“Himlen börjar här” av Jandy Nelson

Originaltitel: The Sky Is Everywhere
Författare: Jandy Nelson
Sidantal: 264
Utgivningsår: 2012 (orig. 2010)
Goodreads-snitt: 4.05

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: Lennie är sjutton år och lever ett tryggt liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey. Men när Bailey plötsligt dör förändras Lennies liv dramatiskt. Förlamad av sorg drar hon sig undan alla i sin närhet, men vad gör man när man plötsligt drabbas av passionen? Jandy Nelsons debutroman är en svindlande kärlekshistoria om saknad, förälskelse och förbjudna känslor.

Recensionen kommer att innehålla lite spoilers, så om du inte har läst den än se upp i fjärde stycket! 

Mina tankar: Jag började läsa den här när jag befann mig i världens lässvacka och alltså, bättre bok hade jag nog inte kunnat önska mig. Jag läste ut den här på två dagar, egentligen bara en. Första dagen var kväll och jag orkade bara läsa typ 50 sidor. Men dagen efter satt jag och läste, läste, läste och det var så fint för hade saknat att bara läsa tills jag glömmer att jag håller i en bok och bläddra utan att märka det.

Vad jag först märkte att jag tyckte så mycket om med Himlen börjar här var tonen i berättelsen, det är så vackert. Det är lättsamt utan att bli glatt men det ligger också en tyngd i orden som gör att jag verkligen tror på Lennies sorg. Ibland kom även sidor med bara Lennies egna dikter som mer eller mindre alltid handlade om henne syster. Det stod också vad hon hade skrivit det på, som en servett eller ett godispapper och vart lappen hamnat. Som om Baileys död inte bara påverkade Lennie och hennes omedelbara närhet utan att orden om henne spreds ut över hela området. Det var så fint. 

Jag förstår att Bailey nästan endast beskrivs ur Lennies synvinkel och att hon så klart älskade henne och att bilden av henne därför blir väldigt förskönande. Men jag tycker det var lite tråkigt att Bailey beskrevs endast positivt. Hon var så himla färgsprakande, livfull och fantastiskt medan Lennie själv är som hennes skugga och inte alls lika begåvad eller själfull. Det blev ju en fin historia på det viset, om en flicka som levt otroligt nära sin syster och som får bygga sig en ny identitet på något sätt. Men så himla blek tycker jag inte att hon verkade ha varit innan Baileys död, alltså. De var olika ja, men de var inte varandras motsatser. 

Jag tycker jättemycket om kärleksdelen i den här boken. Ja, den innehåller två killar som som Lennie slits mellan och ja, jag brukar vara skittrött på den här typen av triangeldraman. Men i det här fallet så känns det inte som det brukar, det är liksom inte själva triangeldramat som är grejen egentligen. För mig är det mer intressant varför hon dras till Toby, som alltså var Baileys pojkvän innan hon dog. Det ger så otroligt mycket mer innehåll till boken än att det som vanligt bara är två killar. Utan nu är det en kille, och så Toby. De dras till varandra på grund av sin gemensamma sorg över att ha förlorat Bailey. De är båda trasiga och känner att de har kvar en bit av henne i varandra. Nu har jag obviously ingen erfarenheter av det här själv, men tycker det kändes väldigt realistiskt och uppskattade verkligen den delen av boken. 

Bortsett från de uppenbara karaktärerna tycker jag även att det fanns några andra starka karaktärer. Älskade Lennies mormor som hon och Bailey vuxit upp hos. Hon var så fin på något vis, med kärleken till sin rosenträdgård och tavlorna med de gröna kvinnorna. Morbrodern var ju också en himla skön typ. Han var så trasig, men så härligt flummig. Gillar också hur mammans frånvaro porträtterades. Hur en som läsare på något sätt lär känna Lennie och Baileys uppmålade bild av henne. Hon var verkligen romantiserad i början, som en vild vandrare som snart skulle komma hem, till att bilden mer och mer började spricka och de började ifrågasätta henne och rollen hon spelar i deras liv. 

Jag tyckte verkligen himla mycket om den här boken och kan knappt vänta med att läsa Jandy Nelsons andra bok, Jag ger dig solen. Har bara hört bra saker om den också, men måste nog smälta Himlen börjar här innan jag sätter igång med den andra. 

“Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe” av Benjamin Alire Sáenz

Sidantal: 359
Utgivningsår: 2012 
Goodreads-snitt: 4.32

Köp den: Adlibris – Bokus

Handling: Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself. 

Mina tankar: Alltså, jag vet inte ens vart jag ska börja. Så jag kastar mig bara rakt in och försöker förklara varför jag älskar den så himla himla mycket. 

Egentligen så visste jag ingenting om den här boken innan jag började läsa. Jag köpte den någon gång för något år sedan för att den plötsligt dök upp och hyllades överallt, och för att den hade sjukt fint omslag (haha). Men jag är i efterhand så glad för att jag inte visste någonting om handlingen, för det är en sån bok som en liksom tjänar på att dyka in i pretty much i blindo. Dessutom är det så himla svårt att beskriva vad den handlar om utan att avslöja för mycket av själva meningen med den. 

Men kort sagt så kan jag säga såhär, att det handlar om två unga killar och deras liv. De är så olika som det nästan bara går men de blir ändå vänner och de lär varandra att leva. Den var väldigt långsam, men på ett bra sätt. Det fanns inte någon egentlig handling eller ett mål, utan det är som en inblick in i huvudet på en ledsen kille som försöker hitta sig själv. Och utförandet är så himla snyggt. Språket är känsligt på något sätt, så en på riktigt känner känslorna som karaktärerna känner. Antar att det också beror på att det är så relaterbart, alltså det är inga fantastiska saker som händer, de måste inte rädda världen eller lösa ett brott. De är bara två helt vanliga killar med sina helt vanliga familjer och det är så himla fint. 

En huvudsaklig del i den här boken är kärlek – kärlek i alla dess former. Jag tycker att den skildrar familjeförhållanden på ett så himla fint och naturligt sätt. Tycker ofta att föräldrar är lite halvkasst beskrivna i ungdomsböcker. Antingen så är de frånvarande, eller så är de underbara – nästan onaturligt. I Aristotle and Dante så hade båda familjerna sina mörker. De var alla väldigt olika, men de kompletterade varandra. De var oftast helt fantastiska och underbara, men de blev realistiska eftersom båda hade sina problem under ytan. 

Även om mycket med den här boken utstrålar ångest, sorg, depression, förvirring, etc., så är det inte någon tung bok att läsa. Jag hade lätt kunnat flyga igenom den på en dag eller två, men jag är glad att jag ändå gav den tid. För det är en sån bok som växer med varje sida en vänder och som fortsätter växa efter att en läst ut den. Det är helt enkelt en väldigt viktig bok med ett viktigt budskap och den är en sån som jag kommer tvinga på alla jag känner. 


Citat och sånt: 

  • Words were different when they lived inside of you.” s. 31
  • My mother and father held hands. I wondered what that was like, to hold someone’s hand. I bet you could sometimes find all of the mysteries of the universe in someone’s hand.” s. 140

Matilda av Roald Dahl

Sidantal: 241
Utgivningsår: 1992 (orig. 1988) 
Goodreads-snitt: 4.26

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: Matilda är känslig och snillrik, men herr och fru Vidrigsson behandlar henne som ohyra och inte som en dotter. Ohyra är något man får stå ut med, i alla fall tills man får tag i krypen och kan knäppa iväg dem dit pepparn växer…
Innan Matilda ens fyllt fem år har hon läst böcker av Dickens och Hemingway, Kipling och Steinbeck, och ändå tycker hennes föräldrar att hon bara är till besvär. Så Matilda beslutar sig för att hämnas…

Mina tankar: Detta är en sån där bok som jag tänkt läsa sedan för alltid, typ. Jag älskade filmen med samma namn när jag var liten och läste flera av Roald Dahls andra böcker i samma veva. Häxorna var en av hans böcker som jag älskade och läste flera gånger (den är seriöst ett tips även nu, sjukt rolig). Hur som helst så har det aldrig blivit av att jag läst Matilda, för jag har väl tänkt att jag ändå kan berättelsen utan och innan. Men när jag hittade den av en slump på bibblan så tänkte jag att det var för mycket öde för att låta bli.

Jag kan verkligen se vad det var som det lilla pre Harry Potter-jaget fastnade för med den här berättelsen, för det finns faktiskt en hel del likheter mellan dem. Matilda har en jobbig familjesituation där hon inte är omtyckt av sina föräldrar, hon är väldigt begåvad och älskar skolan, det finns också en liten gnutta magi med i handlingen.

Jag är verkligen himla glad att jag läste den nu. För även om jag gjorde det av främst nostalgiska skäl så insåg jag vilken himla bra bok det är. Den är rolig att läsa i vuxen ålder, för den är smart och inte sådär störigt moraliserande som vissa barnböcker kan vara. Men jag tänker också att jag hade älskat den som barn, på ett annat sätt. Rektorn är ju helt sjuk och även om en som vuxen fattar att det inte är helt realistiskt som hon håller på, så blir det roligt att läsa.

Älskade karaktärernas namn! Hade glömt av vad alla hette, så fnissade en del åt att rektorn heter Domderarsson och Matildas föräldrar heter Vidrigsson i efternamn. Den helt fantastiska och snälla läraren heter Honung. Det blir ju en (över-)tydlig markör för vilka karaktärer en ska hålla på, vilka som är onda och goda liksom. I vanliga fall brukar jag börja vrida mig lite när en bok visar sådana tendenser, men i Matilda så var det en del av charmen.

The Walking Dead, vol. 1 och 2 av Robert Kirkman

Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Köp vol 1: Adlibris – CDON – Bokus
Köp vol 2: AdlibrisCDONBokus

Handling: Första volymen börjar med att Rick Grimes vaknar upp i sjukhus efter att ha legat i koma, han är helt ensam. När han tar sig därifrån möter han levande döda överallt. Hans familj är försvunnen och han börjar på en riskfylld resa mot Atlanta där han hoppas kunna hitta dem.




Mina tankar: Så. Jag hade inte alls planerat att läsa de här seriealbumen, speciellt inte nu när tv-serien har börjat igen. Älskar tv-serien och ville inte blanda ihop det egentligen. Men så råkade jag få syn på nästan hela serien i en hylla på ett bibliotek jag jobbade på, och kunde inte hålla fingrarna i styr så jag lånade hem de tre första.

Jag hade hört att albumen skulle skilja sig väldigt mycket från tv-serien, när det gäller både story och karaktärer. I början tyckte jag dock det var nästan exakt som tv-serien, men redan i mitten och definitivt i slutet av första volymen så började det bli skillnader i händelseutveckling och vilka karaktärer som gör vad. Men för en gång skull tyckte jag faktiskt inte att det gjorde något och hoppas nästan att det ska fortsätta åt det hållet. Dels för att det skulle bli så himla repetitivt att läsa en story jag redan sett i detta ganska förkortade format, och dels för att – om jag ska vara helt ärlig – faktiskt tycker om tv-serien mer, och vill inte få den förstörd för mig genom att råka läsa någon framtida spoiler. Om de skiljer sig mycket åt så kan jag lättare se dem som “två olika berättelser”. Låter det rimligt? JAA-DÅ!

Det jag gillar med så mycket med tv-serien är inte nödvändigtvis att det måste vara zombier med – det kunde egentligen ha varit vad som helst – utan det är att jag gillar att se hur olika människor reagerar på krissituationer, när livet vänds upp och ner, vad som händer då och hur de hanterar det. Hur de knyter nya starka band till främlingar som de aldrig hade träffat annars, hur vissa utnyttjar situationen till sin fördel och hur andra bara vill överleva. Det tar fram både det bästa och det värsta i människor.

Just den här aspekten med hantering av krissituationer saknade jag lite i första volymen. Visst, det märktes att folk var chockade, de gick från att inte förstå vad som hände till att förlora människor och lära sig att försvara sig själva. Men jag tycker inte att det speglades så mycket hur de egentligen kände. I andra volymen blev det däremot mycket bättre på den punkten! Utan att spoila kan jag nog säga att de fick nya bekantskaper och de hade delade åsikter om hur zombierna skulle hanteras. Det blev mycket djupare plötsligt, och det kom ställdes frågor om huruvida det är rätt att döda zombierna eller inte. För alltså, egentligen: de vet ju ingenting om dem. Det skulle kunna vara en sjukdom som går att bota.

Och så lite ytligt sådär, men jag hade verkligen tyckte om det mycket mer om det hade varit i färg! Nu har jag vant mig vid gråskalan, men i början tyckte jag att jag behövde titta så himla noga på varje ruta för att se vad som hände. Lite färg hade gjort det hela mycket roligare, alltså.

Så från en lite tveksam start till en mycket bättre fortsättning är jag faktiskt lite försiktigt optimistiskt till volym tre.

Tankeläsaren av Kristin Cashore

Del i serie: De Utvalda #1 (orig. The Graceling Realm #1)
Författare: Kristin Cashore
Sidantal: 480
Utgivningsår: 2011 (orig. 2008) 
Goodreads-snitt: 4.10

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: Katsa var bara åtta år gammal när hon dödade en man för första gången. Tio år senare tvingas Katsa fortfarande hota och döda människor åt kungen. För hon är en av de sju kungadömenas särlingar – född med en särskild gåva som kungen har rätt att utnyttja. 

Katsa är slagkämpen som ingen kan besegra. Allt förändras när hon möter prins Po – han är mystisk, svårslagen i strid och har ögon som ser rakt igenom henne… Han förstår henne som ingen annan, men vad döljer han? En farofylld färd tar sin början och Katsa får uppleva sådant hon inte trodde var möjligt. Bottenlös ondska, trofast vänskap och en kärlek så stark att den skrämmer henne… 

Mina tankar: Det finns några saker med den här boken som jag tycker om. Den största orsaken är huvudpersonen, Katsa. Hon är en intressant karaktär och jag älskar att hon är en lite normbrytande tjej som respekterar sig själv och inte böjer sig för någon annan. Jag blev så glad vid ett tillfälle i boken när en tjej var farligt nära att utsättas för en våldtäkt och det problematiserades. Katsa reagerade emot det och som tur var tog det slut där, men Katsa funderade ändå vidare och bekymrade sig över att det kanske var slut för just den här tjejen och just det här tillfället, men att det alltid skulle komma andra tjejer och nya tillfällen. 

Tankeläsaren var väldigt enkelt skriven och berättad. Lite för enkelt, om jag ska vara helt ärlig. Inte bara i språket, det kan jag för all del stå ut med. Men det var bärande saker i storyn, till exempel mysteriet kring Katsas gåva. Helt plötsligt efter ett helt liv av att tro sig känna till allt om den kom hon på att det var något helt annat än vad hon alltid trott. Författaren nöjde sig liksom inte med att hinta om det och låta läsaren förstå och pussla ihop bitarna själv utan det förklarades mycket och det blev så övertydligt. 

Det var också lite tråkigt att fienden som de skulle bekämpa då var ren ondska personifierad, typ. Alltså nej, jag tycker inte det är kul längre med en kung som är sjukt ond och måste stoppas till varje pris. Det är så mycket mer intressant och komplicerat om det finns gott och ont på båda sidor, så att en som läsare får identifiera sig med delar av alla (eller i alla fall några) karaktärer. Men nu blev det liksom så att det var färdigt vem som var ond och vem som var god, och det är helt enkelt inte så kul att läsa om. 

Trots det var den absolut inte dålig, utan den var tvärt om riktigt medryckande och jag blev engagerad i Katsa och Po och deras uppdrag. Tråkigt att Katsa inte är huvudperson i de andra böckerna, eftersom det var mycket hon som gjorde att jag ville läsa vidare i Tankeläsaren. Men jag är ändå nyfiken på hur berättelsen fortsätter i uppföljarna så jag kommer absolut att läsa vidare. 

Böckerna i serien: 
1. Tankeläsaren
2. Monstrets dotter
3. Hemligheternas rike

Jag är den som är den av Elin Lucassi

Författare/Illustratör: Elin Lucassi
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 104

Jag gillade verkligen det här seriealbumet! Det mesta följer samma slags tema, normkritik och mycket feminism. Den har ett upplägg som jag gillar hos seriealbum, nämligen variation. Många delar är bara över en sida, medan vissa är något längre och sträcker sig över flera uppslag. På det sättet blir det aldrig tråkigt och jag vill bara ha meeeer. 

Jag är den som är den innehåller många bilder som på ett tvärt om-sätt belyser olika normer i samhället och liksom vränger ut och in på beteenden, som när kvinnor peppar osäkra män genom att berömma deras kroppar och höja deras självkänsla. Det är också kvinnor som tar männens ord i munnen och bokälskare som beter sig som fotbollshuliganer på stan. Jag tror att det jag uppskattade så mycket med den här var att angreppssättet Elin använder på alla dessa beteenden och hur hon belyser alla normer aldrig blir föreläsande. Det känns inte uppläxande, utan det är enbart kul. 

Det enda negativa med den här var att den var alldeles för kort, haha. Med sina ynka 104 sidor hade jag LÄTT kunnat sträckläsa den på en sittning, men jag tvingade mig själv att dela upp den på fyra. Så två dagar krigade jag mig till att få tillbringa med den här. 


Dålig stämning alltså. Det är en sak som jag personligen måste bli bättre på att bli kompis med. För dålig stämning efter att en sagt ifrån vid olika situationer kan aldrig vara fel. Det betyder bara att en har stått upp för något en tror på. Embrace the dålig stämning, allihopa. Till slut kanske folk börjar tänka efter innan de pratar, vilken drömvärld. :-))) 

Så nu har jag bara en sak kvar att säga: läs den! 

Lilla Berlin – Leva life av Ellen Ekman


Författare/Illustratör: Ellen Ekman
Köp den: AdlibrisCDONBokus
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 160

Som vanligt med Lilla Berlin är det ämnen som kan beröra alla. Mycket feminism och normkritik, men också en del pricksäkra bilder som visar hur löjligt beroende en egentligen är av sociala medier.

Detta var det första av albumen jag läste, tidigare har jag bara läst Lilla Berlin när jag kommit över tidningen Metro. Så det var kul att jag nu lärde känna personerna i serierna lite bättre. Innan har jag inte tänkt på att det är samma återkommande personer som är med i serien.

En sak jag verkligen tyckte var skitkul som jag aldrig har lagt märke till innan är folket i bakgrunden, deras minspel är helt oslagbara. Till exempel den här personen vars hår börjar brinna i bakgrunden av en frisörsalong. Konversationen i serien hade ingenting med det att göra. Helt underbart.

Lilla Berlin är ju alltid Lilla Berlin, helt fantastiskt. Kritiskt, roligt och alltid rätt i tiden. Dock måste jag säga att albumet efter ett tag blev lite enformigt. Det var bara de vanliga stripparna på fyra bilder bilder i varje, med undantag av några som var lite längre. Hade bara formatet varit lite mer varierande så hade den nog fått full pott av mig. Men jag kommer absolut kolla in hennes andra album i samma serie.

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Titel: The Name of the Wind
Serie: The Kingkiller Chronicle #1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2008 (orig. 2007) 
Goodreads-snitt: 4.55

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus

Handling: ‘I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.
My name is Kvothe.
You may have heard of me’



Mina tankar: Detta var en sån bok som jag bara visste att jag skulle älska redan innan jag börjat läsa den. Vilket kan vara farligt om en förväntar sig för mycket. Men jag säger då det, den överträffade alla mina förväntningar! Redan på första sidan var jag fast och älskade sättet som Rothfuss skrev på. 

Måste prata om språket! Cause I’m telling you, det är helt fantastiskt. Han låter berättandet ta den tid som behövs och språket är, i brist på andra ord, poetiskt. En språknörd som jag själv bara måste stanna upp hela tiden och bara… rysa över alla vackra formuleringar. Det är liksom inte bara så att han berättar en historia, utan han vet exakt hur och när han ska berätta detaljer.  

Jag skulle nog säga att The Name of the Wind är fantasy som även kan läsas av folk som vanligtvis inte läser fantasy, mycket för att den är så pass lågmäld. Det är mer som en berättelse under en alternativt historisk period. Och hur som helst så är det inte (i alla fall inte så mycket i första boken) fantasyn som är i fokus. 

The Name of the Wind är en långsam bok, som sagt – Rothfuss tar sin tid när han berättar. Men det blir aldrig tråkig. Han hade mig i sitt grepp redan på första sidan där läsaren får möta Kvothe där han i nutid träffar en krönikör och börjar berättandet av sin livs historia. Jag älskar att han verkligen lägger en grund för berättelsen genom att berätta var han kommer i från, om sin familj och sin uppväxt för det visar sig bli väldigt viktigt för resten av berättelsen. 

Här får en också en bakgrund till Kvothes kärlek till musik och hans kunskapstörst. Jag upplever ofta i andra böcker att om det finns en sådan del, så sveps den ofta över väldigt snabbt och en får den viktigaste informationen. Men här tar det tid och jag kände det verkligen som att jag lärde känna Kvothe på djupet. Det är också denna grundliga redogörelse för hans uppväxt som gör att vissa händelser senare i boken verkligen berör mig. Det gör att jag bryr mig om vad som händer, istället för att bara rycka på axlarna så får jag typ ont i magen och undrar hur han mår. 

Jag tycker också mycket om när han kommer till universitetet och att följa när han kämpar sig till en plats i världen. På ett sätt är den här boken mer än bara fantasy, det är också en coming of age-berättelse. Fantasyelementet blir naturligtvis tydligare i denna delen av boken än det varit tidigare (även om det inte är mycket fantasy) och jag gillar verkligen hur det är uppbyggt. Det känns nytänkande och intressant. 

Någonting jag däremot inte tyckte var lika nytänkande var könsfördelningen på universitetets elever. Någon av Kvothes första dagar i skolan så kommer det fram att det går en kvinna på tio elever. EN KVINNA PÅ TIO ELEVER. Och när vi ändå är inne på ämnet. The girl of Kvothes dreams är vacker. Alltså ÖVERJORDISKT VACKER, DAMMIT! Det var tydligen viktigt att poängtera det, för Kvothe blev vid ett tillfälle i boken arg på sig själv för att han inte kunde beskriva hennes skönhet tillräckligt bra. 

Till en början blev jag bara irriterad på tjejen då, för ja ja ja, kan vi få gå vidare med historien nu eller? Men nej, hennes skönhet måste redogöras för in i minsta detalj först. Men sen när historien väl fortsatte så kom det ju fram att Denna var en helt awesome tjej. Hon är svår och egen, hon kan inte fångas eller hållas i styr. Hon lever för sig själv och ingen annan. Hon är så mycket mer än sitt utseende. Och jag älskar det, varför kunde inte det få vara det viktiga med henne? Men att ha med kvinnor som inte står i köket eller är vackra är väl att gå över gränsen till för mycket fantasy, antar jag. 

But to be fair, så är det ju faktiskt inte bara The Name of the Wind som är boven i det här dramat. Och den är inte extrem jämfört med andra böcker/serier på något sätt. Jag var bara tvungen att få det ur systemet. Så jag tänker inte döma denna boken på det här problemet individuellt. För bortsett från det så är faktiskt den här boken helt amazing! Alltså, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den för den är så HIMLA BRA. Nu vill jag liksom läsa om den för att på riktigt suga i mig det fina språket. Och jag har inte ens läst fortsättningen än. Vilket jag måste göra, typ NU. 

Och den som inte har läst The Name of the Wind ännu. Läs den nu. Helt enkelt. 


Citat och sånt

  • Call a jack a jack. Call a spade a spade. But always call a whore a lady. Their lives are hard enough, and it never hurts to be polite.” s. 55
  • Power is okay, and stupidity is usually harmless. Power and stupidity together are dangerous.” s. 104
  • Bones mend. Regret stays with you forever.” s. 168


Böckerna i serien
1. The Name of the Wind
2. The Wise Man’s Fear
2.5 The Slow Regard of Silent Things
3. Doors of Stone (Ej utkommen!)

Saga, Volume 3-4 av Brian K. Vaughan och Fiona Staples

Jag bestämde mig för att slå ihop en inlägg med recensionerna på Volume 3 och 4. Det känns som det skulle ha blivit ett ganska korta inlägg om jag hade skrivit dem separat, eftersom jag läste dem direkt efter varandra och därför inte riktigt kommer ihåg vad som hände i vilken. Här finns mina recensioner på Volume 1 och Volume 2.

Utgivningsår: 2014
Sidantal: 144
Mitt betyg: 3 av 5
Köp den: AdlibrisCDONBokus

Denna var förmodligen den jag tyckt minst om hittills i serien. Den var faktiskt lite långtråkig och det var inte förrän i slutet som jag kände att: “wow, shit jag måste bläddra snabbare!” Det är inte det att jag tyckte den var speciellt dålig, jag menar jag älskar fortfarande storyn och karaktärerna är underbara, men den kändes inte alls på samma nivå som de två föregående. Inte alls lika skruvat och fartfyllt.

Utgivningsår: 2014 
Sidantal: 152  
Mitt betyg: 5 av 5 stjärnor!  
Köp den: AdlibrisCDONBokus
Här tycker jag serien lyftes något otroligt igen! Det är många förändringar, Alana och Marko har det lite knackigt i sin relation, vilket är förståeligt men jag blir ändå irriterad över hur omoget de hanterar det. Tyckte däremot det gjorde mycket för storyn på ett annat plan än förut, för det var intressant att lära känna dem som de är utan varandra. Älskade idén med föreställningarna som Alana var med i också. 

“Trollkarlen från Oz” av L. Frank Baum

Titel: Trollkarlen från Oz
Originaltitel: The Wonderful Wizard of Oz
Författare: L. Frank Baum
Illustratör: Robert Ingpen

Översättare: Christina Westman
Sidantal: 192
Utgivningsår: 2011 (orig. 1900) 
Goodreads-snitt: 3.96
Mitt betyg: 2.5

Köp den: Adlibris – CDON – Bokus



Handling: När Dorothy omtöcknad ser sig omkring i det nya landet hon kommit till, är hon rädd att hon aldrig ska få se sina kära, tant Em och farbror Henry, igen. Med sin lilla hund Toto beger hon sig ut på vägen av gula tegelstenar mot Smaragdstaden för att be den store trollkarlen Oz om hjälp att komma hem. På vägen träffar hon Fågelskrämman, Plåtman och Fega Lejonet. 

Mina tankar: Jag vet inte hur det är möjligt, men jag visste verkligen ingenting om den här berättelsen innan jag läste den. Har inte sett den som film, teater, eller fått läst för mig när jag var liten. Det enda jag hade en vag aning om var att det skulle finnas en plåtman med i berättelsen, men inget annat. Så med det sagt säger jag förlåt i förväg om jag säger något jättekonstigt som en borde veta men inte har fattat. And also, det blir nog en ganska spoilerig recension, för jag har en känsla av att alla andra redan är bekanta med berättelsen. 

För att vara ärlig tyckte jag början var skittråkig. De bara gick och gick och gick. Hittade nya vänner på vägen, och sen gick de lite mer. Egentligen hade det väl kanske inte gjort så mycket om det bara hade funnits lite mer beskrivningar av jag vet inte, omgivningen? Deras tankar? I Sagan om Ringen går de ju också bara under stora delar av böckerna, men det är ändå aldrig tråkigt. Men okej, det är en barnbok, så jag fattar att den inte svävade ut så himla mycket därför. 

Detta gjorde att jag tyckte den var otroligt seg att ta sig igenom, trots att det inte var alls mycket text. Jag tror faktiskt inte jag hade lyckats ta mig igenom den om det inte hade varit för illustrationerna, de vägde upp helhetsintrycket väldigt mycket. Det är samma person som illustrerat Den hemliga trädgården (som jag älskade!) och tydligen många fler klassiker. Det skulle vara kul att kolla in dem också. 

Det jag ändå tyckte om med boken är det fantasifulla med Plåtman, Fågelskrämman och Fega Lejonet. Den har ju en fin moral, med hela den där grejen om vad som är viktigast – hjärta, hjärna eller mod? Och att ingen av dem trodde sig ha det de ville ha, men när det uppstod situationer där egenskaperna behövdes så hade de ändå det som krävdes, utan att de visste om det. Jag gillade också att Dorothy var en såpass stark karaktär och att hon hela vägen visste vad hon ville och fick det gjort. Jag var rädd att hon mot slutet skulle komma fram till att hon ville stanna. 

Att jag bara gav den en tvåa i betyg innebär absolut inte att det var en dålig bok, den var bara inte så fantastisk som jag trodde att den skulle vara med tanke på att det är en klassiker. Jag gillade ju alltså de viktiga bitarna av berättelsen, det är bara det att det inte räckte för att få mig att hålla intresset uppe. Hur som helst så är jag glad att jag äntligen har läst den, det känns ändå som en viktig berättelse att känna till eftersom det finns referenser från den typ överallt. 

Smakprov av illustrationerna: 

Citat och sånt: 

  • ” ‘Men jag kommer ändå att be om hjärna istället för hjärta’, sa Fågelskrämman. ‘För en dumbom skulle inte veta vad han skulle göra med ett hjärta ifall han hade ett.’
    ‘Jag tar hjärtat’, svarade Plåtman. ‘För man blir inte lycklig av en hjärna, och lycka är det bästa ting i världen.’ ” s. 51