den: Adlibris  Bokus

Nordiska Gudar är upplagd så himla bra, med olika avsnitt med händelser och personuppslag. Det gör den till en fantastiskt bra och lätt bok för den som är lite novis inom den Nordiska mytologin, som jag själv. Har alltid tyckt att det varit intressant, men jag har aldrig riktigt läst så mycket om det egentligen, men än om några av de mest framstående personerna. Boken börjar med att gå igenom skapelseberättelsen, som i sig är så fascinerande och så himla… sjuk?? Alltså verkligen, bara händelserna kring hur världen skapades skulle fylla en hel bok i sig själv.

Och så illustrationerna då. Alltså, jag visste ju redan att det skulle vara fint eftersom jag var helt lyrisk över Nordiska väsen när jag läste den. Men nu blev jag sådär kär igen, med Nordiska Gudar. Egerkrans illustrationer är verkligen magiska. Färgskalorna är liksom mörka och murriga, vilket förstärker mystiken. I marginalerna finns ibland illustrationer som snarare liknar skisser, och de är också så himla fina. Det är verkligen värt att bläddra i den bara för bilderna, även om man inte (av någon anledning) skulle vilja läsa den.

Som jag sa tidigare så är den en riktigt bra bok för nybörjaren, den ger en bra överblick så att man kan skapade sig en uppfattning och kunna lite om allt, men den går inte in så mycket på djupet. Så eftersom jag blev så himla fångad av det här ämnet så kikade jag igenom litteraturlistan som Egerkrans själv läst och använt sig av vid skapandet av den här boken. Vill verkligen veta mer om det här nu!


Andra böcker jag läst av Egerkrans; 
Nordiska väsen

“En mörderska bland oss” av Hannah Kent


Titel: En mörderska bland oss
Författare: Hannah Kent
Antal sidor: 368
Utgiven: 2013
Goodreads-snitt: 4,0

Köp den: Adlibris  Bokus


Handling: Norra Island 1829. Överfulla fängelser gör att pigan Agnes Magnúsdóttir – dödsdömd för sin medverkan i ett brutalt dubbelmord – inhyses på den avsides belägna gården Kornsà i väntan på avrättning. Rädsla och avsky gör att familjen inledningsvis undviker all kontakt med Agnes. Med tiden börjar man dock inse att hon kanske inte är det kallblodiga monster hon utmålats till.

Den här boken alltså, en sån speciell och annorlunda godbit. Fastnade så hårt för den. Jag tror att det faktum att den faktiskt är baserad på en verklig händelse gjorde den extra lockande för mig. Själva berättelsen är fiktion, men den tar avstamp i händelserna runt en viss Agnes Magnúsdóttir, den sista personen på Island att bli avrättad år 1829.

Att den utspelar sig på Island märks verkligen! Nu har jag ju aldrig varit på Island, men omgivningarna och vardagslivet på Island beskrivs så levande och ingående att det inte går att missa. Stundtals sveptes jag med så starkt i berättelsen att jag verkligen såg de vindpinade små stugorna, pigorna och drängarna som hukande hastade runt med gårdarnas sysslor…

Den är visserligen mycket långsam, men jag upplevde ändå att det fanns ett starkt driv i texten som gjorde att jag aldrig tappade nyfikenheten. Det var snyggt gjort tycker jag, hur det sakta men säkert genom samtal med en präst kom fram detaljer som ledde upp till dagen för mordet som Agnes tillsammans med två andra är anklagad för.

Polarnatt av Frida Skybäck

Titel: Polarnatt
Serie: Systrarna Stiernfors #2
Författare: Frida Skybäck
Antal sidor: 391
Utgiven: 2015
Goodreads-snitt: 3,78

Köp den: Adlibris  Bokus

Jag kom ju faktiskt att tycka riktigt bra om Norrsken den första delen, men allt som jag ändå tyckte var lite svagt i den blev fullständigt omkullkastat i den här andra delen. Jag tycker att Elizabeth är en mycket mer intressant person att följa, och den här boken känns på något sätt lite större. Handlingen lyfts utanför enbart henne. Den lyfter mycket viktiga samhällsfrågor som heteronormativitet och klassperspektiv.

Heteronormativiteten då, älskar att den problematiserar det, förstås. Elizabeth slåss nämligen med känslor för sin kammarflicka, Vera. Men något jag också verkligen älskar är klassperspektivet, som faktiskt får en stor del av handlingen i Polarnatt. Genom sina nyupptäckta känslor för kammarflickan försöker Elizabeth imponera på henne genom att starta en läsesalong för lässvaga kvinnor. Det är bara det att de som kommer till den här läsesalongen snarare verkar komma dit på grund av maten hon erbjuder… Hon får upp ögonen för de fattigas utsatthet i samhället. Hon börjar höra sig runt och besöker fattiga och blir helt förfasad av vad hon får se och höra.

Även om det alltid funnits fattigdom rakt under näsan på henne, bokstavligt talat – hon har ju en kammarflicka!, så har hon inte riktigt förstått vidden av det och hur himla desperat utsatta vissa är. Vilket ändå är fullt rimligt, hon har levt ett väldigt privilegierat liv, där det enda hon behövt bekymra sig om är vem hon kommer att gifta sig med (vilket väl kan vara nog så jobbigt om man inte får bestämma själv, to be honest). Tyckte faktiskt att Skybäck lyckades riktigt bra med den här gryende kvinnokampen och kampen mot klassperspektivet. Ibland tycker jag att karaktärerna i andra romaner “lyckas så himla bra” med det de gör, som om de är mitt i samhället och alla dess problem men ändå samtidigt helt utanför det, som om de inte påverkas av normer och problemen som de skapar sig själva genom att tala ut. Alltså, vad jag menar är att det var svårt för Elizabeth att få igenom små skillnader. Men rimligheten i det kändes trovärdigt och det fick mig att uppskattade de där små grejerna mer. Hänger ni med?

Well well, allt som allt så var det en riktigt stark bok. Läs den!


Andra böcker jag läst av Frida Skybäck; 

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman


Kyrkogårdsboken
336 s.
Neil Gaiman
Chris Riddell

Adlibris  Bokus

Handling: Ett litet spädbarn får sin familj mördad. Själv lyckas han ta sig till en kyrkogård i närheten, där invånarna fattar medlidande med honom och bestämmer sig för att ta hand om och uppfostra honom. Samtidigt måste de ge honom alla de speciella egenskaper som en levande människa måste ha för att överleva på en kyrkogård. Pojken, som kallas Ingen, växer upp och hålls hela tiden gömd på kyrkogården, eftersom mannen som mördade hans familj fortfarande är ute efter honom.


Kyrkogårdsboken tog mig verkligen med storm. Trots att jag visste att den handlar om Ingen, en pojke som växer upp på en kyrkogård och blir uppfostrad av dess sedan länge döda invånare, så var jag inte riktigt beredd på hur unik den skulle kännas.

Den är verkligen inte som någon annan bok jag läst tidigare. Den är konstig, men inte svår att förstå eller komma in i. Det bjuds inte på några långa komplicerade förklaringar av hur något av det som sker går till eller fungerar, men det behövs inte. Jag bara sväljer allt med hull och hår. Neil Gaimans vackra skrivsätt fångade mig verkligen, redan på första sidan var jag som uppslukad. Den var spännande till tusen och väckte min nyfikenhet för vad som skulle hända härnäst. Dessutom har den underbara – skira och lite annorlunda – illustrationer av Chris Riddell som går väl ihop med Gaimans språk.

Kyrkogårdsboken är klassificerad som barn- och ungdomsbok, men jag tycker nog att den funkar mycket bra även för de äldre läsarna. Jag tipsade faktiskt om den för seniorerna på ett boktipscafé på min bibbla, och lyckades till och med kränga den till en av dem!

Böcker jag tidigare läst av Neil Gaiman;
Stardust

Småtrollen och den stora översvämningen OCH Kometen kommer av Tove Jansson

Det hela började med att jag fick några Muminmuggar i julklapp. Jag har alltid tyckt att de är så himla söta, men inte vetat så mycket mer om Mumin än det jag sett mig till i serien när jag var liten. Sen gick jag en dag och rotade i magasinet på jobbet, där vi förvarar gamla böcker som vi inte har ute längre men inte vill slänga pga klassiker eller annat. Och så lyfte jag upp en liten muminbok i ljuset, bläddrade lite och kände bara ett pirrigt ååh, jag vill verkligen läsa den!! Hade det inte varit för att någon plingade ute i bibblan så hade jag nog fastnat där en stund. :3

Först läste jag andra boken i serien, eftersom vi inte hade första. Men jag tyckte inte det gjorde någonting. Har man lite förkunskap så gör det ingenting eftersom det är separata händelser i de olika böckerna.

Första boken “Småtrollen och den stora översvämningen” utspelar sig, precis som det låter, under en stor översvämning. Muminpappan har gett sig av för att leta efter ett hus där de kan bosätta sig under vintern, han har varit borta så länge att muminmamman och mumintrollet ger sig ut för att leta efter honom. De råkar ut för en stor översvämning och de måste hela tiden ta sig vidare, vidare, vidare. Under sin resa möter de många underliga typer som hjälper dem. Den var väldigt kort, bara 50 sidor ungefär så jag bara flög igenom den. Det var en sån underbar liten bok, fylld med äventyr och rädslor men som slutade fint eftersom de hittade mumindalen, där de bestämde sig för att göra till sitt hem för alltid.

I andra boken hotas mumindalen av en annalkande komet. Till att börja med är det ingen som förstår vad ögat på himlavalvet är för något, men de hyser alla en slags skräckblandad förtjusning över den. Mumintrollet och hans vänner ägnar de heta sommardagarna åt att göra upptäcktsfärder till stranden, de hittar en grotta och en bortsprungen kattunge som de tar hand om. Varje dag kommer kometen närmare och närmare, och gänget bestämmer sig för att ta sig så högt upp som de bara kan eftersom de antar att det måste finnas professorer som håller koll på kometen så nära den som möjligt. This made me lol, for real. För det första för att de är så urgulligt naiva och för det andra för att det visade sig vara så! Det fanns faktiskt ett observatorium längst upp på ett berg, och professorerna gav dem en väldigt exakt tidsangivelse av när kometen skulle slå ner på mumindalen.

Trots att flera av karaktärerna är ganska stereotypiska och enkla; god, sur, nervös, buse, whatever, så kändes de unika. Jag menar, de här små filurerna är verkligen så himla charmiga och det är bitvis ganska filosofiskt i sin enkelhet. Detta är helt klart böcker som funkar för hela familjen, gammal som ung. 

Kometen kommer

Mumintrollen #2
152 s. 
Tove Jansson
Rabén Sjögren
Goodreads

5/5

“Himlen börjar här” av Jandy Nelson

Originaltitel: The Sky Is Everywhere
Författare: Jandy Nelson
Sidantal: 264
Utgivningsår: 2012 (orig. 2010)
Goodreads-snitt: 4.05

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Lennie är sjutton år och lever ett tryggt liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey. Men när Bailey plötsligt dör förändras Lennies liv dramatiskt. Förlamad av sorg drar hon sig undan alla i sin närhet, men vad gör man när man plötsligt drabbas av passionen? Jandy Nelsons debutroman är en svindlande kärlekshistoria om saknad, förälskelse och förbjudna känslor.

Recensionen kommer att innehålla lite spoilers, så om du inte har läst den än se upp i fjärde stycket! 

Mina tankar: Jag började läsa den här när jag befann mig i världens lässvacka och alltså, bättre bok hade jag nog inte kunnat önska mig. Jag läste ut den här på två dagar, egentligen bara en. Första dagen var kväll och jag orkade bara läsa typ 50 sidor. Men dagen efter satt jag och läste, läste, läste och det var så fint för hade saknat att bara läsa tills jag glömmer att jag håller i en bok och bläddra utan att märka det.

Vad jag först märkte att jag tyckte så mycket om med Himlen börjar här var tonen i berättelsen, det är så vackert. Det är lättsamt utan att bli glatt men det ligger också en tyngd i orden som gör att jag verkligen tror på Lennies sorg. Ibland kom även sidor med bara Lennies egna dikter som mer eller mindre alltid handlade om henne syster. Det stod också vad hon hade skrivit det på, som en servett eller ett godispapper och vart lappen hamnat. Som om Baileys död inte bara påverkade Lennie och hennes omedelbara närhet utan att orden om henne spreds ut över hela området. Det var så fint. 

Jag förstår att Bailey nästan endast beskrivs ur Lennies synvinkel och att hon så klart älskade henne och att bilden av henne därför blir väldigt förskönande. Men jag tycker det var lite tråkigt att Bailey beskrevs endast positivt. Hon var så himla färgsprakande, livfull och fantastiskt medan Lennie själv är som hennes skugga och inte alls lika begåvad eller själfull. Det blev ju en fin historia på det viset, om en flicka som levt otroligt nära sin syster och som får bygga sig en ny identitet på något sätt. Men så himla blek tycker jag inte att hon verkade ha varit innan Baileys död, alltså. De var olika ja, men de var inte varandras motsatser. 

Jag tycker jättemycket om kärleksdelen i den här boken. Ja, den innehåller två killar som som Lennie slits mellan och ja, jag brukar vara skittrött på den här typen av triangeldraman. Men i det här fallet så känns det inte som det brukar, det är liksom inte själva triangeldramat som är grejen egentligen. För mig är det mer intressant varför hon dras till Toby, som alltså var Baileys pojkvän innan hon dog. Det ger så otroligt mycket mer innehåll till boken än att det som vanligt bara är två killar. Utan nu är det en kille, och så Toby. De dras till varandra på grund av sin gemensamma sorg över att ha förlorat Bailey. De är båda trasiga och känner att de har kvar en bit av henne i varandra. Nu har jag obviously ingen erfarenheter av det här själv, men tycker det kändes väldigt realistiskt och uppskattade verkligen den delen av boken. 

Bortsett från de uppenbara karaktärerna tycker jag även att det fanns några andra starka karaktärer. Älskade Lennies mormor som hon och Bailey vuxit upp hos. Hon var så fin på något vis, med kärleken till sin rosenträdgård och tavlorna med de gröna kvinnorna. Morbrodern var ju också en himla skön typ. Han var så trasig, men så härligt flummig. Gillar också hur mammans frånvaro porträtterades. Hur en som läsare på något sätt lär känna Lennie och Baileys uppmålade bild av henne. Hon var verkligen romantiserad i början, som en vild vandrare som snart skulle komma hem, till att bilden mer och mer började spricka och de började ifrågasätta henne och rollen hon spelar i deras liv. 

Jag tyckte verkligen himla mycket om den här boken och kan knappt vänta med att läsa Jandy Nelsons andra bok, Jag ger dig solen. Har bara hört bra saker om den också, men måste nog smälta Himlen börjar här innan jag sätter igång med den andra. 

“Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe” av Benjamin Alire Sáenz

Sidantal: 359
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 4.32

Köp den: Adlibris – Bokus

Handling: Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself. 

Mina tankar: Alltså, jag vet inte ens vart jag ska börja. Så jag kastar mig bara rakt in och försöker förklara varför jag älskar den så himla himla mycket. 

Egentligen så visste jag ingenting om den här boken innan jag började läsa. Jag köpte den någon gång för något år sedan för att den plötsligt dök upp och hyllades överallt, och för att den hade sjukt fint omslag (haha). Men jag är i efterhand så glad för att jag inte visste någonting om handlingen, för det är en sån bok som en liksom tjänar på att dyka in i pretty much i blindo. Dessutom är det så himla svårt att beskriva vad den handlar om utan att avslöja för mycket av själva meningen med den. 

Men kort sagt så kan jag säga såhär, att det handlar om två unga killar och deras liv. De är så olika som det nästan bara går men de blir ändå vänner och de lär varandra att leva. Den var väldigt långsam, men på ett bra sätt. Det fanns inte någon egentlig handling eller ett mål, utan det är som en inblick in i huvudet på en ledsen kille som försöker hitta sig själv. Och utförandet är så himla snyggt. Språket är känsligt på något sätt, så en på riktigt känner känslorna som karaktärerna känner. Antar att det också beror på att det är så relaterbart, alltså det är inga fantastiska saker som händer, de måste inte rädda världen eller lösa ett brott. De är bara två helt vanliga killar med sina helt vanliga familjer och det är så himla fint. 

En huvudsaklig del i den här boken är kärlek – kärlek i alla dess former. Jag tycker att den skildrar familjeförhållanden på ett så himla fint och naturligt sätt. Tycker ofta att föräldrar är lite halvkasst beskrivna i ungdomsböcker. Antingen så är de frånvarande, eller så är de underbara – nästan onaturligt. I Aristotle and Dante så hade båda familjerna sina mörker. De var alla väldigt olika, men de kompletterade varandra. De var oftast helt fantastiska och underbara, men de blev realistiska eftersom båda hade sina problem under ytan. 

Även om mycket med den här boken utstrålar ångest, sorg, depression, förvirring, etc., så är det inte någon tung bok att läsa. Jag hade lätt kunnat flyga igenom den på en dag eller två, men jag är glad att jag ändå gav den tid. För det är en sån bok som växer med varje sida en vänder och som fortsätter växa efter att en läst ut den. Det är helt enkelt en väldigt viktig bok med ett viktigt budskap och den är en sån som jag kommer tvinga på alla jag känner. 


Citat och sånt: 

  • Words were different when they lived inside of you.” s. 31
  • My mother and father held hands. I wondered what that was like, to hold someone’s hand. I bet you could sometimes find all of the mysteries of the universe in someone’s hand.” s. 140

Matilda av Roald Dahl

Sidantal: 241
Utgivningsår: 1992 (orig. 1988) 
Goodreads-snitt: 4.26

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: Matilda är känslig och snillrik, men herr och fru Vidrigsson behandlar henne som ohyra och inte som en dotter. Ohyra är något man får stå ut med, i alla fall tills man får tag i krypen och kan knäppa iväg dem dit pepparn växer…
Innan Matilda ens fyllt fem år har hon läst böcker av Dickens och Hemingway, Kipling och Steinbeck, och ändå tycker hennes föräldrar att hon bara är till besvär. Så Matilda beslutar sig för att hämnas…

Mina tankar: Detta är en sån där bok som jag tänkt läsa sedan för alltid, typ. Jag älskade filmen med samma namn när jag var liten och läste flera av Roald Dahls andra böcker i samma veva. Häxorna var en av hans böcker som jag älskade och läste flera gånger (den är seriöst ett tips även nu, sjukt rolig). Hur som helst så har det aldrig blivit av att jag läst Matilda, för jag har väl tänkt att jag ändå kan berättelsen utan och innan. Men när jag hittade den av en slump på bibblan så tänkte jag att det var för mycket öde för att låta bli.

Jag kan verkligen se vad det var som det lilla pre Harry Potter-jaget fastnade för med den här berättelsen, för det finns faktiskt en hel del likheter mellan dem. Matilda har en jobbig familjesituation där hon inte är omtyckt av sina föräldrar, hon är väldigt begåvad och älskar skolan, det finns också en liten gnutta magi med i handlingen.

Jag är verkligen himla glad att jag läste den nu. För även om jag gjorde det av främst nostalgiska skäl så insåg jag vilken himla bra bok det är. Den är rolig att läsa i vuxen ålder, för den är smart och inte sådär störigt moraliserande som vissa barnböcker kan vara. Men jag tänker också att jag hade älskat den som barn, på ett annat sätt. Rektorn är ju helt sjuk och även om en som vuxen fattar att det inte är helt realistiskt som hon håller på, så blir det roligt att läsa.

Älskade karaktärernas namn! Hade glömt av vad alla hette, så fnissade en del åt att rektorn heter Domderarsson och Matildas föräldrar heter Vidrigsson i efternamn. Den helt fantastiska och snälla läraren heter Honung. Det blir ju en (över-)tydlig markör för vilka karaktärer en ska hålla på, vilka som är onda och goda liksom. I vanliga fall brukar jag börja vrida mig lite när en bok visar sådana tendenser, men i Matilda så var det en del av charmen.