Nordiska Gudar av Johan Egerkrans

Titel: Nordiska Gudar
Författare: Johan Egerkrans
Antal sidor: 180
Utgiven: 2016
Goodreads-snitt: 4,44

Köp den: Adlibris  Bokus

Nordiska Gudar är upplagd så himla bra, med olika avsnitt med händelser och personuppslag. Det gör den till en fantastiskt bra och lätt bok för den som är lite novis inom den Nordiska mytologin, som jag själv. Har alltid tyckt att det varit intressant, men jag har aldrig riktigt läst så mycket om det egentligen, men än om några av de mest framstående personerna. Boken börjar med att gå igenom skapelseberättelsen, som i sig är så fascinerande och så himla… sjuk?? Alltså verkligen, bara händelserna kring hur världen skapades skulle fylla en hel bok i sig själv.

Och så illustrationerna då. Alltså, jag visste ju redan att det skulle vara fint eftersom jag var helt lyrisk över Nordiska väsen när jag läste den. Men nu blev jag sådär kär igen, med Nordiska Gudar. Egerkrans illustrationer är verkligen magiska. Färgskalorna är liksom mörka och murriga, vilket förstärker mystiken. I marginalerna finns ibland illustrationer som snarare liknar skisser, och de är också så himla fina. Det är verkligen värt att bläddra i den bara för bilderna, även om man inte (av någon anledning) skulle vilja läsa den.

Som jag sa tidigare så är den en riktigt bra bok för nybörjaren, den ger en bra överblick så att man kan skapade sig en uppfattning och kunna lite om allt, men den går inte in så mycket på djupet. Så eftersom jag blev så himla fångad av det här ämnet så kikade jag igenom litteraturlistan som Egerkrans själv läst och använt sig av vid skapandet av den här boken. Vill verkligen veta mer om det här nu!


Andra böcker jag läst av Egerkrans; 
Nordiska väsen

“En mörderska bland oss” av Hannah Kent


Titel: En mörderska bland oss
Författare: Hannah Kent
Antal sidor: 368
Utgiven: 2013
Goodreads-snitt: 4,0

Köp den: Adlibris  Bokus


Handling: Norra Island 1829. Överfulla fängelser gör att pigan Agnes Magnúsdóttir – dödsdömd för sin medverkan i ett brutalt dubbelmord – inhyses på den avsides belägna gården Kornsà i väntan på avrättning. Rädsla och avsky gör att familjen inledningsvis undviker all kontakt med Agnes. Med tiden börjar man dock inse att hon kanske inte är det kallblodiga monster hon utmålats till.

Den här boken alltså, en sån speciell och annorlunda godbit. Fastnade så hårt för den. Jag tror att det faktum att den faktiskt är baserad på en verklig händelse gjorde den extra lockande för mig. Själva berättelsen är fiktion, men den tar avstamp i händelserna runt en viss Agnes Magnúsdóttir, den sista personen på Island att bli avrättad år 1829.

Att den utspelar sig på Island märks verkligen! Nu har jag ju aldrig varit på Island, men omgivningarna och vardagslivet på Island beskrivs så levande och ingående att det inte går att missa. Stundtals sveptes jag med så starkt i berättelsen att jag verkligen såg de vindpinade små stugorna, pigorna och drängarna som hukande hastade runt med gårdarnas sysslor…

Den är visserligen mycket långsam, men jag upplevde ändå att det fanns ett starkt driv i texten som gjorde att jag aldrig tappade nyfikenheten. Det var snyggt gjort tycker jag, hur det sakta men säkert genom samtal med en präst kom fram detaljer som ledde upp till dagen för mordet som Agnes tillsammans med två andra är anklagad för.

Polarnatt av Frida Skybäck

Titel: Polarnatt
Serie: Systrarna Stiernfors #2
Författare: Frida Skybäck
Antal sidor: 391
Utgiven: 2015
Goodreads-snitt: 3,78

Köp den: Adlibris  Bokus

Jag kom ju faktiskt att tycka riktigt bra om Norrsken den första delen, men allt som jag ändå tyckte var lite svagt i den blev fullständigt omkullkastat i den här andra delen. Jag tycker att Elizabeth är en mycket mer intressant person att följa, och den här boken känns på något sätt lite större. Handlingen lyfts utanför enbart henne. Den lyfter mycket viktiga samhällsfrågor som heteronormativitet och klassperspektiv.

Heteronormativiteten då, älskar att den problematiserar det, förstås. Elizabeth slåss nämligen med känslor för sin kammarflicka, Vera. Men något jag också verkligen älskar är klassperspektivet, som faktiskt får en stor del av handlingen i Polarnatt. Genom sina nyupptäckta känslor för kammarflickan försöker Elizabeth imponera på henne genom att starta en läsesalong för lässvaga kvinnor. Det är bara det att de som kommer till den här läsesalongen snarare verkar komma dit på grund av maten hon erbjuder… Hon får upp ögonen för de fattigas utsatthet i samhället. Hon börjar höra sig runt och besöker fattiga och blir helt förfasad av vad hon får se och höra.

Även om det alltid funnits fattigdom rakt under näsan på henne, bokstavligt talat – hon har ju en kammarflicka!, så har hon inte riktigt förstått vidden av det och hur himla desperat utsatta vissa är. Vilket ändå är fullt rimligt, hon har levt ett väldigt privilegierat liv, där det enda hon behövt bekymra sig om är vem hon kommer att gifta sig med (vilket väl kan vara nog så jobbigt om man inte får bestämma själv, to be honest). Tyckte faktiskt att Skybäck lyckades riktigt bra med den här gryende kvinnokampen och kampen mot klassperspektivet. Ibland tycker jag att karaktärerna i andra romaner “lyckas så himla bra” med det de gör, som om de är mitt i samhället och alla dess problem men ändå samtidigt helt utanför det, som om de inte påverkas av normer och problemen som de skapar sig själva genom att tala ut. Alltså, vad jag menar är att det var svårt för Elizabeth att få igenom små skillnader. Men rimligheten i det kändes trovärdigt och det fick mig att uppskattade de där små grejerna mer. Hänger ni med?

Well well, allt som allt så var det en riktigt stark bok. Läs den!


Andra böcker jag läst av Frida Skybäck; 

Norrsken av Frida Skybäck


Titel: Norrsken
Serie: Systrarna Stiernfors 1
Författare: Frida Skybäck
Antal sidor: 318
Utgivningsår: 2014
Goodreads-snitt: 3,05

Köp den: Adlibris  Bokus

Nu har jag kanske inte läst jättemånga sådana här böcker tidigare, utan mer sett det i film, men vanligtvis tycker jag att den här typen av handlingar brukar kännas lite banala. Vi har en giftasvuxen kvinna som ska tilldelas en man, alternativt väntar på att den stora kärleken ska dimpa ner. Trånande åt ett håll och familjearv åt ett annat…

Men det jag tyckte var så himla nice med den här boken, var att en får inblick i hur livet verkligen såg ut för unga kvinnor på den här tiden. När jag läste Norrsken så insåg jag till fullo (nåja, så nära jag som privilegierad kan komma då) hur utlämnade de var. Tänk om hon absolut inte ville gifta sig med mannen som tilldelades henne? Tänk om hon egentligen tycker mer om någon annan, som kanske inte är ett lika gott parti? Det här var ju verkligen inga ovanliga rädslor… Men tänk om hon – sitter ni ner nu? – VILL VARA FÖR SIG SJÄLV? Vill vara en egen person och inte vara beroende av en man? Det var liksom inte ens ett alternativ, livet funkade inte så att de bara kunde skita i reglerna och köra sitt eget rejs. Det är så himla sjukt att tänka på att det var så här bara lite över 100 år sedan, I SVERIGE. Och att det FORTFARANDE är såhär på vissa platser i världen.

*andningspaus för att jag uppenbarligen inte kan låta bli att bli politisk*

För att tala om själva boken då, så upplevde jag att det tog väldigt lång tid innan man fick veta vad det egentligen var som hade hänt. Någonting hemskt hade ju skett som gjorde att Cecilia hade varit borta under ett år och det här gjorde att Cecilias föräldrar skämdes väldigt mycket. Redan ganska tidigt in i boken hade jag mina misstankar, så när det visade sig att jag hade rätt blev jag nästan lite irriterad. Dels för att det kändes så förutsägbart och dels för att det målades upp som något så skamligt under så stor del av boken, så jag trodde nästan ändå att det skulle vara något annat.

Trots att det är en aning repetitiv i Cecilias ältande över det förgångna och sina farhågor för hur livet ska bli, så är den väldigt spännande. Den är skriven på ett enkelt och vackert sätt som var väldigt lätt att flyga igenom. Den är dels skriven i “nutid” och dels genom dagboksanteckningar där man får ta del av Cecilias innersta tankar. Jag greps av hur nyanserad Cecilia var som huvudperson. Det var fint att till hundra procent få följa kvinnan och hennes tankar och känslor inför att bli tilldelad en lämplig kandidat att gifta sig med.

Vill inte avslöja slutet här, men kan ändå säga att det skrevs väldigt bra. Även om jag väldigt gärna ville ha solsken och magbubblande lycka i slutet så kändes den ärlig i hur det ändå blev. Jag nog till och med att slutet gjorde att hela boken blev ännu starkare och viktigare än den redan var.

“Jonathan Strange och Mr Norrell” av Susanna Clarke

Titel: Jonathan Strange och Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Översättare: Jimmy Hofsö
Sidantal: 772
Utgivningsår: 2005 
Goodreads-snitt: 3.75
Mitt betyg: 3.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus 

Handling: I gamla tiders England var den störste magikern av alla the Raven King, ett människobarn som växte upp bland älvor. Nu är det början av 1800-talet och engelsmännen tror inte längre på gamla legender. Då uppenbarar sig den mystiske Mr Norrell och nyheten om magins återkomst sprider sig. Han övertalas att hjälpa regeringen i kriget mot Napoleon och åker till London. Där möter han den unge, begåvade Jonathan Strange och tillsammans ger dig sig ut i kriget. Men snart hotar Stranges strävan att återuppväcka gammal magi att förgöra inte bara vänskapen med Mr Norrell, utan också allt som han håller kärt. 

Mina tankar: Det som jag först blev lockad av går snabbt att beskriva så här: magiker som hjälper till i ett vanligt mänskligt krig i England under 1800-talet. Aahh, you had me at hello, liksom. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram, för mig. Det var egentligen inte tjockleken som gjorde det, jag har inga problem med tegelstenar, det var snarare att den var så fruktansvärt seeeeg och torrt skriven. Den utspelade sig under ganska lång tid, typ tio år. Det i kombination med att det verkligen inte var mycket action gjorde att det ibland kändes som att det knappt hände någonting alls. 

Och ändå var det något som drev mig till att vilja läsa vidare. Mer än min vanliga envishet för att avsluta allt jag påbörjat. Jag har tänkt, och jag tror faktiskt det är magin som gjorde det. De magiska grejerna som hände med några människor var så himla skumma, så jag ville helt enkelt veta hur det skulle sluta för dem. 

Magin då alltså, den var väldigt diffus. På ett sätt verkade det väldigt enkelt, för de praktiserande magikerna var det bara att läsa en formel ur en bok och så hände saker. Men samtidigt så var det som att de aldrig blev fullärda och de var liksom bara två stycken stora magiker i England. Det verkade liksom inte finnas några klara “regler” för hur magin fungerade. I början av boken kunde i princip vem som helst kalla sig magiker, men det enda de egentligen kunde skryta med var att de var belästa inom ämnet. Det var bara mossiga gamla gubbar som isolerade sig på sina dammiga privata bibliotek. Tills Mr Norrell dök upp och bevisade att en faktiskt kan vara en praktiserande magiker. 

Och gubbar! Vi måste prata om gubbar! (Tydligen.) För det var fullt av dem, överallt. Gaaah, det jag vill ha sagt är att den här boken bara var så fruktansvärt gubbig. Jag hade väl inte förväntat mig något annat egentligen med tanke på att den utspelar sig under 1800-talet och kvinnor var väl mest som små prydnader på den tiden, men ÄNDÅ! Fick lite panik ibland för att den var så… ja, gubbig helt enkelt. De få kvinnorna som fanns med var bara bikaraktärer, förutom en som hade en liten roll (mest på grund av vad som hände henne på grund av en magiker). Jag tycker dock det var hennes del som var den mest intressanta. 

Värt att nämnas är också hur himla mycket jobb författaren har gjort med bakgrundsinformation. Bara det är är värt en applåd, faktiskt! Oh my. All of them fotnoter. Några sträckte sig över en sida och över på nästa, så en fick bläddra tillbaka för att fortsätta i själva berättelsen, haha. Såg kanske inte riktigt meningen med alla, men vissa var väldigt intressanta. 

Ja, alltså. Jag hade verkligen en del problem med den här boken. Men ändå kan jag inte riktigt släppa den. Det var trots allt någonting med den jag tyckte om, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det var. 

Citat och sånt: 

  • “Kan en magiker döda en man medelst magi?” frågade lord Wellington Strange.
    Strange såg fundersam ut. Det var som om han inte gillade att få frågan. “En magiker kan nog göra det”, medgav han, “men en gentleman skulle aldrig ta sig för något sådant.”
    s. 306
  • En upptäcktsresande kan inte stanna hemma och studera kartor som andra har ritat. En magiker kan inte öka på sina kunskaper enbart genom att läsa sådant som andra har skrivit. Det står fullständigt klart att jag och Norrell förr eller senare måste bege oss bortom böckernas värld!” s. 396

“Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Serie: Miss Peregrine’s Peculiar Children #1
Författare: Ransom Riggs
Översättare: Sanne Näsling
Sidantal: 380
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 3.79
Mitt betyg: 4.0
Köp den: AdlibrisCDONBokus



Handling: En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier… 
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är så klart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfas förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framför allt står det klart: De besynnerliga barnen kan fortfarande vara vid liv. 

Mina tankar: I början fastnade jag faktiskt inte så hårt för den här. Tyckte inte alls att den var så spooky som jag trodde den skulle vara. Det var faktiskt mest bilderna som fick mig att fortsätta i början, eftersom det var en så speciell idé. Så det var ju tur för mig att jag är envis och alltid vill avsluta böcker, för efter ungefär 100 sidor eller något började det ta fart på händelserna! 

De besynnerliga barnen var verkligen roliga att läsa om. Det var inte bara sådana förmågor som har blivit så vanliga nu, med osynlighet och tankeläsning, om ni förstår vad jag menar? Nej, det var mer annorlunda förmågor, till exempel en som svävade som en ballong helt okontrollerat och en som hade massa bin inom sig… weird. Men så kul att få bli lite överraskad och pressa sig att läsa vidare bara för att få veta mer om alla speciella barn. 

En annan grej jag också tyckte var riktigt spännande och annorlunda med boken var tidsresegrejen, eller hur tiden kontrollerades. Vet att det finns en del böcker som har med tidsresor som jag inte har läst, men tror nog ändå att den här idén var ganska speciell. 

Spoiler: [Alltså. Jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på romansen mellan Jacob och Emma (hette hon det?). Jag menar, hon var ju faktiskt hans farfars gamla lover, typ. Ja, hon har ju stannat lite i tiden och sådär, så hon såg ju inte ut som någon skröplig tant, men ändå? Måste det verkligen vara en romans med i varenda bok så att om det inte finns någon självklar kandidat tar man en som haft ett förhållande med huvudpersonens farfar? Riiight. Hahah… Kan hända att jag ändrar mig, för jag gillar Emma, det är inte det. Tycker bara det kändes lite onödigt och framtvingat.]

Hur som helst. Även om den inte var så creepy som jag trodde, så slutade det ändå med att jag gillade den väldigt mycket. Rekommenderar till alla som vill läsa något annorlunda! 🙂 

Böckerna i serien: 
1. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
2. Spökstaden
3. Ej utkommen, eng titel: Library of Souls

“Dödssynden” av Harper Lee

Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Författare: Harper Lee
Översättare: Jadwiga P. Westrup
Utgivningsår: 2013 (1960)
Sidantal: 285
Goodreads-snitt: 4.23
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, där ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad på våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

Mina tankar: Den boken hittade jag i det lilla perrongbiblioteket som jag har bloggat om här. Blev jätteglad eftersom jag velat läsa den hur länge som helst. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite tråkigt att jag inte läst den den på engelska, för den var verkligen bra och det var inte så svårt språk som jag trodde att det kunde vara.

Till att börja med så tycker jag att den var skriven på ett så fint sätt. En får läsa om händelserna genom ögonen på en 9-årig flicka. Vilket kändes väldigt annorlunda eftersom det inte är en barnbok, utan handlar om tunga ämnen som våldtäkt och rasism. Jag gillade det, för det gjorde att saker belystes på ett helt annat sätt än vad de annars gör.

Första hälften av boken är mest en barndomsskildring. Det var så mysigt, för jag kände igen mig i så mycket, som hur de sprang mellan gårdarna under sena sommarkvällar och lekte. Under andra hälften av boken började de allvarliga sakerna hända och det blev riktigt spännande.

Tyvärr kände jag inte riktigt den där käftsmällen som utlovades. Jag menar, visst – Atticus var kick-ass, och anklagelsen var ju hemsk. Men jag känner lite att det kanske var en större käftsmäll under den tiden den skrevs. Den är ju dock fortfarande relevant, och trots att den inte var riktigt lika vass i slutet som jag förväntade mig, så var den riktigt bra. Rekommenderar den till alla.

Citat och sånt:

  • Han kanske kunde gjort mig litet illa, medgav Atticus, men du ska få se, min pojke, du kommer att förstå folk litet bättre när du blir äldre. En mobb består alltid av människor, hur det än är. Mr Cunningham var en del av en mobb igår, men han var ändå en man. Varenda mobb i vartenda sydstatssamhälle består alltid av människor, förstår du – fast det hedrar dem inte särskilt, eller hur?” s. 161
  • “… Nej, Jem, jag tror bara det finns en sorts människor. Människor.” s. 231

“Nordiska väsen” av Johan Egerkrans

Sidantal: 126
Utgivningsår: 2013
Goodreadssnitt: 4.54
Mitt betyg: 5/5

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Om boken: De går under många namn de osynliga, oknytt, skrömt, de övernaturliga. De antar många former och de lockar, förför och förgör.

Nordens mörka skogar, djupa sjöar och höga berg hyser en mängd mystiska varelser. Vi ser dem inte om de inte väljer att visa sig, men de gör sig ständigt påminda. När någon mystiskt försvinner i skogen, när man hör märkliga ljud på vinden, när mjölken surnat över natten är det de övernaturliga som varit framme. Förr i tiden var de en naturlig del av vår värld, ett sätt att påminna människor om att ha respekt för naturen.

Egerkrans vackra bok gör en djupdykning i nordens rika folktro och presenterar ett brett urval av de väsen han själv anser vara de viktigaste och mest fascinerande. Med detaljrika, sinnliga bilder och initierade texter tas man med på en magisk resa.

Mina tankar: Jag var helt lyrisk när jag fick hem den här boken. Lyckligare än vad jag brukar vara när jag får hem beställda böcker, mycket på grund av att den är så himla fiiin. Och jag kan säga att den känslan fortsatte jag att känna varje gång jag läste i den.

Den är helt enkelt underbar. Varje sida är som ett eget litet konstverk och det finns hela kapitel om väsen jag inte ens visste fanns. Jag gillade verkligen sättet han skrev om dem på; att han tog upp saker de kunde göra mot en om de blev sura eller förolämpade, vad man skulle akta sig för med vissa och vad som var okej för andra. Det blev personligt på något sätt. Dock är det ingen bok en plöjer igenom på en kväll, trots att den är ganska tunn. Den gör sig bäst i små doser, för att en verkligen ska uppskatta alla kapitel och bilder.

Och vi måste prata om illustrationerna. Jag älskar dem! De känns sådär mystiska och de mulliga färgerna ökar liksom känslan av urskog. De lyckas verkligen fånga det viktigaste i texten. Det är överlag ett väldigt fint upplägg i boken. Det finns illustrationer över hela sidor, ibland bara lite i kanterna och små vid vissa skisser finns citat utplockade ur texten.

Lite smakprov… 

“Längtans rike” av Libba Bray

Titel: Längtans rike (The Sweet Far Thing)
Serie: Gemma Doyle #3
Författare: Libba Bray
Sidantal: 799

Köp den (finns bara på engelska): AdlibrisCDONBokus

Handling: Orden – det mystiska sällskap som hennes mor en gång var medlem av, kämpar för att ta kontroll över Riket. Och det gör samtidigt broderskapet Rakshana. Spence-akademins östra flygel är under nyuppbyggnad, men varför just nu? Gemma och hennes vänner träffar åter Penelope, men hon är inte alls sig lik. Och deras vänskap står inför den största prövningen hittills, när Gemma tillslut tvingas bestämma sig för vilken roll hon ska anta.

Spoilers inom [ ], markera texten för att läsa! 

Mina tankar: Den här sista delen av trilogin om Gemma Doyle var helt klart den bästa, trots att den var väldigt långsam och faktiskt ganska händelselös under första hälften. I början av boken hade Gemma en del problem med sin förmåga. Det blev under tiden en hel del fokus på andra problem, som hur deras liv kommer att se ut efter att de gått ur skolan. Det är några stora baler, hotet mot Gemma och Riket blir större och andra råkar illa ut för det.

Som sagt så hände det inte så mycket i första hälften av boken, men det stör mig inte så mycket eftersom jag ändå kom på mig själv med att bara hänga på och njuta av de små sakerna. Gemma blev överhuvudtaget mer kickass i den här boken. [Jag älskar att hon kunde skrämma Rakshana till att låta henne vara och till och med jobba med henne.]

De sista 200 sidorna började det däremot hände riktigt mycket grejer, och då blev det mycket bättre än vad det redan var. Nu gillade ju i och för sig jag även början av boken, men jag förstår om inte alla gör det. Den skulle lätt kunna vara 300-400 sidor kortare, för det som hände i början skulle lätt kunna tryckas ihop på färre antal sidor.

En sak jag gillar är hur relationen mellan Gemma och Kartik utvecklade sig. Det är liksom fint och gulligt utan att ta fokus från handlingen. [Slutet för dem blev så himla hjärtskärande. Såg det verkligen inte komma!]

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är glad att jag äntligen har läst den här serien. Den blir bara bättre och bättre ju mer man läser. Det blir ingen ny favoritserie för mig, men den var väldigt spännande, underhållande och väckte mycket arga känslor över patriarkatet.

Spoilerdel! Markera texten för att läsa.

  • [Vid flera tillfällen hade jag så svårt att se varför Gemma fortsatte vara vän med Felicity överhuvudtaget. Hon ville ju bara åt Riket och Penelope. Ann hade jag också lite svårt för när hon bara hängde på Felicity hela tiden, jag menar det var faktiskt Gemma som var snäll mot henne från början.
Minnesvärda citat: 
  • Det jag vill säga är att jag inte tror att det här är ett liv för mig. Bjudningar och skvaller, baler utan slut. Jag vill inte ägna mitt liv åt att göra mig så liten att jag passar in i den trånga tillvaron. Jag kan inte tala med deras betsel i munnen.” – s. 773
Betyg: Jag ger den 3/5
Böckerna i serien: 
3. Längtans rike

“Upprorsänglar” av Libba Bray

Titel: Upprorsänglar (Rebel Angels)
Serie: Gemma Doyle #2
Författare: Libba Bray
Sidantal: 518

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Julen närmar sig och Gemma Doyle ser fram emot att få komma bort från Spence internatskola och spendera lovet i London med sina vänner. Societetslivet lockar med glittrande baler, fjärran från flickornas stränga regler och mörka salar. Mitt bland huvudstadens virvlande förströelser blir Gemmas syner allt starkare. Hon ser tre vitklädda unga kvinnor. Ngot hemskt har hänt dem – något som bara går att finna svaret på i den andra dimensionen.

Spoilers inom [ ], markera texten för att läsa.

Mina tankar: Jag tycker att den här var snäppet bättre än Ögat över månskäran. Det fokuserades mer på själva handlingen än mellanstadierivaliteten mellan tjejerna, som första boken gjorde. Så det var ju ett steg i rätt riktning.

Jag tycker det var roligt att läsa om alla baler och tillställningar, trots att jag irriterade mig på alla ytliga människor. Jag är verkligen ingen balmänniska själv, men jag tycker ändå det var roligt att läsa om vad folk hade för klänningar på sig, vad de gjorde och vad (vilka) de skvallrade om. Det var också roligt att få veta mer om rikena och följa dem när de upptäcker mer och mer om trolldomen. Det får mig att tänka på hur lite de egentligen använder den. Jag tror att många andra skulle gjort sig själv mycket fler fördelar än vad de gjorde.

I den här boken började jag tycka mer och mer om Gemma, hon är en stark tjej som vågar säga emot folk och stå upp för sig själv. Däremot måste jag säga att hon är lite segtänkt. Jag listade ut vissa grejer långt före henne, vilket är ganska irriterande. Det är inte så himla roligt att sitta där och nästan vara säker på någonting innan huvudpersonen ens börjar bli misstänksam.

De här böckerna känns mestadels som om de är riktade till lite yngre läsare, kanske 12-15 år. Men vid ett tillfälle dök det upp ett så himla tungt ämne och jag blev ärligt talat ganska chockad. [Jag menar övergreppen som Felicity fått gå igenom hemma, och som hon nu försöker skydda sin kusin ifrån.] I andra böcker som är riktade till en lite högre åldersgrupp hade det varit lättare att läsa, av någon anledning. Men nu var jag inte alls förberedd och jag blev verkligen illa berörd.

Minnesvärda citat: 

  • Man måste lära sig att låsa in obehagliga tankar och kasta bort nyckeln. Annars skulle man ägna hela livet åt att gråta och skrika ‘Varför?’ utan att uppnå något alls.” – s. 90
Betyg: Jag gav den 3/5, för den förtjänar högre än första boken men den kommer ändå inte upp på favoritboksnivå. 
Klicka här för att komma till alla böcker jag tycker om. 

Böckerna i serien: 
1. Ögat över månskäran
2. Upprorsänglar
3. Längtans rike