Smakebit på søndag – Sagan om de två tornen

Det är söndag och dags för en smakbit på boken jag läser för tillfället. Det ordnas som vanligt av Flukten fra virkeligheten. 🙂

Jag läser just nu Sagan om de två tornen och smakbiten kommer från sidan 241:
Ibland tyckte de, att de i det ofruktbara landskapets döda tystnad hörde svaga ljud bakom sig, en sten som föll eller inbillade steg av fötter som daskade mot klippgrunden. Men var gång de stannade och stod stilla och lyssnade, hördes ingenting mer, ingenting utom vinden som suckade över stenarnas skarpa kanter – fast också det och just det påminde dem om ett slags andhämtning som sakta väste fram mellan vassa tänder.

Gah. Någonting med det här stycket fick mig att rysa och bli mörkrädd. Miljöbeskrivningen vävs så himla bra ihop med att de blir betraktade. Älskar det!

Smakebit på søndag – Jellicoe Road

På söndagar kan den som vill dela med sig av en smakbit på den bok som man läser just nu. Enda regeln är att man inte får spoila.

Just nu läser jag Jellicoe Road och den är så himla, himla bra. Jag har fortfarande runt 100 sidor kvar, men den har mig i sitt grepp och jag har en känsla av att den kommer bli min favoritbok i år. ♥

Min smakbit: 

Girls under the age of fourteen are the most frightening creatures I have ever come across. They all insist on running around the house in their underwear. Then Nanna Faye comes over as well as Nonna Caterina and I have to drive them to Bingo in ‘my car’ and then they make us stay and we have to call out the numbers and they have these Bingo codes like, ‘Tweak of the thumb… Stop and run… Two fat ladies… Clickety click,’ and did you know Santangelo’s black and Italian? Do you know how many cousins he has as a result? Well, I’ve met them all and they ask me a hundred questions and I rarely talk to anyone outside my immediate family or school so let’s just say that the past twenty-four hours has been somewhat on the traumatic side. And to top it all off there’s the sergeant who looks at me like I’m going to wipe out his family during the night.” – s. 224

En smakebit på søndag – Sagan om Ringen

På söndagar kan den som vill dela med sig av ett stycke ur den bok vi läser just nu. Tagen kommer från den norska bokbloggen Flukten Fra Virkeligheten.

Den enda regeln är att man inte får skriva något som spoilar handlingen i boken.

Min smakbit är från sidan 164 i Sagan om Ringen:

Västanvinden förde med sig mäktiga, regntunga moln, som öste ut sin nederbördslast över Kummelbergens kala toppar. Allt man såg från fönstren var en grå gardin av fallande regn. Frodo stod i den öppna dörren och iakttog hur den förut dammvita stigen förvandlades till en hel liten bäck av mjölk, som bubblande försvann ner mot skogsdalen. Runt husknuten kom Tom Bombadill lufsande och viftade vilt med armarna som för att avvärja regnet – och faktiskt verkade han alldeles torr, när han hoppade över tröskeln. Det var bara skorna som var en smula våta.

Min första smakbit på söndag – Och himlens vida väv

Då var det dags för min allra första smakbit på söndag!

Reglerna är enkla, skriv ner en smakbit (utan spoilers!) från den bok du just nu läser.

Om boken:
Och himlens vida väv är både första och sista delen i Sagan om klanen Otori. Den utspelar sig före första boken, Över näktergalens golv. Lian Hearn berättar här Otori Shigerus historia, från oerfaren klanarvinge till fruktad herre och intrigerande bonde.

Jag tänkte bjuda på två smakbitar (för att det är min första, eller nåt ^^). Den ena står som ett stycke på baksidan av boken och den andra har jag läst själv och tyckte det var så fint skrivet så ville dela med mig av det.

Stycket från baksidan: 
Han kommer att döda mig nu och låtsas att det var en olyckshändelse och bli en förrädare precis som Kitano och Noguchi. Otori kommer att störtas och Mellersta landet att gå förlorat. 
Shigeru greps av ett raseri som han aldrig känt maken till, så vilt att alla tankar suddades ut. Och ut i tomheten strömmade den kraft han inte anat att han ägde förrän han förstod att han kämpade för sitt liv och allt han satte värde på. All respekt för Matsuda försvann, all vördnad han känt för den gamle mästaren var borta. Målmedvetet gick han till anfall.

Stycket som jag hittade själv: 
Plötsligt kände hon att tårarna hotade. För att dölja dem reste hon sig. ‘Om jag bara hade varit den där bondtösen! Men jag har ett tungt ansvar… för klanen, för min dotter.’ 
‘Fru Maruyama’, sa han formellt när han också kom på fötter. ‘Förtvivla inte. Det dröjer inte mycket längre.’ Hon nickade, vågade inte säga något. Ingen av dem såg på den andra igen. Han böjde sig ner och samlade ihop sina tillhörigheter, stack svärdet innanför skärpet och gick upp för skogsstigen, medan hon gick tillbaka samma väg som hon hade kommit, med kroppen fortfarande hänryckt efter deras möte och själen redan darrande av skräck.