Jag är den som är den av Elin Lucassi

Författare/Illustratör: Elin Lucassi
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 104

Jag gillade verkligen det här seriealbumet! Det mesta följer samma slags tema, normkritik och mycket feminism. Den har ett upplägg som jag gillar hos seriealbum, nämligen variation. Många delar är bara över en sida, medan vissa är något längre och sträcker sig över flera uppslag. På det sättet blir det aldrig tråkigt och jag vill bara ha meeeer. 

Jag är den som är den innehåller många bilder som på ett tvärt om-sätt belyser olika normer i samhället och liksom vränger ut och in på beteenden, som när kvinnor peppar osäkra män genom att berömma deras kroppar och höja deras självkänsla. Det är också kvinnor som tar männens ord i munnen och bokälskare som beter sig som fotbollshuliganer på stan. Jag tror att det jag uppskattade så mycket med den här var att angreppssättet Elin använder på alla dessa beteenden och hur hon belyser alla normer aldrig blir föreläsande. Det känns inte uppläxande, utan det är enbart kul. 

Det enda negativa med den här var att den var alldeles för kort, haha. Med sina ynka 104 sidor hade jag LÄTT kunnat sträckläsa den på en sittning, men jag tvingade mig själv att dela upp den på fyra. Så två dagar krigade jag mig till att få tillbringa med den här. 


Dålig stämning alltså. Det är en sak som jag personligen måste bli bättre på att bli kompis med. För dålig stämning efter att en sagt ifrån vid olika situationer kan aldrig vara fel. Det betyder bara att en har stått upp för något en tror på. Embrace the dålig stämning, allihopa. Till slut kanske folk börjar tänka efter innan de pratar, vilken drömvärld. :-))) 

Så nu har jag bara en sak kvar att säga: läs den! 

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Titel: The Name of the Wind
Serie: The Kingkiller Chronicle #1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2008 (orig. 2007) 
Goodreads-snitt: 4.55

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: ‘I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.
My name is Kvothe.
You may have heard of me’



Mina tankar: Detta var en sån bok som jag bara visste att jag skulle älska redan innan jag börjat läsa den. Vilket kan vara farligt om en förväntar sig för mycket. Men jag säger då det, den överträffade alla mina förväntningar! Redan på första sidan var jag fast och älskade sättet som Rothfuss skrev på. 

Måste prata om språket! Cause I’m telling you, det är helt fantastiskt. Han låter berättandet ta den tid som behövs och språket är, i brist på andra ord, poetiskt. En språknörd som jag själv bara måste stanna upp hela tiden och bara… rysa över alla vackra formuleringar. Det är liksom inte bara så att han berättar en historia, utan han vet exakt hur och när han ska berätta detaljer.  

Jag skulle nog säga att The Name of the Wind är fantasy som även kan läsas av folk som vanligtvis inte läser fantasy, mycket för att den är så pass lågmäld. Det är mer som en berättelse under en alternativt historisk period. Och hur som helst så är det inte (i alla fall inte så mycket i första boken) fantasyn som är i fokus. 

The Name of the Wind är en långsam bok, som sagt – Rothfuss tar sin tid när han berättar. Men det blir aldrig tråkig. Han hade mig i sitt grepp redan på första sidan där läsaren får möta Kvothe där han i nutid träffar en krönikör och börjar berättandet av sin livs historia. Jag älskar att han verkligen lägger en grund för berättelsen genom att berätta var han kommer i från, om sin familj och sin uppväxt för det visar sig bli väldigt viktigt för resten av berättelsen. 

Här får en också en bakgrund till Kvothes kärlek till musik och hans kunskapstörst. Jag upplever ofta i andra böcker att om det finns en sådan del, så sveps den ofta över väldigt snabbt och en får den viktigaste informationen. Men här tar det tid och jag kände det verkligen som att jag lärde känna Kvothe på djupet. Det är också denna grundliga redogörelse för hans uppväxt som gör att vissa händelser senare i boken verkligen berör mig. Det gör att jag bryr mig om vad som händer, istället för att bara rycka på axlarna så får jag typ ont i magen och undrar hur han mår. 

Jag tycker också mycket om när han kommer till universitetet och att följa när han kämpar sig till en plats i världen. På ett sätt är den här boken mer än bara fantasy, det är också en coming of age-berättelse. Fantasyelementet blir naturligtvis tydligare i denna delen av boken än det varit tidigare (även om det inte är mycket fantasy) och jag gillar verkligen hur det är uppbyggt. Det känns nytänkande och intressant. 

Någonting jag däremot inte tyckte var lika nytänkande var könsfördelningen på universitetets elever. Någon av Kvothes första dagar i skolan så kommer det fram att det går en kvinna på tio elever. EN KVINNA PÅ TIO ELEVER. Och när vi ändå är inne på ämnet. The girl of Kvothes dreams är vacker. Alltså ÖVERJORDISKT VACKER, DAMMIT! Det var tydligen viktigt att poängtera det, för Kvothe blev vid ett tillfälle i boken arg på sig själv för att han inte kunde beskriva hennes skönhet tillräckligt bra. 

Till en början blev jag bara irriterad på tjejen då, för ja ja ja, kan vi få gå vidare med historien nu eller? Men nej, hennes skönhet måste redogöras för in i minsta detalj först. Men sen när historien väl fortsatte så kom det ju fram att Denna var en helt awesome tjej. Hon är svår och egen, hon kan inte fångas eller hållas i styr. Hon lever för sig själv och ingen annan. Hon är så mycket mer än sitt utseende. Och jag älskar det, varför kunde inte det få vara det viktiga med henne? Men att ha med kvinnor som inte står i köket eller är vackra är väl att gå över gränsen till för mycket fantasy, antar jag. 

But to be fair, så är det ju faktiskt inte bara The Name of the Wind som är boven i det här dramat. Och den är inte extrem jämfört med andra böcker/serier på något sätt. Jag var bara tvungen att få det ur systemet. Så jag tänker inte döma denna boken på det här problemet individuellt. För bortsett från det så är faktiskt den här boken helt amazing! Alltså, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den för den är så HIMLA BRA. Nu vill jag liksom läsa om den för att på riktigt suga i mig det fina språket. Och jag har inte ens läst fortsättningen än. Vilket jag måste göra, typ NU. 

Och den som inte har läst The Name of the Wind ännu. Läs den nu. Helt enkelt. 


Citat och sånt

  • Call a jack a jack. Call a spade a spade. But always call a whore a lady. Their lives are hard enough, and it never hurts to be polite.” s. 55
  • Power is okay, and stupidity is usually harmless. Power and stupidity together are dangerous.” s. 104
  • Bones mend. Regret stays with you forever.” s. 168


Böckerna i serien
1. The Name of the Wind
2. The Wise Man’s Fear
2.5 The Slow Regard of Silent Things
3. Doors of Stone (Ej utkommen!)

Saga, Volume 3-4 av Brian K. Vaughan och Fiona Staples

Jag bestämde mig för att slå ihop en inlägg med recensionerna på Volume 3 och 4. Det känns som det skulle ha blivit ett ganska korta inlägg om jag hade skrivit dem separat, eftersom jag läste dem direkt efter varandra och därför inte riktigt kommer ihåg vad som hände i vilken. Här finns mina recensioner på Volume 1 och Volume 2.

Utgivningsår: 2014
Sidantal: 144
Mitt betyg: 3 av 5
Köp den: AdlibrisCDONBokus

Denna var förmodligen den jag tyckt minst om hittills i serien. Den var faktiskt lite långtråkig och det var inte förrän i slutet som jag kände att: “wow, shit jag måste bläddra snabbare!” Det är inte det att jag tyckte den var speciellt dålig, jag menar jag älskar fortfarande storyn och karaktärerna är underbara, men den kändes inte alls på samma nivå som de två föregående. Inte alls lika skruvat och fartfyllt.

Utgivningsår: 2014 
Sidantal: 152  
Mitt betyg: 5 av 5 stjärnor!  
Köp den: AdlibrisCDONBokus
Här tycker jag serien lyftes något otroligt igen! Det är många förändringar, Alana och Marko har det lite knackigt i sin relation, vilket är förståeligt men jag blir ändå irriterad över hur omoget de hanterar det. Tyckte däremot det gjorde mycket för storyn på ett annat plan än förut, för det var intressant att lära känna dem som de är utan varandra. Älskade idén med föreställningarna som Alana var med i också. 

“Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist

Titel: Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Sidantal: 414
Utgivningsår: 2004
Goodreads-snitt: 4.06
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: När det ofattbara kommer till Blackeberg senhösten 1981 är det först ingen som märker något. Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar rykten om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om. Tolvårige Oskar hoppas för sin del att det änligen är hämnden som kommit. Hämnden för allt det han utsätts för i skolan, dag efter dag. Oskar fascineras av mordet, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. En tjej som aldrig har sett Rubiks kub förut, men ändå kan lösa den. Dom blir vänner. Dom blir något mer. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten…

Mina tankar: Det jag direkt fastnade för med Låt den rätte komma in var stämningen. Det är verkligen helt otroligt hur författaren har lyckats skapa en sådan obehaglig stämning så genomgående från början till slut på ett sätt att det känns som att en som läsare själv är där. Det är en krypande och tung stämning som genomsyrar hela berättelsen och det märks i varje karaktär och över hela platsen den utspelar sig på. Jag läste att herr Ajvide Lindqvist är uppvuxen i Blackeberg, där boken utspelar sig, och jag tror att det bidragit till känslan av närvaro i texten. Well, det och att han är en fantastisk författare, så klart. 

Låt den rätte komma in är en bok som en kan läsa även om en inte är så intresserad av vampyrer, för ärligt talat så handlar den om så mycket mer än så. Jag kan inte säga att det är en skräckhistoria i den bemärkelsen som en först kanske tror när en läser baksidan. Det är aldrig sådan där “hoppa fram bakom dörr”-skräck, utan det är den ständigt närvarande krypande känslan jag skrev om förut. Det är också en historia om djupt förstörda människor, mobbning, ensamhet, alkohol/droger och ett och annat pervo [HÅKAN, herregud vad jag mådde illa framåt slutet…]. Det är också en bok om kärlek, att överleva och hitta sin plats i en kall hård värld. 

Förutom stämningen (haha, jag kan inte tjata nog om den tydligen) så är det också några riktigt bra skrivna karaktärer. Oskar till exempel, bokens huvudperson, blir mobbad i skolan. Det var så himla bra skrivet, vad det gjorde med honom som person och hur det påverkade hans tankegångar många gånger. Han kändes som en verklig person. 

För övrigt tycker jag att det ur ett genusperspektiv var väldigt intressant att det var tjejen som var “monstret” och killen som behövde hjälp. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle se ut om rollerna var ombytta i exempelvis Twilight. Helt sjukt weird, va? Och helt sjukt att det känns så weird! Nu är det ändå inte så enkelt i Låt den rätte komma in, Eli säger ju själv (liten spoiler) [att hon inte är en tjej]. Även detta porträtterades väl tycker jag. Anledningen till att jag ändå tänker på hen som det är väl för att Oskar gör det. Men en får sig ändå en tankeställare, bara för att en ser ur som något behöver inte betyda att en är det. 

I could go on forever, men ska sluta här. Fattar inte att jag inte läst den tidigare! Så nu ska jag leka boss och säga: har du inte läst den än, gör det!

“The Fault in Our Stars” av John Green

Titel: The Fault in Our Stars 
Författare: John Green
Sidantal: 318
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 4.37
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel’s story is about to be completely rewritten.

Mina tankar: Jaha, då var det alltså min tur att vrida om hjärtat några varv med den här boken då. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, eftersom jag sett filmen två gånger (andra gången undrade jag varför jag utsatte mig för det igen, trodde jag var lite smartare än så), men tydligen var det fullt möjligt. Vart ungefär 100 % emotionellt förstörd från mitten av boken ända till slutet. KUNDE verkligen inte sluta läsa och sträckläste halva boken på en kväll. 


Så, vad är det egentligen som gör den här boken så himla bra då? Alltså helt seriöst, det känns orimligt att jag ska bli så himla förstörd av den. Jag har inte ens förlorat någon nära i cancer, så jag kan inte direkt relatera. Kan bara sluta mig till att John Green har lyckats skapa helt underbara karaktärer. Jag ÄLSKAR dem, och deras humor. Deras konversationer är bara så fantastiska och roliga. De är så himla smarta båda två! 

Bortsett från Hazel och Augustus finns det fler karaktärer jag fastnade för, bland annat Isaac. Jag menar, hur kan en inte tycka om honom? Hazels föräldrar är också riktigt roliga och bra. 

Det är inte bara karaktärerna som är underbara utan jag fastnade även för John Greens språk. Det var träffsäkra formuleringar på ett lekfullt sätt, samtidigt som det aldrig släppte taget om allvaret. 

Jag verkar vara bland de sista att läsa den här boken, men om det fortfarande finns någon där ute som lever i lycklig ovisshet om vad som händer här så rekommenderar jag er verkligen att läsa den. 

Citat och sånt: 

  • “‘Okay,’ he said after forever. ‘Maybe okay will be our always.’
    ‘Okay.’ I said.” s. 73
  • “I’m like. Like. I’m like a grenade, Mom. I’m a grenade and at some point I’m going to blow up and I would like to minimize the casulaties, okay?” s. 99
  • “As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.” s. 125
  • “Oh, I wouldn’t mind Hazel Grace. It would be a privilege to have my heart broken by you.” s. 176

“Kvinnor ritar bara serier om mens” av Sara Olausson (m.fl.)

Titel: Kvinnor ritar bara serier om mens 
Författare/Illustratör: Sara Olausson, m.fl.
Sidantal: 160
Utgivningsår: 2014
Goodreads-snitt: 3.77
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: En antologi med tecknade serier av kvinnor, som handlar om mens. Upprinnelsen är ett sommar­program av Liv Strömquist 2013 som hon (i lätt förkortad version) inledde: ”En gång i begynnelsen av min karriär som serietecknare träffade jag en manlig serietecknare som hade gett ut några album på ett riktigt förlag. Jag berättade att ”jag ritar också serier”. Då sa han: Jag hatar serier av kvinnliga serietecknare. Jaha… varför det? frågade jag. ”Jo, sa han, för kvinnor ritar bara serier om mens”. 


Mina tankar: I det här seriealbumet har alltså runt trettio personer medverkat med sina egna serier. Det fina med det är att det nästan med all säkerhet finns något för alla, eftersom det är så stor variation på illustrationerna och vad serierna handlar om. Vissa behandlar viktiga och tankeväckande grejer som en liksom sitter och blir arg över. Varför är det till exempel så att kvinnosjukdomar inte tycks vara så högt prioriterade på världens att lösa-lista, vilket resulterar i att en del kvinnor måste stå ut med sjuk smärta varje månad? Sedan fann det många serier som var väldigt fina och roliga också. Vissa var informativa och andra berättade dråpliga historier från vardagen.

En del serier gillade jag så mycket att jag hade velat att de fyllde hela boken, medan andra inte var alls så bra. Men det är okej, för det är det som är så bra med den här; variationen, och att en aldrig hinner tröttna. Mycket tankeväckande och igenkänning på typ varenda sida. Allvarliga ämnen med en stor portion humor. Rekommenderar till alla som har mens. Och er andra också, så ni kan förstå oss som har det. 🙂

Smakprov:

“Eld” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Titel: Eld
Serie: Engelsfors #2
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal: 634
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 4.14
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.
Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan. 


Mina tankar: Ni ska veta att jag verkligen gillade den första delen i serien, Cirkeln, riktigt mycket. Och ändå tyckte jag ännu mer om den här. Nu slapp jag vara förvirrad över alla karaktärer eftersom jag redan lärt känna dem i första boken, så det var bara att kasta sig rakt in i handlingen och äntligen få veta hur historien utvecklade sig. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje som jag gjorde med den här. En kväll sträckläste jag över 200 sidor! Det har nog inte hänt sedan Harry Potter, eller möjligtvis sista Eragon-boken. Trots att Eld är en riktig tegelsten så hann jag inte tröttna för en enda sekund. 

Om jag ska ha ett enda klagomål med boken, så är det att jag inte riktigt förstår mig på rådet och deras regler. Jag känner i alla fall att det fattades lite djupare förklaringar kring reglerna, hur de tillämpas och framför allt, varför det är som det är. Alltså lite förklaringar fanns det ju, men antingen så förklaras det inte tillräckligt väl, eller så var rådet onödigt hårt. Hur som helst så resulterade det i att jag bara störde mig på rådet hur de skötte saker och ting och att jag inte förstod deras val många gånger. 

En sak jag verkligen tyckte om var hbt-inslaget och att det fick finnas med utan att problematiseras. Hurra karaktärer som får vara hbt-personer utan att det tillför handlingen någonting! Hurra för att det aldrig var något problem och hurra för att det inte behövde förklaras, utan en fick bara märka det själv. 

Spoiler! [Tyckte det var så roligt att läsa den delen där de hamnade i varandras kroppar. I början blev jag så himla förvirrad. Men sen tyckte jag faktiskt att det bidrog till att lära känna dem ännu bättre, eftersom karaktärerna då lärde känna varandra på ett djupare (haha) plan. Tummen upp för det!

Böckerna i serien: 
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

Titel: Kaninhjärta
Författare: Christin Ljungqvist
Sidantal: 273
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 3.66
Mitt betyg: 5.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta vart den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sedan och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Ann ett svar.

Mina tankar: Alltså, jag måste börja med att säga att den här boken är så fruktansvärt vacker. Jag älskar verkligen Chrinstin Ljungqvists sätt att skriva, lite liknande det jag gillar med Melina Marchetta, att det blir långa meningar med många “och”, för att få med så mycket som möjligt. Det är en nerv i texten, det känns så närvarande och helt perfekt. Texten liksom sjungs fram över sidorna och det bara flyter på så himla lätt.

Även om den är värd att läsas enbart för hur vacker den är så har den också andra kvalitéer. Den är fruktansvärt spännande. Det ligger en ständig oro i luften, för att tiden inte räcker till – för allt och för alla. Den var inte så himla läskig som jag först trodde att den skulle vara, men jag satt ändå och vred mig när jag läste den för det var så mycket ångest. Ångest för att de kanske inte orkar, och för att de kanske inte räcker till för varandra.

Ett bonuspoäng får den också för att en person i boken är homosexuell utan att det problematiseras. Det är liksom inte en del av handlingen, utan hon bara är det. Punkt.

Nu är jag så fruktansvärt sugen på att läsa Ljungqvists övriga böcker; Fågelbarn och Rävsång (så himla fina titlar!). Det verkar som att några personer som var med i Kaninhjärta även kommer att vara med i någon av dem, spännande!

“Kärleken” av Jonas Gardell

Titel: Kärleken
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar #1
Författare: Jonas Gardell
Sidantal: 291
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 4.16
Mitt betyg: 5.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: En skildring av 1980-talets Stockholm, sjukdomen aids och de som drabbas. Här finns Rasmus som 1982 lämnar den lilla bruksorten Koppom och kastar sig ut i de homosexuellas Stockholm, Benjamin som är Jehovas vittne och en dag ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen som Gud någonsin skapat.

Mina tankar: Okej, jag inser att jag är lite efter med den här serien så de flesta har nog redan läst den. Men jag säger ändå att den här boken är så himla viktig. Den är bra på så många olika sätt, men en grej är att det inte bara är en vanlig skönlitterär historia, utan mitt i allt vävs fakta om olika saker in. Till exempel när det första fallet av aids kom till Sverige och hur symptomen kunde se ut på olika personer.

Själva upplägget på hur berättelsen drevs fram var helt perfekt. Parallellt som det handlar om en persons nutid kunde det i nästa stycka beskriva ett ögonblick ur samma persons barndom, eller saker som skulle hända i framtiden. Det låter kanske rörigt, men det var det inte. Ett sådant tillfälle i boken då jag tycker det var extra snyggt gjort var när Rasmus hade sex med en man för första gången så fick man läsa om hans föräldrar som samtidigt satt hemma i sitt kök och oroade sig för normala saker, men irrelevanta i sammanhanget. Som att hans pappa (har jag för mig) hade hört att en i stora staden Stockholm kunde köpa apelsiner som någon hade sprutat in droger i. Det slog mig extra hårt just då, att det här är inte bara en vanlig historia, detta har hänt på riktigt. Att gömma och dölja delar av sig sig själva var livet för så många människor.

En annan sak jag uppskattade var humorn. Speciellt Paul, då. Han var så himla charmig och jag tycker verkligen det var fint att läsa om gemenskapen som han skapade för så många. Uppskattade också karaktären Benjamin och problematiken kring hans identitet som dels Jehovas vittne och dels som homosexuell. Att det ska vara så svårt att acceptera den kombinationen att folk måste dö, det är helt sjukt.

Hur som helst. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här ämnet, men stannar här. Om det finns någon kvar som inte har läst den här serien (jag har själv inte läst mer än första boken) så rekommenderar jag er verkligen att göra det! Kommer läsa andra boken så snart som möjligt.

Böckerna i serien:
1. Kärleken
2. Sjukdomen
3. Döden

“Profetens tid” av Henrik Larsson

Serie: Blodsarvet #3
Sidantal: 668
Utgivningsår: 2013
Goodreads-snitt: 4.14
Mitt betyg: 5.0

Köpt den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Erik Krigarhjärta och hans följe blir överraskade av ett bakhåll och måste fly hals över huvud. Med sig har de den mystiska bergskvinnan, Stormöga, som låter dem förstå att striderna bara har börjat… Gränserna mellan gott och ont börjar upplösas, vem är vän och vem är fiende?

Mina tankar: Till att börja med så tyckte jag om att den hoppade framåt i tiden, så att den är mer fristående från de tidigare böckerna. Det är intressant att få ta del av hur saker har utvecklats med tiden. Precis som jag misstänkte var Erik inte någon jättebra kung, inte för att han är dum eller så, utan han är alldeles för rastlös. Vilket nog är orsaken till många av de saker som hände i boken.

Jag gillade också de mer fornnordiska elementen som Larsson tagit med i handlingen. Det har ju varit en del redan innan, men vättarna var nya. Jag tyckte riktigt bra om deras gåtfulla och nyckfulla sätt. Gruppen som kallar sig Tigrarna tyckte jag också var himla intressanta. Den delen av boken var nog min favorit, satt som på nålar hela tiden för det var så spännande.

Jag har sagt det förut och jag måste säga det igen; jag älskar verkligen idén med skuggväktare! Utan att avslöja för mycket så får vi veta mer om den blodseden och hur den kan ge olika uttryck mellan olika personer. Tycker det var så intressant.

Loke har ju varit en av mina absoluta favoritkaraktärer genom alla böckerna och tycker ännu mer om honom i den här. Speciellt i jämförelse med de andra POV-karaktärerna som jag kunde störa mig så mycket på emellanåt. Han har utvecklats så mycket! Det har de i och för sig gjort allihop, naturligtvis, men han har utvecklats till det bättre tycker jag. Erik och Vanja verkar ju haft seriösa kommunikationsproblem och jag ville bara ruska om dem lite. Har de inte lärt sig någonting under de typ 10 åren som gått?! Utöver Loke så tycker jag fortfarande så himla mycket om Tolke, det är något med hans mörker som tilltalar mig. Vilket låter hemskt, but what can I say? Jag gillar komplicerade män. 😉

Hur som helst. Skitbra serie, som jag rekommenderar till alla som gillar fantasy och tjocka böcker, men inte riktigt orkar med Song of Ice and Fire. Eller om en bara är nyfiken på svensk fantasy, då är detta en bra grej.

Citat och sånt: 

  • Vad har du gjort egentligen? Är allt det här blodet ditt?
    Nä, några droppar är nog Tolkes också. Jag tror jag lyckades skrapa upp hans knogar med mitt ansikte.” – s. 119
Böckerna i serien: 
3. Profetens tid