“Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Serie: Miss Peregrine’s Peculiar Children #1
Författare: Ransom Riggs
Översättare: Sanne Näsling
Sidantal: 380
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 3.79
Mitt betyg: 4.0
Köp den: AdlibrisCDONBokus



Handling: En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier… 
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är så klart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfas förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framför allt står det klart: De besynnerliga barnen kan fortfarande vara vid liv. 

Mina tankar: I början fastnade jag faktiskt inte så hårt för den här. Tyckte inte alls att den var så spooky som jag trodde den skulle vara. Det var faktiskt mest bilderna som fick mig att fortsätta i början, eftersom det var en så speciell idé. Så det var ju tur för mig att jag är envis och alltid vill avsluta böcker, för efter ungefär 100 sidor eller något började det ta fart på händelserna! 

De besynnerliga barnen var verkligen roliga att läsa om. Det var inte bara sådana förmågor som har blivit så vanliga nu, med osynlighet och tankeläsning, om ni förstår vad jag menar? Nej, det var mer annorlunda förmågor, till exempel en som svävade som en ballong helt okontrollerat och en som hade massa bin inom sig… weird. Men så kul att få bli lite överraskad och pressa sig att läsa vidare bara för att få veta mer om alla speciella barn. 

En annan grej jag också tyckte var riktigt spännande och annorlunda med boken var tidsresegrejen, eller hur tiden kontrollerades. Vet att det finns en del böcker som har med tidsresor som jag inte har läst, men tror nog ändå att den här idén var ganska speciell. 

Spoiler: [Alltså. Jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på romansen mellan Jacob och Emma (hette hon det?). Jag menar, hon var ju faktiskt hans farfars gamla lover, typ. Ja, hon har ju stannat lite i tiden och sådär, så hon såg ju inte ut som någon skröplig tant, men ändå? Måste det verkligen vara en romans med i varenda bok så att om det inte finns någon självklar kandidat tar man en som haft ett förhållande med huvudpersonens farfar? Riiight. Hahah… Kan hända att jag ändrar mig, för jag gillar Emma, det är inte det. Tycker bara det kändes lite onödigt och framtvingat.]

Hur som helst. Även om den inte var så creepy som jag trodde, så slutade det ändå med att jag gillade den väldigt mycket. Rekommenderar till alla som vill läsa något annorlunda! 🙂 

Böckerna i serien: 
1. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
2. Spökstaden
3. Ej utkommen, eng titel: Library of Souls

“Svart ängel” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Svart ängel (eng. Untamed)
Serie: Nattens hus #4 (eng. House of Night #4)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 392
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.97
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Livet suger verkligen! Förra veckan hade Zoey tre pojkvänner, ett gäng väldigt goda vänner och ett rent samvete. Nu har hon bara en katt kvar!
På plussidan finns att den iskalla Afrodite har börjat tina upp, att Stevie Rae är tillbaka (på sätt och vis) och att det börjar en ny elev på skolan, James Stark.
Men riktigt stora saker är på gång: skolans rektor, Neferet, träffar en ny man som passar henne perfekt. Han är inte bara gränslöst vacker, han är också gränslöst ond. Och hans barn är riktiga monster. Se upp, Zoey!

Mina tankar: Alltså, efter en liten dipp som var tredje boken, så tycker jag faktiskt att serien skärpte till sig en del i Svart ängel. Kanske är det den här som jag tycker mest om, för när jag tänker på serien så är det en del händelser från denna boken som dyker upp i minnet.

Det introduceras ett par nya karaktärer, och jag älskar dem båda två! Först ut är James Stark, en mystisk nybörjarvampyr som blev förflyttad från ett annat Nattens hus. Han har en speciell förmåga som jag tycker är rätt cool. Det är att han skjuter pilbåge, han är sjukt träffsäker, vilket inte alltid är så bra… Åhå, mystiskt. Den andra nya personen som jag också älskar är syster Mary Angela, en kick-ass nunna. Hon påminner väldigt mycket om Zoeys mormor, väldigt klok och ickedömande, snäll och hjälpsam för till dem som behöver det.
Jag gillade handlingen i den här, det var så mycket mer än bara Zoeys killproblem i Utvald. Här började Afrodite se kryptiska syner och en började förstå att en urgammal ondska var på väg. Tycker idén med korphärmarna var spännande, jag gillar av någon anledning varelser som är dels människor och dels djur, eller bara blandningar av olika djur.

Så ja, denna var helt klart ett lyft från tredje boken, som var ganska tjatig och gnällig. Denna var riktigt spännande och jag ser fram emot att läsa den femte snart. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Utvald” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Utvald (eng. Chosen)
Serie: Nattens hus #3 (eng. House of Night #3)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 315
Utgivningsår: 2010 (2008)
Goodreads-snitt: 3.90
Mitt betyg: 3.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Zoeys värld är helt uppochner! Mellan henne och hennes mentor och tidigare idol råder ett iskallt, mentalt krig. Neferet vet att Zoey skulle kunna avslöja hennes stora hemlighet för de andra vampyrerna. Men för att verkligen lyckas måste Zoey ha mer fakta – vad är meningen med allt konstigt som plötsligt händer? 
Neferet manipulerar skickligt Zoeys vänner för att vända sig emot henne. Den enda Zoey kan vända sig till är lustigt nog hennes ärkefiende (också känd som “Haggan från helvetet”). 
Och så är det det här med Stevie Rae! Vad är hon egentligen? En vampyrzombie? Eller en riktigt ofräsch, känslokall fullblodsvampyr som inte bryr sig ett skit om hur man uppför sig i den moderna människo-vampyrvärlden, bara hon får dricka rejält med människoblod? 

Mina tankar: Det märks tydligt att det blir mörkare och mörkare i varje bok. I den här var Zoey ganska låst i en position och kunde för sina vänners säkerhet inte berätta något för dem. Spoiler: [Däremot fattar jag inte varför hon inte berättade för dem om Neferet i slutet? För då hade ju Loren berättat om Stevie Rae för henne, och Neferet visste att de andra visste.]

Jag tyckte verkligen om Zoey i de första två böckerna, hon var handlingskraftig och förmögen till att klara av saker själv. Men i den här boken upplevde jag henne mest bara tjatig och gnällig. Visst, hon hade sina orsaker, för alla goda ting är inte tre (höhö, undviker spoiler). Men seriöst, har hon ingen självbevarelsedrift överhuvudtaget..? Alltså, jag gillar att hon inte är något helgon på det viset, men så som hon gnällde tycker jag hon kunde ha gjort lite mer åt det än hon gjorde. 

Tycker den mest intressanta karaktären faktiskt är Afrodite och gillar verkligen hur hon och Zoey dras allt närmare varandra. Tycker hon är hur cool som helst som fortsätter att bara vara sig själv (fast kanske lite snällare) även utan sina vänner. Tycker också det har blivit en intressant utveckling med Stevie Rae. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Sveket” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Sveket (eng. Betrayed)
Serie: Nattens hus #2 (eng. House of Night #2)
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Sidantal: 361
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.95
Mitt betyg: 4.0

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Äntligen känns det som om Zoey har hittat sin rätta plats. I Nattens hus passar hon in! Den mäktiga Neferet är hennes mentor, någon som verkligen stöttar Zoey och som hon kan lita på när det är svårt. Hon har också fått vänner, pojkvän (eller två egentligen, men Heath är ju människa, inte en alldeles bra kombination), och själva Nyx, nattens gudinna, har visat att Zoey är en person med förmågor utöver det vanliga (även för en vampyr). 
Men så händer det som inte får hända i den sköra relationen mellan vampyrer och människor: Mänskliga tonåringar hittas döda och mycket tyder på att det är vampyrer som ligger bakom morden. 

Mina tankar: Jag blev lite förvånad över en grej som visade sig hända redan i den här boken, jag hade för mig att det kom långt senare i serien. Spoiler: [Det med att Neferet visar sig vara ond och ha något att göra med de odöda döingarna.] Men jag är glad att det hände såpass tidigt, för på grund av att jag vet åt vilket håll just detta utvecklar sig så kunde jag inte låta bli att störa mig på det som fasiken i första boken. 

Jag älskar verkligen att Zoey och hennes vänner är sådana nördar. De har Sagan om Ringen- och Star Wars-maraton, i vanliga samtal har de referenser till sina älskade serier och liknande. Och jag uppskattar det verkligen, för jag och mina vänner är exakt likadana. Därför blir jag lite trött när det alltid ska ursäktas, liksom när det kommer upp en referens från Harry Potter eller whatever, så kommer det alltid en parentes “Ja, jag är en tönt” eller liknande. Jag menar, jag fattar om andra personer i boken kommenterar det, men att Zoey själv tänker om sig själv som en tönt? Nej, stå upp för den du är istället! 

Hur som haver, gillar att den här boken blev blodigare än Vampyrens märke. Den var spännande och det blev snabbt mörkare än första delen, som var ganska puttenuttig och lättsam. Visst, den lättsamma tonen fortsätter även i den här (och genom de andra böckerna med, om jag minns rätt), men jag uppskattar att det blev mer tyngd och att Zoey inte är så himla oskyldig som hon kanske verkar vara. 

Böckerna i serien:
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

Titel: Kaninhjärta
Författare: Christin Ljungqvist
Sidantal: 273
Utgivningsår: 2012
Goodreads-snitt: 3.66
Mitt betyg: 5.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta vart den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sedan och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Ann ett svar.

Mina tankar: Alltså, jag måste börja med att säga att den här boken är så fruktansvärt vacker. Jag älskar verkligen Chrinstin Ljungqvists sätt att skriva, lite liknande det jag gillar med Melina Marchetta, att det blir långa meningar med många “och”, för att få med så mycket som möjligt. Det är en nerv i texten, det känns så närvarande och helt perfekt. Texten liksom sjungs fram över sidorna och det bara flyter på så himla lätt.

Även om den är värd att läsas enbart för hur vacker den är så har den också andra kvalitéer. Den är fruktansvärt spännande. Det ligger en ständig oro i luften, för att tiden inte räcker till – för allt och för alla. Den var inte så himla läskig som jag först trodde att den skulle vara, men jag satt ändå och vred mig när jag läste den för det var så mycket ångest. Ångest för att de kanske inte orkar, och för att de kanske inte räcker till för varandra.

Ett bonuspoäng får den också för att en person i boken är homosexuell utan att det problematiseras. Det är liksom inte en del av handlingen, utan hon bara är det. Punkt.

Nu är jag så fruktansvärt sugen på att läsa Ljungqvists övriga böcker; Fågelbarn och Rävsång (så himla fina titlar!). Det verkar som att några personer som var med i Kaninhjärta även kommer att vara med i någon av dem, spännande!

“Vampyrens märke” av P.C. Cast och Kristin Cast

Titel: Vampyrens märke (eng. Marked)
Serie: Nattens hus #1 (House of Night #1) 
Författare: P.C. Cast och Kristin Cast
Översättare: Catharina Andersson
Sidantal: 343
Utgivningsår: 2009 (2007)
Goodreads-snitt: 3.78
Mitt betyg: 4.0

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Hostattackerna är det första tecknet på att Zoey håller på att bli något annat än en vanlig high school-tjej. Det andra tecknet är att en död kille står och väntar vid hennes skåp i skolan. Hans uppgift är att spåra upp blivande vampyrer och märka dem med månskäran som är tecknet för att man är vampyr. När det finns på ens panna måste man genast lämna sitt vanliga liv, sina vänner och sin familj, och ta sig till ett Nattens hus om man ska ha en chans att överleva förändringen.

Mina tankar: Det är en kul grej det där med att Nattens hus har skrivits av en mor och dotter, tillsammans. För det är mycket det jag tycker om med Vampyrens märke, att språket är så ungdomligt. Det kan nästan bli lite babbligt stundtals, men jag tycker bara det charmigt. Tempot i boken är väldigt högt. Men det är ingen dålig sak, för det bli inte på något sätt stressat eller så. Det är bara väldigt pang på hela tiden. Det gör den också väldigt lättläst, sidorna bara flyger förbi.

Det är ganska stereotypa karaktärer; vi har bitch-gänget med barbie-tjejer som styr skolan, vi har den sjukt snygga killen, sportkillen och de nördiga men snälla bästa vännerna. MEN, trots det så gillar jag dem. Vännerna är så sjukt smarta och roliga, det finns mer än yta hos den snygga killen och chef-bitchen är kanske inte riktigt den hon ser ut att vara, ändå? Lärarna är coola och Mormor Redbird är bara helt fantastisk.

Förutom att den är så lätt att läsa så gillar jag också idén med vampyrerna. Att de inte behöver dö för att bli vampyrer, utan att det är en biologiskt förändring som sker i deras kropp och att de dessutom kan dö innan förvandlingen är fullbordad. Så bara för att de blivit märkta och kommit till skolan är inte allt frid och fröjd. Gillar också grejen med att vissa har kontakt med något av de fem elementen. Just den idén är dock kanske lite mer intressant och välarbetad i serien Vampire Academy, men jag tycker ändå om det.

Den här serien har fått ganska mycket kritik, kan se varför men det känns ändå lite oförtjänt. Tycker den är bättre än Twilight på många sätt (oops, kanske drog en dödsdom över mig nu…). Ge den en chans om ni gillar lättlästa, roliga och riktiga bladvändare till böcker.

Böckerna i serien: 
1. Vampyrens märke
2. Sveket
3. Utvald
4. Svart ängel
5. Jagad
6. Frestad
7. Bränd
8. Uppvaknandet
9. Ödet
10. Gömd
11. Blottad
12. Försoning

“The Unbecoming of Mara Dyer” av Michelle Hodkin

Titel: The Unbecoming of Mara Dyer
Serie: Mara Dyer #1
Författare: Michelle Hodkin
Sidantal: 452
Utgivningsår: 2012

Köp den: AdlibrisCDONBokus

Handling: Mara Dyer doesn’t think life can get any stranger than waking up in a hospital with no memory of how she got there. It can. 

She believes there must be more to the accident she can’t remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed. There is.

She doesn’t believe that after everything she’s been through, she can fall in love. She’s wrong.

Mina tankar: Jag har sett denna figurera på en hel del bokbloggar och även booktube, jag tyckte med en gång att den verkade väldigt intressant, mycket på grund av att många tyckte den var så läskig.

Till att börja med så var Maras syner/vanföreställningar väldigt smygande och ganska diskreta. Men det växte snabbt och hon fick svårt att skilja på vad som var verkligt och vad som inte var det. Jag tycker dock att den biten av boken kunde ha östs på med lite mer händelser för jag kände aldrig riktigt att jag själv freakade ur och kände liksom att jag verkligen brydde mig om det var saker var verkliga eller inte. Enda gången var faktiskt när [Maras lillebror blev kidnappad], det hela kändes väldigt skumt och jag undrade vad som hände och misstankarna flög runt i huvudet på mig. Men utöver det så kände jag hela tiden att jag kunde genomskåda det liksom.

Den visade sig dessutom vara paranormal. Alltså, jag förstod väl att den var det egentligen. Men det visade sig vara något mer än bara posttraumatisk stress, och jag vet inte riktigt, jag är egentligen inte så mycket för paranormal. Hade nästan föredragit om det hade varit mer PTS och mindre paranormal, för de bitarna av boken som jag tyckte var bäst för oftast när hon fick tillbaka minnesfragment från olyckan. Jag tycker dock att det var en bra koppling mellan PTS och paranormal-elementen, liksom att allt skylls på PTS från början, men det bara går mer och mer utför efter det.

Jag fastnade aldrig riktigt för Mara. Vet inte riktigt varför, det är väl bara så ibland. Däremot så tyckte jag väldigt mycket om hennes bröder. Lillebrorsan var så himla söt och rolig, och Adam verkar ju vara den perfekta storebrodern. Noah tyckte jag verkligen om i början, jag gillar ju nästan alltid the bad boys, heh. MEN, när han visade sig vara någon helt annat än vad man först trodde och till exempel började knyta Maras skosnören åt henne… Nej usch, då tappade han mig. Det var bara så löjligt, haha! ^^ En person jag tyckte väldigt mycket om var Jamie. Jag önskar verkligen att han fick mer plats i boken, för han var väldigt rolig och annorlunda. En sådan som jag själv skulle vilja ha som vän.

Nåja. Trots att jag hade några problem med boken så tycker jag att den var bra. Den blev aldrig tråkig och det hände någonting hela tiden. Och OMG that cliffhanger! Jag är verkligen taggad på att läsa fortsättningen. 

Betyg: 4/5 får den av mig.

Böckerna i serien: 
The Unbecoming of Mara Dyer
The Evolution of Mara Dyer
The Retribution of Mara Dyer (ej utkommen)