“Jonathan Strange och Mr Norrell” av Susanna Clarke

Titel: Jonathan Strange och Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Översättare: Jimmy Hofsö
Sidantal: 772
Utgivningsår: 2005 
Goodreads-snitt: 3.75
Mitt betyg: 3.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus 

Handling: I gamla tiders England var den störste magikern av alla the Raven King, ett människobarn som växte upp bland älvor. Nu är det början av 1800-talet och engelsmännen tror inte längre på gamla legender. Då uppenbarar sig den mystiske Mr Norrell och nyheten om magins återkomst sprider sig. Han övertalas att hjälpa regeringen i kriget mot Napoleon och åker till London. Där möter han den unge, begåvade Jonathan Strange och tillsammans ger dig sig ut i kriget. Men snart hotar Stranges strävan att återuppväcka gammal magi att förgöra inte bara vänskapen med Mr Norrell, utan också allt som han håller kärt. 

Mina tankar: Det som jag först blev lockad av går snabbt att beskriva så här: magiker som hjälper till i ett vanligt mänskligt krig i England under 1800-talet. Aahh, you had me at hello, liksom. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram, för mig. Det var egentligen inte tjockleken som gjorde det, jag har inga problem med tegelstenar, det var snarare att den var så fruktansvärt seeeeg och torrt skriven. Den utspelade sig under ganska lång tid, typ tio år. Det i kombination med att det verkligen inte var mycket action gjorde att det ibland kändes som att det knappt hände någonting alls. 

Och ändå var det något som drev mig till att vilja läsa vidare. Mer än min vanliga envishet för att avsluta allt jag påbörjat. Jag har tänkt, och jag tror faktiskt det är magin som gjorde det. De magiska grejerna som hände med några människor var så himla skumma, så jag ville helt enkelt veta hur det skulle sluta för dem. 

Magin då alltså, den var väldigt diffus. På ett sätt verkade det väldigt enkelt, för de praktiserande magikerna var det bara att läsa en formel ur en bok och så hände saker. Men samtidigt så var det som att de aldrig blev fullärda och de var liksom bara två stycken stora magiker i England. Det verkade liksom inte finnas några klara “regler” för hur magin fungerade. I början av boken kunde i princip vem som helst kalla sig magiker, men det enda de egentligen kunde skryta med var att de var belästa inom ämnet. Det var bara mossiga gamla gubbar som isolerade sig på sina dammiga privata bibliotek. Tills Mr Norrell dök upp och bevisade att en faktiskt kan vara en praktiserande magiker. 

Och gubbar! Vi måste prata om gubbar! (Tydligen.) För det var fullt av dem, överallt. Gaaah, det jag vill ha sagt är att den här boken bara var så fruktansvärt gubbig. Jag hade väl inte förväntat mig något annat egentligen med tanke på att den utspelar sig under 1800-talet och kvinnor var väl mest som små prydnader på den tiden, men ÄNDÅ! Fick lite panik ibland för att den var så… ja, gubbig helt enkelt. De få kvinnorna som fanns med var bara bikaraktärer, förutom en som hade en liten roll (mest på grund av vad som hände henne på grund av en magiker). Jag tycker dock det var hennes del som var den mest intressanta. 

Värt att nämnas är också hur himla mycket jobb författaren har gjort med bakgrundsinformation. Bara det är är värt en applåd, faktiskt! Oh my. All of them fotnoter. Några sträckte sig över en sida och över på nästa, så en fick bläddra tillbaka för att fortsätta i själva berättelsen, haha. Såg kanske inte riktigt meningen med alla, men vissa var väldigt intressanta. 

Ja, alltså. Jag hade verkligen en del problem med den här boken. Men ändå kan jag inte riktigt släppa den. Det var trots allt någonting med den jag tyckte om, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det var. 

Citat och sånt: 

  • “Kan en magiker döda en man medelst magi?” frågade lord Wellington Strange.
    Strange såg fundersam ut. Det var som om han inte gillade att få frågan. “En magiker kan nog göra det”, medgav han, “men en gentleman skulle aldrig ta sig för något sådant.”
    s. 306
  • En upptäcktsresande kan inte stanna hemma och studera kartor som andra har ritat. En magiker kan inte öka på sina kunskaper enbart genom att läsa sådant som andra har skrivit. Det står fullständigt klart att jag och Norrell förr eller senare måste bege oss bortom böckernas värld!” s. 396

“Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Serie: Miss Peregrine’s Peculiar Children #1
Författare: Ransom Riggs
Översättare: Sanne Näsling
Sidantal: 380
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 3.79
Mitt betyg: 4.0
Köp den: AdlibrisCDONBokus



Handling: En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier… 
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är så klart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfas förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framför allt står det klart: De besynnerliga barnen kan fortfarande vara vid liv. 

Mina tankar: I början fastnade jag faktiskt inte så hårt för den här. Tyckte inte alls att den var så spooky som jag trodde den skulle vara. Det var faktiskt mest bilderna som fick mig att fortsätta i början, eftersom det var en så speciell idé. Så det var ju tur för mig att jag är envis och alltid vill avsluta böcker, för efter ungefär 100 sidor eller något började det ta fart på händelserna! 

De besynnerliga barnen var verkligen roliga att läsa om. Det var inte bara sådana förmågor som har blivit så vanliga nu, med osynlighet och tankeläsning, om ni förstår vad jag menar? Nej, det var mer annorlunda förmågor, till exempel en som svävade som en ballong helt okontrollerat och en som hade massa bin inom sig… weird. Men så kul att få bli lite överraskad och pressa sig att läsa vidare bara för att få veta mer om alla speciella barn. 

En annan grej jag också tyckte var riktigt spännande och annorlunda med boken var tidsresegrejen, eller hur tiden kontrollerades. Vet att det finns en del böcker som har med tidsresor som jag inte har läst, men tror nog ändå att den här idén var ganska speciell. 

Spoiler: [Alltså. Jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på romansen mellan Jacob och Emma (hette hon det?). Jag menar, hon var ju faktiskt hans farfars gamla lover, typ. Ja, hon har ju stannat lite i tiden och sådär, så hon såg ju inte ut som någon skröplig tant, men ändå? Måste det verkligen vara en romans med i varenda bok så att om det inte finns någon självklar kandidat tar man en som haft ett förhållande med huvudpersonens farfar? Riiight. Hahah… Kan hända att jag ändrar mig, för jag gillar Emma, det är inte det. Tycker bara det kändes lite onödigt och framtvingat.]

Hur som helst. Även om den inte var så creepy som jag trodde, så slutade det ändå med att jag gillade den väldigt mycket. Rekommenderar till alla som vill läsa något annorlunda! 🙂 

Böckerna i serien: 
1. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
2. Spökstaden
3. Ej utkommen, eng titel: Library of Souls

“Berättelser från Engelsfors”

Titel: Berättelser från Engelsfors
Serie: Engelsfors #2.5 (seriealbum) 
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Illustratörer: Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neiderstam
Sidantal: 112
Utgivningsår: 2013
Goodreads-snitt: 3.54
Mitt betyg: 3.0
Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem – i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld. Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen – Nyckeln


Mina tankar: Jag gillar verkligen upplägget i den här. Det börjar med att Mona Månstråle ska spå för en ur sina kort, och varje kort hon drar berättar historien om en person i serien. Mona Månstråle, alltså. Så himla störig kvinna, men samtidigt helt fantastisk. Hon är spännande helt enkelt. 

Tycker tecknarstilen var bra också. De fick fram personligheterna på ett väldigt bra sätt. Om vi tar till exempel Ida och Vanessa, som verkar ganska lika till utseendet, så ser en ändå skillnad på dem för Ida har den lite elaka glimten i ögonen. 

Handlingen då. Ärligt talat tyckte jag inte den tillförde jättemycket till storyn, tyvärr. Vissa av historierna var ju sådana som en ändå får reda på i böckerna, men att det nu berättades i förstaperson-perspektiv från när det hände. Det var ju roligt att läsa det och se bilderna också så klart. Men alltså, är det bara jag som är ovan vid serieformatet, eller är den alldeles för kort? Många saker hade kunnat gås igenom så mycket mer noggrant. Det kändes lite stressat ibland. 

Hur som helst så är det roligt att ha läst den, och den får ett stort plus för Mona Månstråle! ^^

Böckerna i serien: 
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

Titel: Cirkeln
Serie: Engelsfors #1
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal: 516
Utgivningsår: 2011
Goodreads-snitt: 3.80
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Mina tankar: Jag hade tänkt läsa den här hur länge som helst. När jag fick nys om att den skulle bli film så tänkte jag att det var dags att göra slag i saken, så jag köpte den och läste den som en av böckerna i 2014s tre på tre-utmaning.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i den. Det blev spännande ganska fort och jag gillade mystiken och rädslan, men problemet var att det var så många nya karaktärer att ta in på en och samma gång. Dessutom kände jag att att karaktärerna var lite väl stereotypa så det var inget speciellt utmärkande hos dem. Men allt eftersom jag lärde känna dem så tyckte jag mer och mer om dem. Även om alla var så totalt olika varandra, så är de också ganska lika på många sätt. De vill alla bara passa in. Det var fint att se hur de gick från att hata varandra, till att acceptera varandra och sedan faktiskt forma någon slags vänskap.

Jag gillade också att karaktärerna inte var några mästare på magi, att de inte hade någon naturlig fallenhet för det bara för att de blivit utvalda. Utan de tilläts göra en del fel och speciellt en person löpte ju lite amok. Jag känner att en som läsare också får lära känna magin lite mer när karaktärerna inte bara använder den som några praktexempel, som om det är naturligt för dem. Själva idén med magin kändes ganska vanlig och inte direkt överraskande, men däremot så tyckte jag verkligen om Mönstrens bok. Det var en ny och intressant idé som jag inte läst något liknande någon annanstans.

En grej jag uppskattade väldigt mycket med Cirkeln är att karaktärernas liv känns så verkliga. Tonåren är inte romantiserad på något sätt så som den kan vara i många young adult-böcker. Här fanns frånvarande föräldrar, alkoholproblem, sex, droger och mobbing. Och allt kändes som hämtat ut verkligheten, som att det faktiskt var tonåringar som berättat och inte vuxna som försökt låtsas. Ett till plus är det inte finns med några kärlekstrianglar eller insta-love, så himla skönt att slippa ibland!

Allt som allt så uppskattade jag verkligen Cirkeln och jag ser fram emot att fortsätta på serien och se hur filmatiseringen blir! *pepp*

Böckerna i serien:
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Svart ängel” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Svart ängel (eng. Untamed)
Serie: Nattens hus #4 (eng. House of Night #4)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 392
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.97
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Livet suger verkligen! Förra veckan hade Zoey tre pojkvänner, ett gäng väldigt goda vänner och ett rent samvete. Nu har hon bara en katt kvar!
På plussidan finns att den iskalla Afrodite har börjat tina upp, att Stevie Rae är tillbaka (på sätt och vis) och att det börjar en ny elev på skolan, James Stark.
Men riktigt stora saker är på gång: skolans rektor, Neferet, träffar en ny man som passar henne perfekt. Han är inte bara gränslöst vacker, han är också gränslöst ond. Och hans barn är riktiga monster. Se upp, Zoey!

Mina tankar: Alltså, efter en liten dipp som var tredje boken, så tycker jag faktiskt att serien skärpte till sig en del i Svart ängel. Kanske är det den här som jag tycker mest om, för när jag tänker på serien så är det en del händelser från denna boken som dyker upp i minnet.

Det introduceras ett par nya karaktärer, och jag älskar dem båda två! Först ut är James Stark, en mystisk nybörjarvampyr som blev förflyttad från ett annat Nattens hus. Han har en speciell förmåga som jag tycker är rätt cool. Det är att han skjuter pilbåge, han är sjukt träffsäker, vilket inte alltid är så bra… Åhå, mystiskt. Den andra nya personen som jag också älskar är syster Mary Angela, en kick-ass nunna. Hon påminner väldigt mycket om Zoeys mormor, väldigt klok och ickedömande, snäll och hjälpsam för till dem som behöver det.
Jag gillade handlingen i den här, det var så mycket mer än bara Zoeys killproblem i Utvald. Här började Afrodite se kryptiska syner och en började förstå att en urgammal ondska var på väg. Tycker idén med korphärmarna var spännande, jag gillar av någon anledning varelser som är dels människor och dels djur, eller bara blandningar av olika djur.

Så ja, denna var helt klart ett lyft från tredje boken, som var ganska tjatig och gnällig. Denna var riktigt spännande och jag ser fram emot att läsa den femte snart. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Utvald” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Utvald (eng. Chosen)
Serie: Nattens hus #3 (eng. House of Night #3)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 315
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.90
Mitt betyg: 3.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Zoeys värld är helt uppochner! Mellan henne och hennes mentor och tidigare idol råder ett iskallt, mentalt krig. Neferet vet att Zoey skulle kunna avslöja hennes stora hemlighet för de andra vampyrerna. Men för att verkligen lyckas måste Zoey ha mer fakta – vad är meningen med allt konstigt som plötsligt händer? 
Neferet manipulerar skickligt Zoeys vänner för att vända sig emot henne. Den enda Zoey kan vända sig till är lustigt nog hennes ärkefiende (också känd som “Haggan från helvetet”). 
Och så är det det här med Stevie Rae! Vad är hon egentligen? En vampyrzombie? Eller en riktigt ofräsch, känslokall fullblodsvampyr som inte bryr sig ett skit om hur man uppför sig i den moderna människo-vampyrvärlden, bara hon får dricka rejält med människoblod? 

Mina tankar: Det märks tydligt att det blir mörkare och mörkare i varje bok. I den här var Zoey ganska låst i en position och kunde för sina vänners säkerhet inte berätta något för dem. Spoiler: [Däremot fattar jag inte varför hon inte berättade för dem om Neferet i slutet? För då hade ju Loren berättat om Stevie Rae för henne, och Neferet visste att de andra visste.]

Jag tyckte verkligen om Zoey i de första två böckerna, hon var handlingskraftig och förmögen till att klara av saker själv. Men i den här boken upplevde jag henne mest bara tjatig och gnällig. Visst, hon hade sina orsaker, för alla goda ting är inte tre (höhö, undviker spoiler). Men seriöst, har hon ingen självbevarelsedrift överhuvudtaget..? Alltså, jag gillar att hon inte är något helgon på det viset, men så som hon gnällde tycker jag hon kunde ha gjort lite mer åt det än hon gjorde. 

Tycker den mest intressanta karaktären faktiskt är Afrodite och gillar verkligen hur hon och Zoey dras allt närmare varandra. Tycker hon är hur cool som helst som fortsätter att bara vara sig själv (fast kanske lite snällare) även utan sina vänner. Tycker också det har blivit en intressant utveckling med Stevie Rae. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Sveket” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Sveket (eng. Betrayed)
Serie: Nattens hus #2 (eng. House of Night #2)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 361
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.95
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Äntligen känns det som om Zoey har hittat sin rätta plats. I Nattens hus passar hon in! Den mäktiga Neferet är hennes mentor, någon som verkligen stöttar Zoey och som hon kan lita på när det är svårt. Hon har också fått vänner, pojkvän (eller två egentligen, men Heath är ju människa, inte en alldeles bra kombination), och själva Nyx, nattens gudinna, har visat att Zoey är en person med förmågor utöver det vanliga (även för en vampyr). 
Men så händer det som inte får hända i den sköra relationen mellan vampyrer och människor: Mänskliga tonåringar hittas döda och mycket tyder på att det är vampyrer som ligger bakom morden. 

Mina tankar: Jag blev lite förvånad över en grej som visade sig hända redan i den här boken, jag hade för mig att det kom långt senare i serien. Spoiler: [Det med att Neferet visar sig vara ond och ha något att göra med de odöda döingarna.] Men jag är glad att det hände såpass tidigt, för på grund av att jag vet åt vilket håll just detta utvecklar sig så kunde jag inte låta bli att störa mig på det som fasiken i första boken. 

Jag älskar verkligen att Zoey och hennes vänner är sådana nördar. De har Sagan om Ringen- och Star Wars-maraton, i vanliga samtal har de referenser till sina älskade serier och liknande. Och jag uppskattar det verkligen, för jag och mina vänner är exakt likadana. Därför blir jag lite trött när det alltid ska ursäktas, liksom när det kommer upp en referens från Harry Potter eller whatever, så kommer det alltid en parentes “Ja, jag är en tönt” eller liknande. Jag menar, jag fattar om andra personer i boken kommenterar det, men att Zoey själv tänker om sig själv som en tönt? Nej, stå upp för den du är istället! 

Hur som haver, gillar att den här boken blev blodigare än Vampyrens märke. Den var spännande och det blev snabbt mörkare än första delen, som var ganska puttenuttig och lättsam. Visst, den lättsamma tonen fortsätter även i den här (och genom de andra böckerna med, om jag minns rätt), men jag uppskattar att det blev mer tyngd och att Zoey inte är så himla oskyldig som hon kanske verkar vara. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Vampyrens märke” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Vampyrens märke (eng. Marked)
Serie: Nattens hus #1 (House of Night #1) 
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Översättare: Catharina Andersson
Sidantal: 343
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.78
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Hostattackerna är det första tecknet på att Zoey håller på att bli något annat än en vanlig high school-tjej. Det andra tecknet är att en död kille står och väntar vid hennes skåp i skolan. Hans uppgift är att spåra upp blivande vampyrer och märka dem med månskäran som är tecknet för att man är vampyr. När det finns på ens panna måste man genast lämna sitt vanliga liv, sina vänner och sin familj, och ta sig till ett Nattens hus om man ska ha en chans att överleva förändringen.

Mina tankar: Det är en kul grej det där med att Nattens hus har skrivits av en mor och dotter, tillsammans. För det är mycket det jag tycker om med Vampyrens märke, att språket är så ungdomligt. Det kan nästan bli lite babbligt stundtals, men jag tycker bara det charmigt. Tempot i boken är väldigt högt. Men det är ingen dålig sak, för det bli inte på något sätt stressat eller så. Det är bara väldigt pang på hela tiden. Det gör den också väldigt lättläst, sidorna bara flyger förbi.

Det är ganska stereotypa karaktärer; vi har bitch-gänget med barbie-tjejer som styr skolan, vi har den sjukt snygga killen, sportkillen och de nördiga men snälla bästa vännerna. MEN, trots det så gillar jag dem. Vännerna är så sjukt smarta och roliga, det finns mer än yta hos den snygga killen och chef-bitchen är kanske inte riktigt den hon ser ut att vara, ändå? Lärarna är coola och Mormor Redbird är bara helt fantastisk.

Förutom att den är så lätt att läsa så gillar jag också idén med vampyrerna. Att de inte behöver dö för att bli vampyrer, utan att det är en biologiskt förändring som sker i deras kropp och att de dessutom kan dö innan förvandlingen är fullbordad. Så bara för att de blivit märkta och kommit till skolan är inte allt frid och fröjd. Gillar också grejen med att vissa har kontakt med något av de fem elementen. Just den idén är dock kanske lite mer intressant och välarbetad i serien Vampire Academy, men jag tycker ändå om det.

Den här serien har fått ganska mycket kritik, kan se varför men det känns ändå lite oförtjänt. Tycker den är bättre än Twilight på många sätt (oops, kanske drog en dödsdom över mig nu…). Ge den en chans om ni gillar lättlästa, roliga och riktiga bladvändare till böcker.

Böckerna i serien: 
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Profetens tid” av Henrik Larsson

Serie: Blodsarvet #3
Sidantal: 668
Utgivningsår: 2013
Goodreads-snitt: 4.14
Mitt betyg: 5.0

Köpt den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Erik Krigarhjärta och hans följe blir överraskade av ett bakhåll och måste fly hals över huvud. Med sig har de den mystiska bergskvinnan, Stormöga, som låter dem förstå att striderna bara har börjat… Gränserna mellan gott och ont börjar upplösas, vem är vän och vem är fiende?

Mina tankar: Till att börja med så tyckte jag om att den hoppade framåt i tiden, så att den är mer fristående från de tidigare böckerna. Det är intressant att få ta del av hur saker har utvecklats med tiden. Precis som jag misstänkte var Erik inte någon jättebra kung, inte för att han är dum eller så, utan han är alldeles för rastlös. Vilket nog är orsaken till många av de saker som hände i boken.

Jag gillade också de mer fornnordiska elementen som Larsson tagit med i handlingen. Det har ju varit en del redan innan, men vättarna var nya. Jag tyckte riktigt bra om deras gåtfulla och nyckfulla sätt. Gruppen som kallar sig Tigrarna tyckte jag också var himla intressanta. Den delen av boken var nog min favorit, satt som på nålar hela tiden för det var så spännande.

Jag har sagt det förut och jag måste säga det igen; jag älskar verkligen idén med skuggväktare! Utan att avslöja för mycket så får vi veta mer om den blodseden och hur den kan ge olika uttryck mellan olika personer. Tycker det var så intressant.

Loke har ju varit en av mina absoluta favoritkaraktärer genom alla böckerna och tycker ännu mer om honom i den här. Speciellt i jämförelse med de andra POV-karaktärerna som jag kunde störa mig så mycket på emellanåt. Han har utvecklats så mycket! Det har de i och för sig gjort allihop, naturligtvis, men han har utvecklats till det bättre tycker jag. Erik och Vanja verkar ju haft seriösa kommunikationsproblem och jag ville bara ruska om dem lite. Har de inte lärt sig någonting under de typ 10 åren som gått?! Utöver Loke så tycker jag fortfarande så himla mycket om Tolke, det är något med hans mörker som tilltalar mig. Vilket låter hemskt, but what can I say? Jag gillar komplicerade män. 😉

Hur som helst. Skitbra serie, som jag rekommenderar till alla som gillar fantasy och tjocka böcker, men inte riktigt orkar med Song of Ice and Fire. Eller om en bara är nyfiken på svensk fantasy, då är detta en bra grej.

Citat och sånt: 

  • Vad har du gjort egentligen? Är allt det här blodet ditt?
    Nä, några droppar är nog Tolkes också. Jag tror jag lyckades skrapa upp hans knogar med mitt ansikte.” – s. 119
Böckerna i serien: 
3. Profetens tid

“Isöhäxan” av Henrik Larsson

Serie: Blodsarvet #2
Sidantal: 534
Utgivningsår: 2009
Goodreads-snitt: 3,97
Mitt betyg: 4

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Erik Krigarhjärta befinner sig på de snötäckta Isöarna tillsammans med skuggväktaren Tolke och shamankvinnan Silda. Han söker bundsförvanter i kriget mot kung Sven Svartnacke och är fast besluten att återvända med sin moders folk, men planerna vänds dock upp och ner när sällskapet hamnar i klorna på en människoätande häxa.

Samtidigt tågar Vanja och Loke mot Vita Landet tillsammans med upprorshären. Den väldiga Nordländska huvudstaden verkar ointaglig, och manskapets stridsmoral är sänkt i botten. Erik har varit borta så länge att han tros vara död, och i skuggorna ruvar såväl gamla som nya fiender.

Mina tankar: Det finns en hel del saker jag tyckte om med den här boken, och en sak som jag hade lite problem med. Men jag börjar med det jag tyckte om.

Jag gillade att en äntligen fick lära känna Isöborna. Det var några riktigt härliga personligheter där, som Rosta till exempel. Isöborna var alla ena riktigt hårda typer, antar att det är en förutsättning för att klara av att leva i det klimatet, men som den enda kvinnan var Rosta utan tvekan det tuffaste av dem alla. Hon var den som tog i mest när det gällde, hon var alltid den som var snabbast på att plundra döda kroppar och hon hade alltid någon vass kommentar på lager.

Hela grejen med Häxan var också så himla bra tycker jag. Trots benämningen häxa, så var det en man vars namn egentligen var Styrbjörn Lång. Han hade en riktigt intressant historia bakom sig.

Skuggväktarbandet mellan Erik och Tolke är en av mina favoritgrejer med den här serien. Att vara skuggväktare betyder att en gör vad som helst för den andras säkerhet, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att en är en vän. Jag tyckte om det redan i första boken, men i den här boken blev det mycket mer tydligt vad det egentligen innebär.

Det som drar ner betyget lite är att jag upplevde att det kunde bli lite långtråkigt där på Isöarna emellanåt. När boken väl kom till Vanjas POV så blev det riktigt intressant, men då kunde jag ju inte låta bli att undra hur det gick för Erik istället. Så jag tror att det hade varit en fördel om deras POVs hade blandats lite mer. Så att de hade några kapitel i rad, i stället för halva boken var.

Men i det stora hela så var den riktigt bra, en värdig uppföljare till Krigarhjärta.

Citat och sånt: 

  • Jag måste bevisa för dem vem jag är. Annars tror jag de hänger oss.
    Det tror jag inte”, sade han. “Det finns inga träd här.” – s. 87
  • Trots allt som hade hänt mellan oss tre hade vi börjat finna någon sorts underlig trygghet i varandras sällskap. När man vet att man inte kan lita på en människa, så kan hon aldrig såra en. Det var en lärdom jag hade lärt mig den hårda vägen.” – s.107

Böckerna i serien: 
1. Krigarhjärta
2. Isöhäxan
3. Profetens tid