Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman


Kyrkogårdsboken
336 s.
Neil Gaiman
Chris Riddell

Adlibris  Bokus

Handling: Ett litet spädbarn får sin familj mördad. Själv lyckas han ta sig till en kyrkogård i närheten, där invånarna fattar medlidande med honom och bestämmer sig för att ta hand om och uppfostra honom. Samtidigt måste de ge honom alla de speciella egenskaper som en levande människa måste ha för att överleva på en kyrkogård. Pojken, som kallas Ingen, växer upp och hålls hela tiden gömd på kyrkogården, eftersom mannen som mördade hans familj fortfarande är ute efter honom.


Kyrkogårdsboken tog mig verkligen med storm. Trots att jag visste att den handlar om Ingen, en pojke som växer upp på en kyrkogård och blir uppfostrad av dess sedan länge döda invånare, så var jag inte riktigt beredd på hur unik den skulle kännas.

Den är verkligen inte som någon annan bok jag läst tidigare. Den är konstig, men inte svår att förstå eller komma in i. Det bjuds inte på några långa komplicerade förklaringar av hur något av det som sker går till eller fungerar, men det behövs inte. Jag bara sväljer allt med hull och hår. Neil Gaimans vackra skrivsätt fångade mig verkligen, redan på första sidan var jag som uppslukad. Den var spännande till tusen och väckte min nyfikenhet för vad som skulle hända härnäst. Dessutom har den underbara – skira och lite annorlunda – illustrationer av Chris Riddell som går väl ihop med Gaimans språk.

Kyrkogårdsboken är klassificerad som barn- och ungdomsbok, men jag tycker nog att den funkar mycket bra även för de äldre läsarna. Jag tipsade faktiskt om den för seniorerna på ett boktipscafé på min bibbla, och lyckades till och med kränga den till en av dem!

Böcker jag tidigare läst av Neil Gaiman;
Stardust

The Walking Dead, vol. 1 och 2 av Robert Kirkman

Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Köp vol 1: Adlibris – CDON – Bokus
Köp vol 2: AdlibrisCDONBokus

Handling: Första volymen börjar med att Rick Grimes vaknar upp i sjukhus efter att ha legat i koma, han är helt ensam. När han tar sig därifrån möter han levande döda överallt. Hans familj är försvunnen och han börjar på en riskfylld resa mot Atlanta där han hoppas kunna hitta dem.




Mina tankar: Så. Jag hade inte alls planerat att läsa de här seriealbumen, speciellt inte nu när tv-serien har börjat igen. Älskar tv-serien och ville inte blanda ihop det egentligen. Men så råkade jag få syn på nästan hela serien i en hylla på ett bibliotek jag jobbade på, och kunde inte hålla fingrarna i styr så jag lånade hem de tre första.

Jag hade hört att albumen skulle skilja sig väldigt mycket från tv-serien, när det gäller både story och karaktärer. I början tyckte jag dock det var nästan exakt som tv-serien, men redan i mitten och definitivt i slutet av första volymen så började det bli skillnader i händelseutveckling och vilka karaktärer som gör vad. Men för en gång skull tyckte jag faktiskt inte att det gjorde något och hoppas nästan att det ska fortsätta åt det hållet. Dels för att det skulle bli så himla repetitivt att läsa en story jag redan sett i detta ganska förkortade format, och dels för att – om jag ska vara helt ärlig – faktiskt tycker om tv-serien mer, och vill inte få den förstörd för mig genom att råka läsa någon framtida spoiler. Om de skiljer sig mycket åt så kan jag lättare se dem som “två olika berättelser”. Låter det rimligt? JAA-DÅ!

Det jag gillar med så mycket med tv-serien är inte nödvändigtvis att det måste vara zombier med – det kunde egentligen ha varit vad som helst – utan det är att jag gillar att se hur olika människor reagerar på krissituationer, när livet vänds upp och ner, vad som händer då och hur de hanterar det. Hur de knyter nya starka band till främlingar som de aldrig hade träffat annars, hur vissa utnyttjar situationen till sin fördel och hur andra bara vill överleva. Det tar fram både det bästa och det värsta i människor.

Just den här aspekten med hantering av krissituationer saknade jag lite i första volymen. Visst, det märktes att folk var chockade, de gick från att inte förstå vad som hände till att förlora människor och lära sig att försvara sig själva. Men jag tycker inte att det speglades så mycket hur de egentligen kände. I andra volymen blev det däremot mycket bättre på den punkten! Utan att spoila kan jag nog säga att de fick nya bekantskaper och de hade delade åsikter om hur zombierna skulle hanteras. Det blev mycket djupare plötsligt, och det kom ställdes frågor om huruvida det är rätt att döda zombierna eller inte. För alltså, egentligen: de vet ju ingenting om dem. Det skulle kunna vara en sjukdom som går att bota.

Och så lite ytligt sådär, men jag hade verkligen tyckte om det mycket mer om det hade varit i färg! Nu har jag vant mig vid gråskalan, men i början tyckte jag att jag behövde titta så himla noga på varje ruta för att se vad som hände. Lite färg hade gjort det hela mycket roligare, alltså.

Så från en lite tveksam start till en mycket bättre fortsättning är jag faktiskt lite försiktigt optimistiskt till volym tre.

“Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist

Titel: Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Sidantal: 414
Utgivningsår: 2004
Goodreads-snitt: 4.06
Mitt betyg: 5.0
Köp den: Adlibris – CDON – Bokus
Handling: När det ofattbara kommer till Blackeberg senhösten 1981 är det först ingen som märker något. Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar rykten om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om. Tolvårige Oskar hoppas för sin del att det änligen är hämnden som kommit. Hämnden för allt det han utsätts för i skolan, dag efter dag. Oskar fascineras av mordet, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. En tjej som aldrig har sett Rubiks kub förut, men ändå kan lösa den. Dom blir vänner. Dom blir något mer. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten…

Mina tankar: Det jag direkt fastnade för med Låt den rätte komma in var stämningen. Det är verkligen helt otroligt hur författaren har lyckats skapa en sådan obehaglig stämning så genomgående från början till slut på ett sätt att det känns som att en som läsare själv är där. Det är en krypande och tung stämning som genomsyrar hela berättelsen och det märks i varje karaktär och över hela platsen den utspelar sig på. Jag läste att herr Ajvide Lindqvist är uppvuxen i Blackeberg, där boken utspelar sig, och jag tror att det bidragit till känslan av närvaro i texten. Well, det och att han är en fantastisk författare, så klart. 

Låt den rätte komma in är en bok som en kan läsa även om en inte är så intresserad av vampyrer, för ärligt talat så handlar den om så mycket mer än så. Jag kan inte säga att det är en skräckhistoria i den bemärkelsen som en först kanske tror när en läser baksidan. Det är aldrig sådan där “hoppa fram bakom dörr”-skräck, utan det är den ständigt närvarande krypande känslan jag skrev om förut. Det är också en historia om djupt förstörda människor, mobbning, ensamhet, alkohol/droger och ett och annat pervo [HÅKAN, herregud vad jag mådde illa framåt slutet…]. Det är också en bok om kärlek, att överleva och hitta sin plats i en kall hård värld. 

Förutom stämningen (haha, jag kan inte tjata nog om den tydligen) så är det också några riktigt bra skrivna karaktärer. Oskar till exempel, bokens huvudperson, blir mobbad i skolan. Det var så himla bra skrivet, vad det gjorde med honom som person och hur det påverkade hans tankegångar många gånger. Han kändes som en verklig person. 

För övrigt tycker jag att det ur ett genusperspektiv var väldigt intressant att det var tjejen som var “monstret” och killen som behövde hjälp. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle se ut om rollerna var ombytta i exempelvis Twilight. Helt sjukt weird, va? Och helt sjukt att det känns så weird! Nu är det ändå inte så enkelt i Låt den rätte komma in, Eli säger ju själv (liten spoiler) [att hon inte är en tjej]. Även detta porträtterades väl tycker jag. Anledningen till att jag ändå tänker på hen som det är väl för att Oskar gör det. Men en får sig ändå en tankeställare, bara för att en ser ur som något behöver inte betyda att en är det. 

I could go on forever, men ska sluta här. Fattar inte att jag inte läst den tidigare! Så nu ska jag leka boss och säga: har du inte läst den än, gör det!