“Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe” av Benjamin Alire Sáenz

Sidantal: 359
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 4.32

Köp den: Adlibris – Bokus

Handling: Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself. 

Mina tankar: Alltså, jag vet inte ens vart jag ska börja. Så jag kastar mig bara rakt in och försöker förklara varför jag älskar den så himla himla mycket. 

Egentligen så visste jag ingenting om den här boken innan jag började läsa. Jag köpte den någon gång för något år sedan för att den plötsligt dök upp och hyllades överallt, och för att den hade sjukt fint omslag (haha). Men jag är i efterhand så glad för att jag inte visste någonting om handlingen, för det är en sån bok som en liksom tjänar på att dyka in i pretty much i blindo. Dessutom är det så himla svårt att beskriva vad den handlar om utan att avslöja för mycket av själva meningen med den. 

Men kort sagt så kan jag säga såhär, att det handlar om två unga killar och deras liv. De är så olika som det nästan bara går men de blir ändå vänner och de lär varandra att leva. Den var väldigt långsam, men på ett bra sätt. Det fanns inte någon egentlig handling eller ett mål, utan det är som en inblick in i huvudet på en ledsen kille som försöker hitta sig själv. Och utförandet är så himla snyggt. Språket är känsligt på något sätt, så en på riktigt känner känslorna som karaktärerna känner. Antar att det också beror på att det är så relaterbart, alltså det är inga fantastiska saker som händer, de måste inte rädda världen eller lösa ett brott. De är bara två helt vanliga killar med sina helt vanliga familjer och det är så himla fint. 

En huvudsaklig del i den här boken är kärlek – kärlek i alla dess former. Jag tycker att den skildrar familjeförhållanden på ett så himla fint och naturligt sätt. Tycker ofta att föräldrar är lite halvkasst beskrivna i ungdomsböcker. Antingen så är de frånvarande, eller så är de underbara – nästan onaturligt. I Aristotle and Dante så hade båda familjerna sina mörker. De var alla väldigt olika, men de kompletterade varandra. De var oftast helt fantastiska och underbara, men de blev realistiska eftersom båda hade sina problem under ytan. 

Även om mycket med den här boken utstrålar ångest, sorg, depression, förvirring, etc., så är det inte någon tung bok att läsa. Jag hade lätt kunnat flyga igenom den på en dag eller två, men jag är glad att jag ändå gav den tid. För det är en sån bok som växer med varje sida en vänder och som fortsätter växa efter att en läst ut den. Det är helt enkelt en väldigt viktig bok med ett viktigt budskap och den är en sån som jag kommer tvinga på alla jag känner. 


Citat och sånt: 

  • Words were different when they lived inside of you.” s. 31
  • My mother and father held hands. I wondered what that was like, to hold someone’s hand. I bet you could sometimes find all of the mysteries of the universe in someone’s hand.” s. 140

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Titel: The Name of the Wind
Serie: The Kingkiller Chronicle #1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2008 (orig. 2007) 
Goodreads-snitt: 4.55

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: ‘I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.
My name is Kvothe.
You may have heard of me’



Mina tankar: Detta var en sån bok som jag bara visste att jag skulle älska redan innan jag börjat läsa den. Vilket kan vara farligt om en förväntar sig för mycket. Men jag säger då det, den överträffade alla mina förväntningar! Redan på första sidan var jag fast och älskade sättet som Rothfuss skrev på. 

Måste prata om språket! Cause I’m telling you, det är helt fantastiskt. Han låter berättandet ta den tid som behövs och språket är, i brist på andra ord, poetiskt. En språknörd som jag själv bara måste stanna upp hela tiden och bara… rysa över alla vackra formuleringar. Det är liksom inte bara så att han berättar en historia, utan han vet exakt hur och när han ska berätta detaljer.  

Jag skulle nog säga att The Name of the Wind är fantasy som även kan läsas av folk som vanligtvis inte läser fantasy, mycket för att den är så pass lågmäld. Det är mer som en berättelse under en alternativt historisk period. Och hur som helst så är det inte (i alla fall inte så mycket i första boken) fantasyn som är i fokus. 

The Name of the Wind är en långsam bok, som sagt – Rothfuss tar sin tid när han berättar. Men det blir aldrig tråkig. Han hade mig i sitt grepp redan på första sidan där läsaren får möta Kvothe där han i nutid träffar en krönikör och börjar berättandet av sin livs historia. Jag älskar att han verkligen lägger en grund för berättelsen genom att berätta var han kommer i från, om sin familj och sin uppväxt för det visar sig bli väldigt viktigt för resten av berättelsen. 

Här får en också en bakgrund till Kvothes kärlek till musik och hans kunskapstörst. Jag upplever ofta i andra böcker att om det finns en sådan del, så sveps den ofta över väldigt snabbt och en får den viktigaste informationen. Men här tar det tid och jag kände det verkligen som att jag lärde känna Kvothe på djupet. Det är också denna grundliga redogörelse för hans uppväxt som gör att vissa händelser senare i boken verkligen berör mig. Det gör att jag bryr mig om vad som händer, istället för att bara rycka på axlarna så får jag typ ont i magen och undrar hur han mår. 

Jag tycker också mycket om när han kommer till universitetet och att följa när han kämpar sig till en plats i världen. På ett sätt är den här boken mer än bara fantasy, det är också en coming of age-berättelse. Fantasyelementet blir naturligtvis tydligare i denna delen av boken än det varit tidigare (även om det inte är mycket fantasy) och jag gillar verkligen hur det är uppbyggt. Det känns nytänkande och intressant. 

Någonting jag däremot inte tyckte var lika nytänkande var könsfördelningen på universitetets elever. Någon av Kvothes första dagar i skolan så kommer det fram att det går en kvinna på tio elever. EN KVINNA PÅ TIO ELEVER. Och när vi ändå är inne på ämnet. The girl of Kvothes dreams är vacker. Alltså ÖVERJORDISKT VACKER, DAMMIT! Det var tydligen viktigt att poängtera det, för Kvothe blev vid ett tillfälle i boken arg på sig själv för att han inte kunde beskriva hennes skönhet tillräckligt bra. 

Till en början blev jag bara irriterad på tjejen då, för ja ja ja, kan vi få gå vidare med historien nu eller? Men nej, hennes skönhet måste redogöras för in i minsta detalj först. Men sen när historien väl fortsatte så kom det ju fram att Denna var en helt awesome tjej. Hon är svår och egen, hon kan inte fångas eller hållas i styr. Hon lever för sig själv och ingen annan. Hon är så mycket mer än sitt utseende. Och jag älskar det, varför kunde inte det få vara det viktiga med henne? Men att ha med kvinnor som inte står i köket eller är vackra är väl att gå över gränsen till för mycket fantasy, antar jag. 

But to be fair, så är det ju faktiskt inte bara The Name of the Wind som är boven i det här dramat. Och den är inte extrem jämfört med andra böcker/serier på något sätt. Jag var bara tvungen att få det ur systemet. Så jag tänker inte döma denna boken på det här problemet individuellt. För bortsett från det så är faktiskt den här boken helt amazing! Alltså, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den för den är så HIMLA BRA. Nu vill jag liksom läsa om den för att på riktigt suga i mig det fina språket. Och jag har inte ens läst fortsättningen än. Vilket jag måste göra, typ NU. 

Och den som inte har läst The Name of the Wind ännu. Läs den nu. Helt enkelt. 


Citat och sånt

  • Call a jack a jack. Call a spade a spade. But always call a whore a lady. Their lives are hard enough, and it never hurts to be polite.” s. 55
  • Power is okay, and stupidity is usually harmless. Power and stupidity together are dangerous.” s. 104
  • Bones mend. Regret stays with you forever.” s. 168


Böckerna i serien
1. The Name of the Wind
2. The Wise Man’s Fear
2.5 The Slow Regard of Silent Things
3. Doors of Stone (Ej utkommen!)

“När gud var en kanin” av Sarah Winman

Titel: När gud var en kanin
Originaltitel: When God Was a Rabbit
Författare: Sarah Winman
Översättare: Helen Ljungmark
Sidantal: 332
Utgivningsår: 2011 
Goodreads-snitt: 3.64
Mitt betyg: 4.5

Köp den: AdlibrisCDONBokus


Handling: Det här är en bok om en bror och en syster. Det är en bok om hemligheter, barndom och om att växa upp. En bok om vänskap och familjeband, triumfer och tragedier och allt däremellan. Men mer än något annat är det en bok om kärlek i alla dess former. 


Mina tankar: Jag visste verkligen ingenting om den här boken när jag hittade den på en loppis. Först var det titeln som lockade mig, och sen tyckte jag också att omslaget var väldigt fint. Även fast baksidestexten är väldigt vag var det något som lockade mig. Jag tycker nog att det var lika bra, för detta känns som en bok en tjänar på att inte veta något om innan en läser den. Ofta vet jag ungefär vad jag har att förvänta mig, eftersom jag läst andras recensioner och för att jag oftast läser böcker där jag är någorlunda insatt i handlingen. 

Varför jag tycker att När gud var en kanin tjänar på att läsas utan att veta för mycket om den är för att den egentligen inte har någon riktig handling en kan säga att “ja, det är det här som händer, på grund av detta, vilket leder till något annat”. Det är helt enkelt en uppväxtskildring där en får ta del av minnen och händelser ur ett barns liv. Även om det inte verkade finnas något direkt syfte med minnena och att det fick ta sin tid i början, så kändes det aldrig tråkigt. 

Den här boken är alltså inte handlingsdriven utan en förs som läsare framåt genom en historia genom att lära känna karaktärerna på djupet, och de var så himla härliga allihop. De var så roliga, smarta och annorlunda men samtidigt så vanliga. Och sa jag härliga? Boken berättas i början ur Ellys perspektiv när hon var ett barn och senare i boken är det fortfarande hon som berättarröst, men hon har blivit vuxen. När hon var barn påminde hon så mycket om Scout i To Kill a Mockingbird. Jag vet inte om jag bara påmindes om henne för att det är en lite liknande typ av berättelse, eller om de faktiskt är väldigt lika. Som barn var de båda i alla fall ganska annorlunda från andra barn och de tänkte mycket. 

Förutom Elly fanns det många andra karaktärer som jag tyckte mycket om. Jag älskade exempelvis hennes bror Joe och deras faster Nancy. Familjedynamiken var så himla fint beskriven på något sätt. Gillar också att det fanns med flera hbt-personer som bara fick vara det utan att det problematiserades. 

Det enda jag inte riktigt är hundra på att jag gillar är att det hände en helt oväntad grej i slutet som ändrade bokens karaktär lite och jag såg aldrig riktigt meningen med vändningen. Men trots det så fick den ett fint avslut och det är nog en bok jag kommer bära med mig länge framöver. 

“Dödssynden” av Harper Lee

Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Författare: Harper Lee
Översättare: Jadwiga P. Westrup
Utgivningsår: 2013 (1960)
Sidantal: 285
Goodreads-snitt: 4.23
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, där ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad på våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

Mina tankar: Den boken hittade jag i det lilla perrongbiblioteket som jag har bloggat om här. Blev jätteglad eftersom jag velat läsa den hur länge som helst. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite tråkigt att jag inte läst den den på engelska, för den var verkligen bra och det var inte så svårt språk som jag trodde att det kunde vara.

Till att börja med så tycker jag att den var skriven på ett så fint sätt. En får läsa om händelserna genom ögonen på en 9-årig flicka. Vilket kändes väldigt annorlunda eftersom det inte är en barnbok, utan handlar om tunga ämnen som våldtäkt och rasism. Jag gillade det, för det gjorde att saker belystes på ett helt annat sätt än vad de annars gör.

Första hälften av boken är mest en barndomsskildring. Det var så mysigt, för jag kände igen mig i så mycket, som hur de sprang mellan gårdarna under sena sommarkvällar och lekte. Under andra hälften av boken började de allvarliga sakerna hända och det blev riktigt spännande.

Tyvärr kände jag inte riktigt den där käftsmällen som utlovades. Jag menar, visst – Atticus var kick-ass, och anklagelsen var ju hemsk. Men jag känner lite att det kanske var en större käftsmäll under den tiden den skrevs. Den är ju dock fortfarande relevant, och trots att den inte var riktigt lika vass i slutet som jag förväntade mig, så var den riktigt bra. Rekommenderar den till alla.

Citat och sånt:

  • Han kanske kunde gjort mig litet illa, medgav Atticus, men du ska få se, min pojke, du kommer att förstå folk litet bättre när du blir äldre. En mobb består alltid av människor, hur det än är. Mr Cunningham var en del av en mobb igår, men han var ändå en man. Varenda mobb i vartenda sydstatssamhälle består alltid av människor, förstår du – fast det hedrar dem inte särskilt, eller hur?” s. 161
  • “… Nej, Jem, jag tror bara det finns en sorts människor. Människor.” s. 231

“The Perks of Being a Wallflower” av Stephen Chbosky

Titel: The Perks of Being a Wallflower
Författare: Stephen Chbosky
Sidantal: 232
Utgivningsår: 1999

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Charlie is a freshman. And while he’s not the biggest geek in the school, he is by no means popular. Shy, introspective, intelligent beyond his years yet socially awkward, he is a wallflower, caught between trying to live his life and trying to run from it. Charlie is attempting his way through uncharted territory: the world of first dates, mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite. But Charlie can’t stay on the sideline for ever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.

Mina tankar: Den här har egentligen inte någon specifik handling på det sättet som böcker vanligtvis har, utan det är mest vardagsbetraktelser under en tid av Charlies liv. Från det att han börjar High School och ungefär ett år framåt. Det handlar om skolan, relationer till familj och nya vänner. Han är väldigt analytisk av sig, vilket kan vara bra, men han är nog nästan lite för analytisk för sitt eget bästa. Han anstränger sig så mycket att tänka igenom saker ur alla möjliga håll och kanter att han inte riktigt deltar i livet, han bara betraktar det. Men han är så himla fin, Charlie, och det märktes verkligen hur han växte som person under årets gång.

The Perks of Being a Wallflower är skriven i brevform. Det passade väldigt bra och dessutom känns det som att man kom lite närmare Charlie på det sättet. I och med att han tänker så himla mycket hela tiden så blev hans brev lätt lite babbliga och han gled ofta in på sidospår. Men jag tycker faktiskt bara att det var roligt, för han kom på det själv ibland och ursäktade sig innan han kom tillbaka till det han skrev om från början. Det blev aldrig jobbigt på något sätt för det var så tydligt bara att det var så han var och jag trivdes i hans huvud, om man kan säga så.

Jag gillar förresten nästan alla karaktärer i den här boken. Jag tror att de flesta kan relatera till någon av karaktärerna för de är alla så välskrivna och egna. Mest gillar jag nog Patrick och Sam, de två personerna han umgicks mest med. De är båda äldre än honom, i början tyckte jag det var lite konstigt att de valde att umgås med honom, för han är trots allt ganska speciell. Men jag antar att de såg något i honom som inte många andra gjorde.

Om ni inte har gissat det redan så tyckte jag så väldigt mycket om den här. Jag får fortfarande, en månad efter att jag läste den, en sån där kärleksklump i magen när jag tänker på den. Det är lätt den bästa coming of age-bok jag läst. ♥

Citat (från goodreads):

  •  “We accept the love we think we deserve.
  •  “So, this is my life. And I want you to know that I am both happy and sad and I’m still trying to figure out how that could be.
  • And in that moment, I swear we were infinite.
  • I just need to know that someone out there listens and understands and doesn’t try to sleep with someone even if they could have. I need to know these people exist.
  • It’s much easier not to know things sometimes.

Himla bok till att vara full med asbra citat, vill ta med allt. 

Betyg: En solklar femma, detta!