Smakebit på søndag

Det var ett tag sedan jag delade med mig av en smakebit på søndag, som den norska bokbloggaren Flukten fra virkeligheten står för. Men när det här stycket lämnade mig lite andlös och fick mig att bara vilja läsa upp det för någon, så kom jag på att jag ju kunde passa på att dela med mig av det här! Perfekt!

Smakprovet är från Cormac McCarthy’s The Road, sidan 130.

They scrabbled through the charred ruins of houses they would not have entered before. A corpse floating in the black water of a basement among the trash and rusting ductwork. He stood in a livingroom partly burned and open to the sky. The waterbuckled boards sloping away into the yard. Soggy volumes in a bookcase. He took one down and opened it and then put it back. Everything damp. Rotting. In a drawer he found a candle. No way to light it. He put it in his pocket. He walked out in the gray light and stood and he saw for a brief moment the absolute truth of the world. The cold relentless circling of the intestate earth. Darkness implacable. The blind dogs of the sun in their running. The crushing black vacuum of the universe. And somewhere two hunted animals trembling like groundfoxes in their cover. Borrowed time and borrowed eyes with which to sorrow it.

Smakebit på söndag: Världens viktigaste kyss

Nu var det länge sedan jag deltog i en smakbit på söndag, som hålls av Flukten fra virkeligheten. Men kände att jag var tvungen när jag precis påbörjat Världens viktigaste kyss av David Levithan. Älskar sättet den är skriven på! Med en tyst betraktare som kommenterar och leder läsaren mellan de olika karaktärerna. Smakbiten kommer från sidan 26. 


Världen som vaknar. Till och med de mest cyniska bland oss måste hälsa den med en gnutta hopp. Det kanske är en kemisk reaktion, våra tankar som förenas med soluppgången och skapar den där kortvariga, intensiva tron på något nytt. 
Vi tystnar medan vi ser hur solen tar sig upp över horisonten. Oavsett var vi befinner oss, oavsett vem vi betraktar, så blir vi stilla. Ibland tittar vi långt bort i fjärran för att se hur dagen gryr. Och andra gånger iakttar vi hur den speglas i de människor vi har kommit att bry oss om, vi ser på medan ljuset sprids över deras sovande ansiktsdrag. Hur skulle man kunna sakna hopp när världen under ett ögonblick blir gyllenskimrande? Vi, som inte längre kan känna något, känner det ändå, för minnet är så starkt.

En smakebit på søndag

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂

Veckans smakbit kommer från Benjamin Alire Sáenz Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe, sidan 244. 


She smiled at me. “Dante’s not the only one who missed you.”
It was the most beautiful thing an adult who wasn’t my mom or dad had ever said to me. And I knew that there was something about me that Mrs. Quintanta saw and loved. And even though I felt that it was a beautiful thing, I also felt it was a weight. Not that she meant it to be a weight. But love was always something heavy for me. Something I had to carry.


Smakebit på søndag

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂

Veckans smakbit kommer från Fredrik Backmans Britt-Marie var här, sidan 22-23. Ja, äntligen läser jag den! Har längtat. 


En gång kallade grannen Britt-Marie “gnällkärring” efter att Britt-Marie omtänksamt ringt på hos grannen och på förekommen anledning informerat om reglerna i husets allmänna tvättstuga. För fjärde gången. Britt-Marie tog mycket illa vid sig. Inte för “kärring”-delen, för den kan hon för all del stå ut med, men Britt-Marie “gnäller” faktiskt inte. Hon är omtänksam, det är skillnad. Det förklarade hon för grannen varje gång de träffades efter det, tills grannen efter några månader skrek: “Nu får du för helvete sluta älta det där!” Britt-Marie kränktes djupt, för hon är faktiskt inte en sån som ältar. “Är jag det? Tycket du att jag är en sån som ältar, Kent? Tycker du det? Ältar jag, Kent?” frågade hon Kent den kvällen. “Nänänä, för fan”, mumlade Kent. “Det är ju det jag säger, precis det jag säger! Jag ältar minsann inte!” nickar Britt-Marie. Sedan låg hon vaken hela natten och var upprörd över att det gick runt människor i huset som fullständigt orättfärdigt tyckte Britt-Marie var en sån som ältade saker.

Smakebit på søndag

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂 


Mitt smakprov kommer från Sjukdomen, som är andra boken i Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Sidan 114-115. 
De andas sålunda in skogen. De hör göken och Harald berättar om den gamla folktron att beroende på varifrån göken sjöng fick man veta sin framtid.
“Södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstegök och norrgök är sorggök”, lär Harald Rasmus att rabbla. 

Rasmus ställer mängder med frågor om varför det är på det ena eller andra sättet med gökarna. Till slut måste Harald säga att det kanske bara är ett fånigt rim men på det örat lyssnar inte Rasmus. 
Och när han frågar varifrån just den här göken gol som de nyss hörde ljuger Harald för att inte uppröra den känslige sonen i onödan och säger att det var en västergök, trots att den hördes norrifrån och varslade om sorg. 
“Bästergök!” konstaterar Rasmus nöjd. 
“Exakt!” svarar Harald och låter saken bero.



Whoops, glömde tidsinställa inlägget, så postar den nu istället. 
Mvh // sengångare

En smakebit på søndag

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂

Min smakbit kommer från sidan 118 i Christin Ljungqvists Fågelbarn. 



 “Kanske du ska bikta dig?”

Hanna tittade ut över de parkerade bilarna och fick syn på mammas metallbruna Toyota, den var som en droppe choklad. “Jag förstår att du vill att jag-“
“Du kan hitta tröst hos Herren, Hanna. Du kan hitta sanningen, så slipper du känna dig vilsen.” 
“Men det där är ditt, inte mitt. Du vet att jag inte, alltså, jag tror på nåt, men inte det som kyrkan står för. Min tro är friare än så, mer, jag vet inte, jordnära.”
“Kristendomen är jordnära.” 
“Jamen, du har ju alltid sagt det själv; hade jag levt för hundratals år sen hade kyrkan bränt mig.” 
“Det där sa jag bara för att… jag menade det inte så.”  

Smakebit på søndag – Allegiant

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂



Smakprovet kommer från sidan 416.

I was so afraid that we would just keep colliding over and over again if we stayed together, and that eventually the impact would break me. But now I know that I am like the blade and he is like the wheatstone – 
   I am too strong to break that easily, and I become better, sharper, every time I touch him.




Smakebit på søndag – Seraphina

Smakebit på søndag ordnas av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och går ut på att en delar med sig av ett smakprov ur boken en läser för tillfället. Enda regeln är att undvika spoilers! 🙂

Just nu läser jag Seraphina av Rachel Hartman och smakbiten kommer från s. 278.

Orma had once told me that when dragons first learned to take human form, centuries ago, some had been prone to harming themselves, rending thir own flesh with their teeth because the intensity of human emotions had taken them unprepared. They had rather endure physical pain than mental anguish. This was one reason aming many that they kept their human emotions so tightly under wraps. 
   If only I could have done that. It never worked; it just put the feeling off until later.

Smakebit på søndag – Insurgent

Åhå, det var väl några evigheter sedan jag delade med mig av en smakbit senast, så jag tänkte att det fick vara dags nu. Stycket jag valt kommer från sidan 50 i Insurgent, andra boken i Divergent-trilogin av Veronica Roth.

 A sob racks my body again, and he wraps his arms around me so tightly I find it difficult to breath, but it doesn’t matter. My dignified weeping gives way to fullon ugliness, my mouth open and my face contorted and sounds like a dying animal coming from my throat. If this continues I will break apart, and maybe that would be better, maybe it would be better to shatter and bear nothing. 
He doesn’t speak for a long time, until I am quiet again. 
“Sleep,” he says. “I’ll fight the bad dreams off if they come to get you.”
“With what?” 
“My bare hands, obviously.” 


Smakebit på søndag – En vampyrs bekännelse

En smakebit på søndag kommer från den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Man delar med sig av en smakbit från boken man håller på med just nu, enda regeln är att man inte får spoila.

Oj då, jag glömde helt av att det är julpaus från smakebitarna! Men skit samma, jag tycker så mycket om den här boken så jag vill dela med mig ändå. 🙂

Smakbiten kommer från En vampyrs bekännelse, sidan 157.

En vinternatt i New Orleans när jag gick genom S:t Louis-kyrkogården och såg min syster stå där, gammal och böjd med en bukett vita rosor i famnen. Taggarna var ordentligt inlindade i gammal pergament. Hon gick med stadiga steg och det grå huvudet nedböjt fram genom det farliga mörkret, fram till den grav där stenen över hennes bror Louis satts bredvid den yngre broderns gravvård… (…) De här blommorna var åt Louis, som om det inte hade gått ett halvt århundrade sedan han dött, precis som om hon i likhet med Louis aldrig fick frid för sina minnen. Sorgen skärpte hennes askgrå skönhet, sorgen böjde hennes tunna rygg mot marken. Och hur mycket skulle jag inte ha givit för att få stryka handen över hennes silvergrå hår och viska till henne att jag älskade henne, om jag bara inte hade vetat att kärleken skulle ha kastat en skugga över de år hon hade kvar som var vida mer fruktansvärd än sorgen. Jag lämnade henne med sorg i hjärtat. Gång på gång på gång.