The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Titel: The Name of the Wind
Serie: The Kingkiller Chronicle #1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2008 (orig. 2007) 
Goodreads-snitt: 4.55

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: ‘I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.
My name is Kvothe.
You may have heard of me’



Mina tankar: Detta var en sån bok som jag bara visste att jag skulle älska redan innan jag börjat läsa den. Vilket kan vara farligt om en förväntar sig för mycket. Men jag säger då det, den överträffade alla mina förväntningar! Redan på första sidan var jag fast och älskade sättet som Rothfuss skrev på. 

Måste prata om språket! Cause I’m telling you, det är helt fantastiskt. Han låter berättandet ta den tid som behövs och språket är, i brist på andra ord, poetiskt. En språknörd som jag själv bara måste stanna upp hela tiden och bara… rysa över alla vackra formuleringar. Det är liksom inte bara så att han berättar en historia, utan han vet exakt hur och när han ska berätta detaljer.  

Jag skulle nog säga att The Name of the Wind är fantasy som även kan läsas av folk som vanligtvis inte läser fantasy, mycket för att den är så pass lågmäld. Det är mer som en berättelse under en alternativt historisk period. Och hur som helst så är det inte (i alla fall inte så mycket i första boken) fantasyn som är i fokus. 

The Name of the Wind är en långsam bok, som sagt – Rothfuss tar sin tid när han berättar. Men det blir aldrig tråkig. Han hade mig i sitt grepp redan på första sidan där läsaren får möta Kvothe där han i nutid träffar en krönikör och börjar berättandet av sin livs historia. Jag älskar att han verkligen lägger en grund för berättelsen genom att berätta var han kommer i från, om sin familj och sin uppväxt för det visar sig bli väldigt viktigt för resten av berättelsen. 

Här får en också en bakgrund till Kvothes kärlek till musik och hans kunskapstörst. Jag upplever ofta i andra böcker att om det finns en sådan del, så sveps den ofta över väldigt snabbt och en får den viktigaste informationen. Men här tar det tid och jag kände det verkligen som att jag lärde känna Kvothe på djupet. Det är också denna grundliga redogörelse för hans uppväxt som gör att vissa händelser senare i boken verkligen berör mig. Det gör att jag bryr mig om vad som händer, istället för att bara rycka på axlarna så får jag typ ont i magen och undrar hur han mår. 

Jag tycker också mycket om när han kommer till universitetet och att följa när han kämpar sig till en plats i världen. På ett sätt är den här boken mer än bara fantasy, det är också en coming of age-berättelse. Fantasyelementet blir naturligtvis tydligare i denna delen av boken än det varit tidigare (även om det inte är mycket fantasy) och jag gillar verkligen hur det är uppbyggt. Det känns nytänkande och intressant. 

Någonting jag däremot inte tyckte var lika nytänkande var könsfördelningen på universitetets elever. Någon av Kvothes första dagar i skolan så kommer det fram att det går en kvinna på tio elever. EN KVINNA PÅ TIO ELEVER. Och när vi ändå är inne på ämnet. The girl of Kvothes dreams är vacker. Alltså ÖVERJORDISKT VACKER, DAMMIT! Det var tydligen viktigt att poängtera det, för Kvothe blev vid ett tillfälle i boken arg på sig själv för att han inte kunde beskriva hennes skönhet tillräckligt bra. 

Till en början blev jag bara irriterad på tjejen då, för ja ja ja, kan vi få gå vidare med historien nu eller? Men nej, hennes skönhet måste redogöras för in i minsta detalj först. Men sen när historien väl fortsatte så kom det ju fram att Denna var en helt awesome tjej. Hon är svår och egen, hon kan inte fångas eller hållas i styr. Hon lever för sig själv och ingen annan. Hon är så mycket mer än sitt utseende. Och jag älskar det, varför kunde inte det få vara det viktiga med henne? Men att ha med kvinnor som inte står i köket eller är vackra är väl att gå över gränsen till för mycket fantasy, antar jag. 

But to be fair, så är det ju faktiskt inte bara The Name of the Wind som är boven i det här dramat. Och den är inte extrem jämfört med andra böcker/serier på något sätt. Jag var bara tvungen att få det ur systemet. Så jag tänker inte döma denna boken på det här problemet individuellt. För bortsett från det så är faktiskt den här boken helt amazing! Alltså, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den för den är så HIMLA BRA. Nu vill jag liksom läsa om den för att på riktigt suga i mig det fina språket. Och jag har inte ens läst fortsättningen än. Vilket jag måste göra, typ NU. 

Och den som inte har läst The Name of the Wind ännu. Läs den nu. Helt enkelt. 


Citat och sånt

  • Call a jack a jack. Call a spade a spade. But always call a whore a lady. Their lives are hard enough, and it never hurts to be polite.” s. 55
  • Power is okay, and stupidity is usually harmless. Power and stupidity together are dangerous.” s. 104
  • Bones mend. Regret stays with you forever.” s. 168


Böckerna i serien
1. The Name of the Wind
2. The Wise Man’s Fear
2.5 The Slow Regard of Silent Things
3. Doors of Stone (Ej utkommen!)

“Trollkarlen från Oz” av L. Frank Baum

Titel: Trollkarlen från Oz
Originaltitel: The Wonderful Wizard of Oz
Författare: L. Frank Baum
Illustratör: Robert Ingpen

Översättare: Christina Westman
Sidantal: 192
Utgivningsår: 2011 (orig. 1900) 
Goodreads-snitt: 3.96
Mitt betyg: 2.5

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus



Handling: När Dorothy omtöcknad ser sig omkring i det nya landet hon kommit till, är hon rädd att hon aldrig ska få se sina kära, tant Em och farbror Henry, igen. Med sin lilla hund Toto beger hon sig ut på vägen av gula tegelstenar mot Smaragdstaden för att be den store trollkarlen Oz om hjälp att komma hem. På vägen träffar hon Fågelskrämman, Plåtman och Fega Lejonet. 

Mina tankar: Jag vet inte hur det är möjligt, men jag visste verkligen ingenting om den här berättelsen innan jag läste den. Har inte sett den som film, teater, eller fått läst för mig när jag var liten. Det enda jag hade en vag aning om var att det skulle finnas en plåtman med i berättelsen, men inget annat. Så med det sagt säger jag förlåt i förväg om jag säger något jättekonstigt som en borde veta men inte har fattat. And also, det blir nog en ganska spoilerig recension, för jag har en känsla av att alla andra redan är bekanta med berättelsen. 

För att vara ärlig tyckte jag början var skittråkig. De bara gick och gick och gick. Hittade nya vänner på vägen, och sen gick de lite mer. Egentligen hade det väl kanske inte gjort så mycket om det bara hade funnits lite mer beskrivningar av jag vet inte, omgivningen? Deras tankar? I Sagan om Ringen går de ju också bara under stora delar av böckerna, men det är ändå aldrig tråkigt. Men okej, det är en barnbok, så jag fattar att den inte svävade ut så himla mycket därför. 

Detta gjorde att jag tyckte den var otroligt seg att ta sig igenom, trots att det inte var alls mycket text. Jag tror faktiskt inte jag hade lyckats ta mig igenom den om det inte hade varit för illustrationerna, de vägde upp helhetsintrycket väldigt mycket. Det är samma person som illustrerat Den hemliga trädgården (som jag älskade!) och tydligen många fler klassiker. Det skulle vara kul att kolla in dem också. 

Det jag ändå tyckte om med boken är det fantasifulla med Plåtman, Fågelskrämman och Fega Lejonet. Den har ju en fin moral, med hela den där grejen om vad som är viktigast – hjärta, hjärna eller mod? Och att ingen av dem trodde sig ha det de ville ha, men när det uppstod situationer där egenskaperna behövdes så hade de ändå det som krävdes, utan att de visste om det. Jag gillade också att Dorothy var en såpass stark karaktär och att hon hela vägen visste vad hon ville och fick det gjort. Jag var rädd att hon mot slutet skulle komma fram till att hon ville stanna. 

Att jag bara gav den en tvåa i betyg innebär absolut inte att det var en dålig bok, den var bara inte så fantastisk som jag trodde att den skulle vara med tanke på att det är en klassiker. Jag gillade ju alltså de viktiga bitarna av berättelsen, det är bara det att det inte räckte för att få mig att hålla intresset uppe. Hur som helst så är jag glad att jag äntligen har läst den, det känns ändå som en viktig berättelse att känna till eftersom det finns referenser från den typ överallt. 

Smakprov av illustrationerna: 

Citat och sånt: 

  • ” ‘Men jag kommer ändå att be om hjärna istället för hjärta’, sa Fågelskrämman. ‘För en dumbom skulle inte veta vad han skulle göra med ett hjärta ifall han hade ett.’
    ‘Jag tar hjärtat’, svarade Plåtman. ‘För man blir inte lycklig av en hjärna, och lycka är det bästa ting i världen.’ ” s. 51

“Eld” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Titel: Eld
Serie: Engelsfors #2
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal: 634
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 4.14
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.
Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan. 


Mina tankar: Ni ska veta att jag verkligen gillade den första delen i serien, Cirkeln, riktigt mycket. Och ändå tyckte jag ännu mer om den här. Nu slapp jag vara förvirrad över alla karaktärer eftersom jag redan lärt känna dem i första boken, så det var bara att kasta sig rakt in i handlingen och äntligen få veta hur historien utvecklade sig. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje som jag gjorde med den här. En kväll sträckläste jag över 200 sidor! Det har nog inte hänt sedan Harry Potter, eller möjligtvis sista Eragon-boken. Trots att Eld är en riktig tegelsten så hann jag inte tröttna för en enda sekund. 

Om jag ska ha ett enda klagomål med boken, så är det att jag inte riktigt förstår mig på rådet och deras regler. Jag känner i alla fall att det fattades lite djupare förklaringar kring reglerna, hur de tillämpas och framför allt, varför det är som det är. Alltså lite förklaringar fanns det ju, men antingen så förklaras det inte tillräckligt väl, eller så var rådet onödigt hårt. Hur som helst så resulterade det i att jag bara störde mig på rådet hur de skötte saker och ting och att jag inte förstod deras val många gånger. 

En sak jag verkligen tyckte om var hbt-inslaget och att det fick finnas med utan att problematiseras. Hurra karaktärer som får vara hbt-personer utan att det tillför handlingen någonting! Hurra för att det aldrig var något problem och hurra för att det inte behövde förklaras, utan en fick bara märka det själv. 

Spoiler! [Tyckte det var så roligt att läsa den delen där de hamnade i varandras kroppar. I början blev jag så himla förvirrad. Men sen tyckte jag faktiskt att det bidrog till att lära känna dem ännu bättre, eftersom karaktärerna då lärde känna varandra på ett djupare (haha) plan. Tummen upp för det!

Böckerna i serien: 
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Jonathan Strange och Mr Norrell” av Susanna Clarke

Titel: Jonathan Strange och Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Översättare: Jimmy Hofsö
Sidantal: 772
Utgivningsår: 2005 
Goodreads-snitt: 3.75
Mitt betyg: 3.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus 

Handling: I gamla tiders England var den störste magikern av alla the Raven King, ett människobarn som växte upp bland älvor. Nu är det början av 1800-talet och engelsmännen tror inte längre på gamla legender. Då uppenbarar sig den mystiske Mr Norrell och nyheten om magins återkomst sprider sig. Han övertalas att hjälpa regeringen i kriget mot Napoleon och åker till London. Där möter han den unge, begåvade Jonathan Strange och tillsammans ger dig sig ut i kriget. Men snart hotar Stranges strävan att återuppväcka gammal magi att förgöra inte bara vänskapen med Mr Norrell, utan också allt som han håller kärt. 

Mina tankar: Det som jag först blev lockad av går snabbt att beskriva så här: magiker som hjälper till i ett vanligt mänskligt krig i England under 1800-talet. Aahh, you had me at hello, liksom. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram, för mig. Det var egentligen inte tjockleken som gjorde det, jag har inga problem med tegelstenar, det var snarare att den var så fruktansvärt seeeeg och torrt skriven. Den utspelade sig under ganska lång tid, typ tio år. Det i kombination med att det verkligen inte var mycket action gjorde att det ibland kändes som att det knappt hände någonting alls. 

Och ändå var det något som drev mig till att vilja läsa vidare. Mer än min vanliga envishet för att avsluta allt jag påbörjat. Jag har tänkt, och jag tror faktiskt det är magin som gjorde det. De magiska grejerna som hände med några människor var så himla skumma, så jag ville helt enkelt veta hur det skulle sluta för dem. 

Magin då alltså, den var väldigt diffus. På ett sätt verkade det väldigt enkelt, för de praktiserande magikerna var det bara att läsa en formel ur en bok och så hände saker. Men samtidigt så var det som att de aldrig blev fullärda och de var liksom bara två stycken stora magiker i England. Det verkade liksom inte finnas några klara “regler” för hur magin fungerade. I början av boken kunde i princip vem som helst kalla sig magiker, men det enda de egentligen kunde skryta med var att de var belästa inom ämnet. Det var bara mossiga gamla gubbar som isolerade sig på sina dammiga privata bibliotek. Tills Mr Norrell dök upp och bevisade att en faktiskt kan vara en praktiserande magiker. 

Och gubbar! Vi måste prata om gubbar! (Tydligen.) För det var fullt av dem, överallt. Gaaah, det jag vill ha sagt är att den här boken bara var så fruktansvärt gubbig. Jag hade väl inte förväntat mig något annat egentligen med tanke på att den utspelar sig under 1800-talet och kvinnor var väl mest som små prydnader på den tiden, men ÄNDÅ! Fick lite panik ibland för att den var så… ja, gubbig helt enkelt. De få kvinnorna som fanns med var bara bikaraktärer, förutom en som hade en liten roll (mest på grund av vad som hände henne på grund av en magiker). Jag tycker dock det var hennes del som var den mest intressanta. 

Värt att nämnas är också hur himla mycket jobb författaren har gjort med bakgrundsinformation. Bara det är är värt en applåd, faktiskt! Oh my. All of them fotnoter. Några sträckte sig över en sida och över på nästa, så en fick bläddra tillbaka för att fortsätta i själva berättelsen, haha. Såg kanske inte riktigt meningen med alla, men vissa var väldigt intressanta. 

Ja, alltså. Jag hade verkligen en del problem med den här boken. Men ändå kan jag inte riktigt släppa den. Det var trots allt någonting med den jag tyckte om, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det var. 

Citat och sånt: 

  • “Kan en magiker döda en man medelst magi?” frågade lord Wellington Strange.
    Strange såg fundersam ut. Det var som om han inte gillade att få frågan. “En magiker kan nog göra det”, medgav han, “men en gentleman skulle aldrig ta sig för något sådant.”
    s. 306
  • En upptäcktsresande kan inte stanna hemma och studera kartor som andra har ritat. En magiker kan inte öka på sina kunskaper enbart genom att läsa sådant som andra har skrivit. Det står fullständigt klart att jag och Norrell förr eller senare måste bege oss bortom böckernas värld!” s. 396

“Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

Titel: Cirkeln
Serie: Engelsfors #1
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal: 516
Utgivningsår: 2011
Goodreads-snitt: 3.80
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Mina tankar: Jag hade tänkt läsa den här hur länge som helst. När jag fick nys om att den skulle bli film så tänkte jag att det var dags att göra slag i saken, så jag köpte den och läste den som en av böckerna i 2014s tre på tre-utmaning.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i den. Det blev spännande ganska fort och jag gillade mystiken och rädslan, men problemet var att det var så många nya karaktärer att ta in på en och samma gång. Dessutom kände jag att att karaktärerna var lite väl stereotypa så det var inget speciellt utmärkande hos dem. Men allt eftersom jag lärde känna dem så tyckte jag mer och mer om dem. Även om alla var så totalt olika varandra, så är de också ganska lika på många sätt. De vill alla bara passa in. Det var fint att se hur de gick från att hata varandra, till att acceptera varandra och sedan faktiskt forma någon slags vänskap.

Jag gillade också att karaktärerna inte var några mästare på magi, att de inte hade någon naturlig fallenhet för det bara för att de blivit utvalda. Utan de tilläts göra en del fel och speciellt en person löpte ju lite amok. Jag känner att en som läsare också får lära känna magin lite mer när karaktärerna inte bara använder den som några praktexempel, som om det är naturligt för dem. Själva idén med magin kändes ganska vanlig och inte direkt överraskande, men däremot så tyckte jag verkligen om Mönstrens bok. Det var en ny och intressant idé som jag inte läst något liknande någon annanstans.

En grej jag uppskattade väldigt mycket med Cirkeln är att karaktärernas liv känns så verkliga. Tonåren är inte romantiserad på något sätt så som den kan vara i många young adult-böcker. Här fanns frånvarande föräldrar, alkoholproblem, sex, droger och mobbing. Och allt kändes som hämtat ut verkligheten, som att det faktiskt var tonåringar som berättat och inte vuxna som försökt låtsas. Ett till plus är det inte finns med några kärlekstrianglar eller insta-love, så himla skönt att slippa ibland!

Allt som allt så uppskattade jag verkligen Cirkeln och jag ser fram emot att fortsätta på serien och se hur filmatiseringen blir! *pepp*

Böckerna i serien:
1. Cirkeln
2. Eld
2.5. Berättelser från Engelsfors
3. Nyckeln

“Fantastic Beasts and Where to Find Them” av J.K. Rowling

Titel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Författare: J.K. Rowling
Sidantal: 123
Utgivningsår: 2001 (denna upplaga; 2009)

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: A copy of Fantastic Beasts and Where to Find Them resides on almost every wizarding household in the country. Now, for a limited period only, Muggles too have the chance to discover where the Quintaped lives, what the Puffskein eats, and why it is best not to leave milk out for a Knarl.

Mina tankar: Den här boken var så rolig att läsa. Jag har alltid tyckt att det är intressant med alla de olika varelserna och älskar de bitarna i böckerna när de var på bland annat lektioner i skötsel och vård av magiska djur. Tyckte också om inledningen i boken, med historian och “debatten” kring vart man ska dra gränsen mellan beast och being.

Jag tycker dock att det ibland kunde vara lite snål med information om vissa varelser. Det finns till exempel mer information om vissa av dem i bokserien, som inte fanns med alls i den här. Dessutom saknades det avsnitt om Thestraler, Dementorer och Boggarter.

Hur som helst så var det en väldigt fin bok och den väckte Harry Potter-nostalgin hos mig (som i och för sig aldrig är så svårväckt, men ändå). Den får även lite plus i kanten för alla nerklottrade kommentarer från Harry och Ron. Så himla roligt när de har skrivit ner små pikar riktade mot Hagrid hela tiden. ^^

Betyg: Den får 4/5 av mig, den var fin och så men inte riktigt lika fyllig som den skulle kunna vara.

Andra extraböcker till Harry Potter: 
The Tales of Beedle the Bard
Quiddith Through the Ages

“Nattens cirkus” av Erin Morgenstern

Titel: Nattens cirkus (The Night Circus)
Författare: Erin Morgenstern
Översättare: Jan Risheden
Sidantal: 421

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plötsligt är den bara där, på en plats den inte fanns igår. Och den svart skylten med vita, målade bokstäver som hänger på grindarna, den som bär texten:

Öppnar vad mörkrets inbrott
Stänger i gryningen

Bakom kulisserna pågår en kraftmätning mellan två unga magiker, Celia och Marco, som sedan barndomen tränats i att spela ett spel där de måste använda fantasin och viljans krafter för att överträffa varandra.

Mina tankar: Jag tycker riktigt mycket om Nattens cirkus. Den är så fint skriven och helt fullproppad med vackra miljöbeskrivningar. Alltså, det är svårt att sätta fingret på vad det är, men jag fick en speciell känsla när jag läste den. Innan jag började läsa den så föreställde jag mig att den skulle vara sådär mystisk och dunkel. Det var precis så den var! Hela cirkusen är som en dröm. Den kommer utan förvarning, har bara öppet på natten och överstiger alla besökarnas förväntningar. De bjuds på upplevelser som de aldrig kunde föreställa sig.

Boken är berättad ur ett tredjepersonsperspektiv, men mellan vissa kapitel finns det kortare avsnitt där författaren vänder sig direkt till läsaren. Exempel: “Med biljetten i handen står du i en obruten rad med andra besökare på väg in i cirkusen, följer de taktfasta rörelserna hos den svartvita klockan medan du väntar.” (s. 55) Jag tycker de är intressanta små inslag mellan kapitlen, det ökar på känslan av att befinna sig där.

Historian berättas också genom flera olika karaktärers perspektiv, så det är inte bara en person hela tiden. Jag gillar att det är så, för man får så många olika vinklar av en berättelse då. Däremot tycker jag inte lika mycket om alla. Min favorit att läsa om är faktiskt Bailey. Han är lite som ett sidospår i början, men växer allt mer ju tiden går och får en större roll.

Själva spelet, eller utmaningen, är hela tiden lite oklart. Inte för att det förklaras dåligt utan helt enkelt för att huvudpersonerna själva inte mer så mycket om det. Det klarnar så klart upp mer och mer under bokens gång, men det är faktiskt väldigt lite en som läsare får veta om det.

När jag läste den så tyckte jag att slutet var lite rörigt. Det var lite så att en behövde vara fokuserad för att hänga med i svängarna. Jag trodde att jag skulle glömma av detaljerna, men nu några veckor efter att jag läste ut den så kommer jag faktiskt fortfarande ihåg det mesta. Så det var nog inte så farligt som jag trodde ändå. ;3

Hur som helst, mycket bra bok. Rekommenderar den verkligen!


Betyg: Den får 4,5/5. ♥

“Stardust” av Neil Gaiman

Titel: Stardust
Serie:
Författare: Neil Gaiman
Sidantal: 248

Köp den: CDONBokus

Handling: Tristran Thorn promised to bring back a fallen star. So he sets out on a journey to fulfill the request of his beloved, hautingly beautiful, Victoria Forester – and stumbles into the enchanted realm that lies beyond the wall of his English country town.

Mina tankar: Nu har jag äntligen läst min första Neil Gaiman-bok! Wehå, det var väl på tiden?! 😀 Jag kan säga att jag verkligen fastnade för hans skrivsätt. Det var väldigt enkelt och fint. Avskalat på något vis, men ändå med målande beskrivningar. Det är liksom inga långa, svävande formuleringar utan han får fram det han vill ha sagt på ett enkelt sätt och det känns avslappnande att läsa.

Det är en väldigt fin historia och början är bara så mysig så jag fick känslan av att jag satt och läste en gammal saga. Ni vet, “det var en gång…”, och så beskrivs en helt ny värld upp för en. Det är ingen komplicerad handling, men ändå med mycket spänning och annorlunda idéer. Mysig helt enkelt.

Stardust finns ju också på film, som jag verkligen älskar och har sett flera gånger. Det var kanske lite dumt av mig att välja den som min första Gaiman-bok, för det är svårt att inte jämföra med filmen. Det vanligaste är väl att en föredrar boken framför filmatiseringen, men i detta fall står jag och väger mellan dem båda och vet inte riktigt vad jag ska tänka. Kan hända att jag hade gillat boken mer om jag läste den innan jag såg filmen, vem vet? Men jag tycker att filmen är så mycket mer detaljerad. Till exempel så hade det där flygande piratskeppet en större roll i filmen än i boken, och kampen i slutet var i filmen mycket mer utdragen. På de punkterna föredrar jag filmen framför boken.

Däremot fanns det några grejer som jag gillade mer med boken än filmen, till exempel slutet. I båda versionerna är det lyckligt, på sina egna vis. Filmslutet är väldigt sött, underbart, snyftvarning och familjefilmsvänligt. Där föredrar jag faktiskt boken. Det var bitterljuvt på något sätt, och mer realistiskt (om en nu kan använda sig av det ordet vid fantasy ^^).

Hur som helst, jag blev inte besviken, vilket jag var lite rädd för. Boken är faktiskt väldigt bra. Hade bara svårt att inte jämföra eftersom jag älskar filmen. Det enda jag egentligen har att påpeka är att den var lite kortfattad. Den kunde lätt ha varit 100 sidor längre.

Citat: 

  • “Anyone who believe what at cat tells him, deserves all he gets.” 
  • “You have to believe. Otherwise, it will never happen.”

Betyg: Den får 4/5 av mig.

“Längtans rike” av Libba Bray

Titel: Längtans rike (The Sweet Far Thing)
Serie: Gemma Doyle #3
Författare: Libba Bray
Sidantal: 799

Köp den (finns bara på engelska): AdlibrisCDONBokus

Handling: Orden – det mystiska sällskap som hennes mor en gång var medlem av, kämpar för att ta kontroll över Riket. Och det gör samtidigt broderskapet Rakshana. Spence-akademins östra flygel är under nyuppbyggnad, men varför just nu? Gemma och hennes vänner träffar åter Penelope, men hon är inte alls sig lik. Och deras vänskap står inför den största prövningen hittills, när Gemma tillslut tvingas bestämma sig för vilken roll hon ska anta.

Spoilers inom [ ], markera texten för att läsa! 

Mina tankar: Den här sista delen av trilogin om Gemma Doyle var helt klart den bästa, trots att den var väldigt långsam och faktiskt ganska händelselös under första hälften. I början av boken hade Gemma en del problem med sin förmåga. Det blev under tiden en hel del fokus på andra problem, som hur deras liv kommer att se ut efter att de gått ur skolan. Det är några stora baler, hotet mot Gemma och Riket blir större och andra råkar illa ut för det.

Som sagt så hände det inte så mycket i första hälften av boken, men det stör mig inte så mycket eftersom jag ändå kom på mig själv med att bara hänga på och njuta av de små sakerna. Gemma blev överhuvudtaget mer kickass i den här boken. [Jag älskar att hon kunde skrämma Rakshana till att låta henne vara och till och med jobba med henne.]

De sista 200 sidorna började det däremot hände riktigt mycket grejer, och då blev det mycket bättre än vad det redan var. Nu gillade ju i och för sig jag även början av boken, men jag förstår om inte alla gör det. Den skulle lätt kunna vara 300-400 sidor kortare, för det som hände i början skulle lätt kunna tryckas ihop på färre antal sidor.

En sak jag gillar är hur relationen mellan Gemma och Kartik utvecklade sig. Det är liksom fint och gulligt utan att ta fokus från handlingen. [Slutet för dem blev så himla hjärtskärande. Såg det verkligen inte komma!]

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är glad att jag äntligen har läst den här serien. Den blir bara bättre och bättre ju mer man läser. Det blir ingen ny favoritserie för mig, men den var väldigt spännande, underhållande och väckte mycket arga känslor över patriarkatet.

Spoilerdel! Markera texten för att läsa.

  • [Vid flera tillfällen hade jag så svårt att se varför Gemma fortsatte vara vän med Felicity överhuvudtaget. Hon ville ju bara åt Riket och Penelope. Ann hade jag också lite svårt för när hon bara hängde på Felicity hela tiden, jag menar det var faktiskt Gemma som var snäll mot henne från början.
Minnesvärda citat: 
  • Det jag vill säga är att jag inte tror att det här är ett liv för mig. Bjudningar och skvaller, baler utan slut. Jag vill inte ägna mitt liv åt att göra mig så liten att jag passar in i den trånga tillvaron. Jag kan inte tala med deras betsel i munnen.” – s. 773
Betyg: Jag ger den 3/5
Böckerna i serien: 
3. Längtans rike

“Upprorsänglar” av Libba Bray

Titel: Upprorsänglar (Rebel Angels)
Serie: Gemma Doyle #2
Författare: Libba Bray
Sidantal: 518

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Julen närmar sig och Gemma Doyle ser fram emot att få komma bort från Spence internatskola och spendera lovet i London med sina vänner. Societetslivet lockar med glittrande baler, fjärran från flickornas stränga regler och mörka salar. Mitt bland huvudstadens virvlande förströelser blir Gemmas syner allt starkare. Hon ser tre vitklädda unga kvinnor. Ngot hemskt har hänt dem – något som bara går att finna svaret på i den andra dimensionen.

Spoilers inom [ ], markera texten för att läsa.

Mina tankar: Jag tycker att den här var snäppet bättre än Ögat över månskäran. Det fokuserades mer på själva handlingen än mellanstadierivaliteten mellan tjejerna, som första boken gjorde. Så det var ju ett steg i rätt riktning.

Jag tycker det var roligt att läsa om alla baler och tillställningar, trots att jag irriterade mig på alla ytliga människor. Jag är verkligen ingen balmänniska själv, men jag tycker ändå det var roligt att läsa om vad folk hade för klänningar på sig, vad de gjorde och vad (vilka) de skvallrade om. Det var också roligt att få veta mer om rikena och följa dem när de upptäcker mer och mer om trolldomen. Det får mig att tänka på hur lite de egentligen använder den. Jag tror att många andra skulle gjort sig själv mycket fler fördelar än vad de gjorde.

I den här boken började jag tycka mer och mer om Gemma, hon är en stark tjej som vågar säga emot folk och stå upp för sig själv. Däremot måste jag säga att hon är lite segtänkt. Jag listade ut vissa grejer långt före henne, vilket är ganska irriterande. Det är inte så himla roligt att sitta där och nästan vara säker på någonting innan huvudpersonen ens börjar bli misstänksam.

De här böckerna känns mestadels som om de är riktade till lite yngre läsare, kanske 12-15 år. Men vid ett tillfälle dök det upp ett så himla tungt ämne och jag blev ärligt talat ganska chockad. [Jag menar övergreppen som Felicity fått gå igenom hemma, och som hon nu försöker skydda sin kusin ifrån.] I andra böcker som är riktade till en lite högre åldersgrupp hade det varit lättare att läsa, av någon anledning. Men nu var jag inte alls förberedd och jag blev verkligen illa berörd.

Minnesvärda citat: 

  • Man måste lära sig att låsa in obehagliga tankar och kasta bort nyckeln. Annars skulle man ägna hela livet åt att gråta och skrika ‘Varför?’ utan att uppnå något alls.” – s. 90
Betyg: Jag gav den 3/5, för den förtjänar högre än första boken men den kommer ändå inte upp på favoritboksnivå. 
Klicka här för att komma till alla böcker jag tycker om. 

Böckerna i serien: 
1. Ögat över månskäran
2. Upprorsänglar
3. Längtans rike